Det här året, alltså. Intensivt, minst sagt. Jag pluggade lingvistik samt tolkning och översättning (tog alla mina poäng och är alltså 60p närmre examen). I maj åkte jag en vecka till Sarajevo och pluggade bosniska och hängde med ambassaden. I maj var det också SOF så jag och orkestern åkte till Linköping och partajade och spelade. Under sommaren massor med jobb, men även en turné med orkestern: Polen, Tyskland, Danmark. Svettigt att organisera, men det blev sjukt bra. Sommaren innehöll också sommarorkestern och Prideparaden. Jag började i ytterligare två styrelser. I augusti slutade jag på museet efter fyra år. I augusti var jag också på dansläger på Åland. Efter det gick jag upp till medelavancerad på lindyn. I oktober var det mest en massa vanliga saker, men också flera roliga lajv och en rephelg. I början av november dog Nubbe. Sedan dess är ingenting och allting sig likt. Efter det har jag ändå lyckats genomföra konserter och slutföra tentor och ta de sista poängen, och umgåtts mycket med vänner. December har varit hyfsat lugnt, men innehöll både jampub, kryssning samt en tur till Uppsala innan det blev jul.
Det här året har innehållit två bröllop (varav ett var min brors) och en begravning. Året har varit fantastiskt men också fruktansvärt, speciellt på slutet. Mitt i all sorg har jag ändå lyckats bli kär, vilket känns fantastiskt även om det är läskigt.
En kort sammanfattning av mitt år med alla de viktigaste sakerna med. 2011-listan får jag nog uppdatera och gå igenom punkt för punkt efter nyår, just nu orkar jag inte. Jag inser när jag kollar på min lista att alla de här punkterna är väldigt små, i jämförelse med vad som hänt i världen. Den arabiska våren, Utöya, Kim Jong-Il osv. Men de sakerna påverkade inte mig lika mycket och var inte i min omedelbara närhet. Så är det.
Men ja, intensitet. Och jag vill på ett sätt inte lämna det här året eftersom det betyder att tiden går och vi därmed vänjer oss vid din frånvaro, Nubbe. Samtidigt vill jag ut i 2012 för att komma längre från smärtan, och för att förbättra. För att livet måste fortsätta, för att när som helst kan det ta slut. Den känslan gör så himla ont, men är nog nyttig på sitt sätt.
