Swingfest på universitetet

I kväll har jag uppfyllt en punkt på min 2011-lista, genom att gå ut och dansa lindy hop med några andra än övervägande studentmusiker.

Den enormt trevliga gruppen Swing på universitetet ordnade Swingfest på café Bojan (där Samhällsvetenskapliga föreningen huserar), och bjöd in alla lindy hoppare i stan att komma förbi. Massa bekanta ansikten och en del nya!

Sjukt roligt att få dansa lite lindy igen, har ju mest dansat balboa senaste månaden de få gånger jag dansat alls. Dessutom vågade jag bjuda upp lite nya människor. Gick även en crash course i att följa och lyckades sen snubbla mig igenom åtminstone några danser som följare. Sjukt svårt att motstå impulserna att föra och ta steg med fel fot. Men intressant, och det är verkligen en helt annan dans!

Blir dock fortfarande irriterad på att jag har så svårt att komma ihåg alla intressanta turer jag ju faktiskt kan. Jag glömmer dem alltid så fort jag kommer ut på socialdansgolvet, och så fastnar jag i mina vanliga swing outer. Bah. Samtidigt så är ju musikalitet jätteviktigt, och det har jag verkligen blivit bättre på det här året.

För att utvärdera den här punkten så är jag sjukt nöjd med den. Den har pushat mig att våga ta mig ut och dansa lite mer än innan. Den har dessutom fått mig att våga bjuda upp främlingar, och inse att jag faktiskt kan dansa rätt bra (vilket inte borde förvåna mig, jag går ju trots allt medelavancerad på SSS) även om jag inte har så bra självförtroende och tycker att alla andra förare är mycket bättre. Jag ska nog sträva efter att socialdansa ännu mer nästa år.

För mycket

Det är så mycket. Allt som ska skrivas, ordnas, klaras av.

Just nu borde jag förbereda en presentation, men det går inte. Eftersom jag inte klarar av att förbereda, så borde jag sova för att åtminstone inte vara snortrött i morgon när jag har tidigt seminarium. Det går inte heller.

I stället sitter jag här och lyssnar på RENT och gråter. Inte mycket, inte våldsamt, och egentligen mest för att jag är trött och inte orkar hantera saker hela tiden. Jag orkar inte gå vidare just nu. Försöker göra något konstruktivt av allting, men det är så jobbigt.

Jag orkar inte hantera all sorg och all kärlek. Inte på samma gång. Framför allt inte när jag är så jävla trött att jag inte orkar gå och lägga mig.

Då är det bara att lyssna på RENT och gråta som funkar. Efter snart tre år på universitet är detta det bästa jag kan prestera. Jag orkar inte ens bry mig.

Så kallat skrivande

Var på föreläsning idag. Det gick måttligt bra. Kan inte koncentrera mig, fokusera, tänka på det som sägs. Blir provocerad av allt och orkar inte lyssna och vara resonabel. I stället blev det en stream of consciousness-text, av någon anledning på engelska.Skriven i marginalen, kanske tre ord per rad. Så här är det just nu.

I’ll be walking and thinking about something else, even feeling happy and then the train will hit me – you’re gone you’re gone you’re gone and the terror hits me and my mind shies away from what this implies – that you are dead and everyone else I know will also die and I can’t grasp because please I don’t want to. And I feel that yes I could maybe function and then I try and the slightest thing is so hard since my mind feels blank and I lose my concentration because oh my god, you are dead dead dead and this can’t be because death and you do not belong together you do not.

Och det är så jävla jobbigt.

Dimma

Allt annat tappade plötsligt all betydelse. Jag vill inte vara så här medveten om att jag är människa och dödlig.

Det ska inte vara så här. DET SKA INTE VARA SÅ HÄR.

Så sjukt mycket saknad. Det enda som gör det lättare är ni, min älskade förening, för vi finns här för varandra.

Nabil Jebari. Jag saknar dig så sanslöst mycket, och vet att jag kommer sakna dig än mer.

Utrop

av Céline Curiol

Den här boken hittade jag på Stadsbiblioteket – jag reagerade på att det var en fransk bok i översättning, samt att den getts ut av förlaget [sekwa] som jag bevakar en del. Ibland är mina nördområden så uppenbara när jag letar böcker!

Konstigt nog fanns nästan ingenting av Curiol på franska på bibblan, men jag lånade åtminstone den här, som heter Voix sans issue på franska.

Så sjukt mycket ångest. Herregud. Jag sugs in och blir fascinerad, kan inte sluta läsa trots att jag nästan mår illa. För mycket av det som hon berättar kan jag relatera till, för mycket av hennes ångest är lik den jag själv har upplevt. Samtidigt är hennes så mycket mer. Förtvivlan över att det finns människor som mår så här.

Intensitet, flyt och helt omöjligt att inte bry sig. Jag ska nog leta upp mer böcker av Curiol. Om jag orkar, just nu är jag faktiskt lite kluven (men det kan ju bero på kombinationen av den här boken och Karmelitsystrarna, förstås).

Karmelitsystrarna

Igår kväll gick jag på opera med min vän R och såg Karmelitsystrarna, en opera från 1950-talet. Reklamen om den som har synts lite överallt i tunnelbanan har framför allt hänvisat till franska revolutionens paroll Liberté Egalité Fraternité, men i den här varianten Frihet Jämlikhet Systerskap.

Bara det, samt att synopsis placerade den under revolutionen gjorde att jag blev sugen på att se den. Sen sjöngs den även på franska, något som drog ytterligare. Efter våldsamt bra recensioner från flera vänner var det helt enkelt bara en fråga om när jag skulle se den. Jag gick dit med höga förväntningar.

Jag är glad att jag verkligen kom iväg och såg den här operan. Jag är glad att Kungliga Operan vågar sätta upp något som är så provokativt, och att dom drar till ordentligt och slänger in ännu mer provokation.

Men historien om nunnorna som dör martyrdöden för sin religion är inte bara provokativ eller sorglig, utan viktig på riktigt. Den handlar om vad som händer när några av de demokratiska värderingar som hela vårt samhälle bygger på slår fel, och i stället för att värna människan blir ytterligare ett sätt att förtrycka – bara på ett annat sätt.

Operan handlar om historieskrivning: världen är inte svart och vit, och det är vinnarna som skriver historien. Franska revolutionen var i mångt och mycket en bra sak, men det hindrar inte att den i vissa fall var förfärlig och brutal och emot sina egna värderingar. Det är lätt att glömma.

I pausen konstaterade R och jag att det gick väldigt långsamt och var otroligt mycket ångest och religion. Efter slutet enades vi om att denna långsamma första akt var helt nödvändig, för att balansera upp och ge en bakgrund till akt två och tre. Första akten ger oss förståelsen för nunnorna, sympatin och medkänslan för dem som i nästa akt enligt revolutionens värderingar är uppviglare och samhällsfiender.

Slutscenen är en av de mäktigaste jag någonsin sett. När vi gick därifrån skakade mina händer, och jag kan fortfarande inte uttrycka allt som den scenen rörde upp. Orden räcker verkligen inte till.

Och allt det här mitt i mycket, mycket bra musik. Intrycket var överväldigande.

Försök att se den, ni som har chansen. Den kommer tillbaka i februari, jag funderar allvarligt på att se den igen. Den handlar verkligen om frihet, och vad den där friheten som vi eftersträvar egentligen innebär. Se den.

För övrigt är jag sjukt nöjd med att jag innan året är slut kommer att ha sett dubbelt så många operor som jag listat i min 2011-lista – om två veckor går jag på Carmen och är därmed uppe i fyra stycken.