Orden

Ord är viktiga. Förändrar vi orden så förändrar vi vår egen upplevelse av företeelsen de beskriver.

Hur vi beskriver världen påverkar också hur vi tänker om den (även om jag inte håller med Sapir-Whorf om att språket styr tanken helt och hållet). Olika ord har olika laddning och värde vid olika tidpunkter. Språk förändras. Att inte inse att språk förändras och ord får nya konnotationer är korkat.

Ibland får man inse att just det här ordet går inte att använda på just det här sättet i just den här situationen.

Ibland får man inse att andra använder samma ord i en annan definierad betydelse, att det ordet har andra konnotationer för den personen.

Ibland får man inse att det kanske inte är orden vi ska hänga upp oss på, utan betydelse och tanken bakom – budskapet.

Ord är viktiga, och det är ofta värt att diskutera vad ord egentligen betyder för oss just här och nu. Vad är din definition av det här ordet? Vad tänker du på när jag säger det här? Det är nyttigt att tänka på vilka ord man använder, för ord är viktiga (vi har ju inte lärt oss telepati ännu). Orden är våra vägar till andra, så de är faktiskt värda att fundera över, hur slingriga och jävliga de än kan vara.

Jag gillar ord.

Officiellt, alltså.

Sedan början av januari har mitt liv i förhållande till mina föräldrar förändrats ganska radikalt. Eller ja, det känns fortfarande märkligt och annorlunda. Vad hände då?

Jo, den sjunde januari berättade jag för mina föräldrar att jag dejtar Y. I samma veva pratade jag med min närmsta bror, och någon vecka senare även med min äldsta bror. In other words, jag har outat mig själv för min familj och faktiskt presenterat någon som jag tycker otroligt mycket om.

Det känns jättekonstigt. Jag menar, senaste (och enda) gången jag presenterade en partner var för omkring fem år sedan när jag hade blivit ihop med en fransman under min Frankrike-vistelse. Jag har inte så stor vana av det här. För någon vecka sedan åt Y och jag middag hos mina föräldrar, på fredag ska vi åka och äta middag hos Ys föräldrar och lillasyster. När jag pratar med min mamma i telefon frågar hon hur Y har det, om Y har lust att följa med när vi ska på middag hos vänner och sådant där. Det känns ovant, märkligt – men så himla bra. Y finns.

För jag vill att min älskade familj ska veta varför jag är så lycklig och kär, och jag vill kunna prata om Y så att de vet vem det är, och jag vill att Y ska träffa min familj. Och det är underbart.

Samtidigt känns det märkligt att presentera Y som min partner; vi delar ju till exempel synen på relationer som säger att alla relationer är värda lika mycket. Eftersom åtminstone jag dessutom har flera andra nära relationer känns det ovant att låta den här relationen bli officiell i mina föräldrars och andras ögon. Men ja, det får väl vara så, just nu. Vi har också enats om att den enklaste förklaringen för vår relation, om folk frågar och inte vill ha en teoretisk utläggning, är att vi är ihop. Det kanske låter märkligt att bestämma sådant, måste man göra allt så komplicerat? Det är dock så vi funkar, och vi vill må bra. Y och jag vet var vi har varandra, och det är faktiskt det viktigaste.

Oavsett: det här är fantastiskt skönt och underbart. Jag kan prata med min familj på ett helt annat sätt (mina vänner har jag ju outat mig för förut). De är min familj, och det känns skönt att de kan ta större del av mitt liv på det här området också. Jag är lycklig just nu.

Att vara arg

Jag vet ju att det inte lönar sig att vara arg. Att det bara är jag själv som mår dåligt av det, och att det egentligen bara handlar om småsaker.

Vissa dagar är dock inte gjorda för mig. Vissa dagar klarar jag inte av att folk pratar så jävla mycket, att folk pussas på fel sätt, att folk inte lyssnar, att folk hela tiden måste höra sin egen röst. Och sen känner jag mig fånig.

Men vissa dagar är sådana. Andra dagar är allting fantastiskt, så det är ju skönt att det är kontrast i alla fall. Vissa dagar hör jag inte mig själv tänka om någon äter snacks, andra dagar hör jag ingen annan för att jag är begravd i tankar eller böcker. Förmodligen jämnar det ut sig.

Fast ändå, vissa dagar önskar jag att folk inte var så jävla jobbiga.

Det här med mat

Jag har aldrig ansett mig ha ätstörningar (jag anser mig fortfarande inte ha ätstörningar). Däremot har jag ett problematiskt förhållande till att äta.

Problemet ligger främst i att jag inte har några rutiner för att få i mig mat. Jag glömmer helt enkelt bort att äta, och när jag kommer på det är det liksom för sent, för att jag blir äcklad av maten eller knappt klarar att äta någonting alls (och dessutom tycker att det är fruktansvärt tråkigt och svårt att hitta på mat att laga). Vilket leder till att jag till största del lever på mackor, så till vida att jag inte befinner mig hos någon annan som lagar mat vid vettiga tider på dygnet.

Allmänt är jag dålig på det här med att skaffa mig rutiner, av vilket slag det än må vara. Hur gör man för att äta ordentligt?