Idag har jag återigen jobbat extra med att registrera vilka på min gamla grundskola som har vaccinerat sig mot svininfluensan (eller, den ”nya influensan” om man ska vara helt korrekt…). Vid en paus i registreringen satt jag på xkcd och återfann då denna helt underbara serie. Jag skrev ut den och gav den till sjuksyrrorna som gjorde själva vaccinerandet 
Och ja, jag vaccinerade mig. I och med att det fanns vaccin tillgängligt kändes det dumt att inte göra det.
Min far har nyligen börjat twittra, likaså min mor. Vad min mamma twittrar om vet jag inte riktigt, men pappa twittrar i alla fall om Ryssland.
I och med att han är lärare i ryska och har ett intresse av Ryssland håller han sig lite uppdaterad om vad som händer (läser tidningar och nyhetssajter) – därmed länkar han till tidningsartiklar från sin twitter. Tanken är att hans studenter ska kunna få i sig lite realia på det här sättet.
Häromdagen kom han springande och sa:
”Gissa vem som följer mig på twitter‽”
”Ingen aning”, sa jag.
”Medvedev!” utbrast han.
Rysslands president följer alltså min fars twitter. Det pappa funderade på var hur han skulle hantera detta. Förmodligen är det ju någon i Medvedevs stab som sitter och har hand om hans twitter, det känns ju ytterst otroligt att Dmitri Medvedev själv har tid att sitta och twittra.
Ska man bli orolig? Eller tycka det är kul att folk som twittrar om Ryssland i utlandet blir uppmärksammade? Helt enkelt, är det bra eller dåligt att märka ut sig på internet för att man twittrar om någonting potentiellt känsligt… Kartläggning, övervakning, personlig integritet är ord som direkt dyker upp i huvudet… Men samtidigt, har man valt att ha en del av sitt liv på internet får man faktiskt tåla att folk läser och tycker och vet om det.
Själv har jag inte twitter. Jag hinner inte, helt krasst. Men jag undrar hur jag skulle reagera om Medvedev eller någon annan ”overklig” person plötsligt skulle börja läsa det jag skrev.
Läs även andra bloggares åsikter om twitter, ryssland, medvedev, kartläggning, övervakning, personlig integritet, privatliv, uppmärksamhet, internationalitet, internet, verklighet, politik
Yes, that’s what I’m doing. I hardly recognize myself. This need to be with a certain person, my willingness to drop basically everything for this person. I think that’s what they call love. The total happiness while with this special special person.
I just hope I’ll manage to live up to my ideals. It’s so easy to have ideals when you’re not in love, now comes the true test.
At the same time trying to go on with my life and the things I do (like studying for example!). I should be writing an essay today, but so far (I’ve been awake for 3 hrs) nothing accomplished.
Dreams dreams dreams… And stress at the same time, over so many other things. I just want to bury myself in this happy feeling and forget about everything else, but sadly, that is not the way things work.
Oh well, I’ll manage, I’ll pull through, somehow, I always do. So far anyway.
Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, förälskelse, känslor, drömmar, relationsanarki, stress, uppsatsskrivning, koncentrationssvårigheter, fjärilar i magen
Det är svårt att inte bli irriterad när folk är korkade och motvalls. Kan i och för sig även vara mitt eget fel, eftersom jag gärna vill att folk ska gå med på mina idéer och jag därför lätt blir burdus. Men det är irriterande när jag faktiskt försöker göra bra saker, som jag inte kan genomföra på egen hand. Oh well.
Är på lite dåligt humör så här på kvällskvisten. Jag piggar upp mig genom att lyssna på Kåldolmar & Kalsipper med Nationalteatern. Det är alltid bra.
Läs även andra bloggares åsikter om kåldolmar & kalsipper, nationalteatern, irritation, projekt, dåligt humör, uppiggning
”Don’t be uptight ’cause I loved you last night, right?”
Ibland får the Cardigans verkligen till det. Den här textraden slog mig i huvudet när jag var på väg hem från Imagicon i natt. Jag skulle vilja visa den för vissa personer, och förklara att detta, det här vill jag att du ska tänka på när du har med mig att göra. Kärlek är fantastiskt och underbart – men ”uptight” är inte bra.
Men jag är för feg, som vanligt. Jag vågar inte vara så explicit när det väl har passerat en viss gräns. Problemet är att inse vilka människor som förstår, vilka människor som vill förstå samt vilka människor som inte förstår.
”All you need is love.” Yeah right.
Läs även andra bloggares åsikter om the cardigans, the beatles, imagicon2, all you need is love, kärlek, relationsanarki, relationer, respekt, kontroll, skuld, låttexter, hjärtat
Det är lustigt hur svårt det kan vara att arrangera saker. Just nu försöker jag t.ex. styra upp ett flertal projekt inom den fantastiska organisationen Sverok. Som att se till att det händer någonting på Almedalsbiblioteket i Visby under Nationella Spelveckan (v. 44). Det går sådär… Men förhoppningsvis lyckas jag genomföra något i alla fall.
Sen försöker jag ju göra en bunt saker inom Forodrim också. Inte det lättaste det heller, det är så lätt att saker bara rinner ut i sanden. Tröttsamt men också lärorikt, är väl vad jag får sluta mig till. Min människokännedom ökar något ofantligt bara genom att jag försöker…
När jag nu själv försöker arrangera saker, stiger även min beundran för dom som faktiskt lyckas. Dom som kämpar emot människors ingrodda lathet och lyckas genomföra arrangemang som inte bara är bra, utan ibland helt fantastiska. Det är då man blir glad över att hålla på med sånt här.
Läs även andra bloggares åsikter om sverok, forodrim, almedalsbiblioteket, nationella spelveckan, arrangemang, ideellt arbete, engagemang, projekt, projektledare, eldsjäl
Idag gick jag på mitt sista återbesök på öppenpsykiatriska. Blev friskförklarad, utvärderade och ska trappa ut medicinen. Känns konstigt. Har ju traskat där fram och tillbaka i ett och ett halvt år… Gått på medicin i ca 15 månader… Och nu är jag frisk?
Det är coolt. Jag mår bättre. Samtidigt är det skrämmande, för nu har jag ju ingenting att skylla på längre. Den där bekväma ursäkten finns inte längre – men samtidigt har jag inte behövt en ursäkt på länge. För jag mår bra. Tillräckligt bra för att klara mig och för att kunna ta mig uppåt på egen hand.
Det som står skrivet på min lilla anslagstavla är: Pour le moment c’est tranquille. Je suis libre. (För stunden är det lugnt. Jag är fri.) Det uttrycker det rätt bra, faktiskt.
Läs även andra bloggares åsikter om depression, medicin, anti-depressiva, frihet, ursäkter, friskförklarad, öppenpsykiatrin, frisk, må-bra
Ibland är det läskigt hur snabbt saker förändras. Hur plötsligt saker händer, utan att man kan stoppa dom. Tänker på det nu, p.g.a. att en väns pappa voltade med bilen i torsdags, och därmed numera är helkroppsförlamad. Hur snabbt någonting förstör ett helt liv. Samma känsla jag kände förra sommaren, när mormor plötsligt fick en hjärtattack och dog. Samma känsla som den av min pappas studenter måste ha haft, när han klantade sig lite på fyllan och därför nu är helt förlamad (han dök i vattnet och råkade dyka på en sten). Vi är så svaga, egentligen. Det krävs så fruktansvärt lite för att skada oss.
Morbida tankar så här på kvällskvisten. Men det är lite så mitt liv känns just nu. Allting rör sig framåt, och sen plötsligt kommer det ett ryck och allting tar ett skutt och man känner inte igen sig. Allt är förändrat. Det är läskigt att tänka att det är så lätt för oss att dö, det är snarare att vi lever som är det konstiga.
Nä, nu ska jag sluta vara morbid. Om några timmar går båten till Gotland. Jag har en känsla av att jag har glömt en massa saker, men förmodligen inbillar jag mig bara. Två väskor, en till första halvan av veckan och en till andra. Jag har ingen aning hur det här kommer bli, faktiskt. Vi får helt enkelt se!
Snart dags att åka till Gotland igen. Lustigt, jag minns precis hur det var förra året… Då hade mormor ännu inte dött, men jag mådde skit ändå. Sen, mitt under veckan, dog hon. Man kan inte påstå att det blev bättre av det direkt…
Skriver packlistor och packar samtidigt, tror jag börjar få rätt bra ordning nu. Har gjort en väska till första halvan av veckan, och en väska till andra halvan. Håller även på och skriver listor till Frankrike-resan, i och med att jag bara mellanlandar hemma i ca ett dygn… Förhoppningsvis hinner jag då tvätta lite innan jag ska iväg igen
Vi i styrelsen hade ju tänkt vara bekväma och åka en båt vid 11, men icke. I och med färjekrocken har vi blivit ombokade och tar därmed en båt kl 4.50 i stället. Suck. Jag är visst inte gjord för att åka dom bekväma båtarna… Även hem åker jag en obekväm båt, men den är bättre än den här. Den åker nämligen 3.30 från Visby och är i Nynäs vid 7 ungefär. Eftersom det är mycket bättre kommunikationer i Visby-änden föredrar jag den varianten 
Känner att jag är rätt trött, sov bara fyra timmar i natt och sen har jag jobbat 9 timmar – därför blir inte det här så sammanhängande. Det känns som om jag inte skrivit något riktigt inlägg på jättelänge. Men det kommer väl. Det är inte det att jag har brist på inspiration, men den försvinner liksom så fort jag sätter mig vid datorn… Oh well. Ska nog powernappa lite nu.
Och jag orkar faktiskt inte etikettera det här inlägget. Synd!
Det känns som att mitt huvud bubblar och kokar, så mycket jag vill göra och säga och skriva och prata och sjunga och dansa och hitta på… Jag fladdrar mellan saker, försöker samla mig till att åstadkomma någonting. Söker jobb, letar lägenhet, drömmer om framtiden…
Jag är helt enkelt mitt uppe i livet. Jobbar om dagarna och drömmer om nätterna. Läser och leker och läser igen. Tiden går och snart är sommaren slut känns det som, trots att det fortfarande bara är juli.
Allting går så snabbt, och tiden räcker liksom inte till. Konstigt det där! Och alltid när jag har saker jag vill skriva här har jag ingen dator i närheten
Och nu kom farsan in och tyckte jag skulle plocka undan mina kläder, så jag får väl göra det… I’ll be back.
Läs även andra bloggares åsikter om virrvarr, flum, osammanhängande, frihet, liv, jobb, framtiden, tiden, drömmar
