I väntan på för alltid?

Veckans tema på Vecka 6 handlar om seriell monogami, dvs den ”normala” sortens förhållanden i Sverige idag. Hur hanterar man ex, vad tar man med sig in i nästa relation, och går man in i en ny relation med målet att den ska vara för alltid?

Det jag finner intressant ligger på planet att egentligen behöver ens förhållanden inte vara monogama och konsekutiva för att de här frågorna ska vara relevanta. Om jag som poly är ihop med tre olika personer sedan 7 år och det sedan tar slut med en av dem, måste jag ju fortfarande förhålla mig till ett ex. Jag måste bestämma mig för hur mycket jag kan överföra på en ny relation, jag måste fundera på vad jag har lärt mig av relationen – oavsett om jag fortfarande är i andra förhållanden eller inte.

På just de här punkterna tror jag inte mono och poly skiljer sig så himla mycket åt. Det handlar om förhållanden överlag, även om inställningen till vissa av frågorna kan vara annorlunda. Men ja, även polymänniskor funderar ju över om varje relation kommer vara för evigt. Åtminstone gör jag det. På ett plan känns det dessutom som troligare att mina relationer kommer vara för evigt, eftersom de klassiska skälen till att mono-förhållanden tar slut inte går att applicera (=jag har blivit kär i en annan och därmed måste jag lämna dig).

Det är en lite skrämmande tanke, om man som jag tycker att det här med framtiden är lite läskigt. Det handlar ju dock om mig personligen och inte så mycket om just seriell monogami.

Okej, jag har helt enkelt lite svårt att se varför just de här frågorna ställs i ett inlägg om monogami, eftersom de är allmängiltiga för förhållanden. Jag hade hellre sett ett fokus på t.ex. hur man i mono-förhållanden förhåller sig till tanken att det är den här personen endast for the rest of my life, varför andra personer kan upplevas som hot och om man anser att den man har ihop det med ska vara ens enda någonsin (”gifta sig med oskulder” och liknande tankegångar). Men det hinner jag inte skriva om nu.

År 2011

Det här året, alltså. Intensivt, minst sagt. Jag pluggade lingvistik samt tolkning och översättning (tog alla mina poäng och är alltså 60p närmre examen). I maj åkte jag en vecka till Sarajevo och pluggade bosniska och hängde med ambassaden. I maj var det också SOF så jag och orkestern åkte till Linköping och partajade och spelade. Under sommaren massor med jobb, men även en turné med orkestern: Polen, Tyskland, Danmark. Svettigt att organisera, men det blev sjukt bra. Sommaren innehöll också sommarorkestern och Prideparaden. Jag började i ytterligare två styrelser. I augusti slutade jag på museet efter fyra år. I augusti var jag också på dansläger på Åland. Efter det gick jag upp till medelavancerad på lindyn. I oktober var det mest en massa vanliga saker, men också flera roliga lajv och en rephelg. I början av november dog Nubbe. Sedan dess är ingenting och allting sig likt. Efter det har jag ändå lyckats genomföra konserter och slutföra tentor och ta de sista poängen, och umgåtts mycket med vänner. December har varit hyfsat lugnt, men innehöll både jampub, kryssning samt en tur till Uppsala innan det blev jul.

Det här året har innehållit två bröllop (varav ett var min brors) och en begravning. Året har varit fantastiskt men också fruktansvärt, speciellt på slutet. Mitt i all sorg har jag ändå lyckats bli kär, vilket känns fantastiskt även om det är läskigt.

En kort sammanfattning av mitt år med alla de viktigaste sakerna med. 2011-listan får jag nog uppdatera och gå igenom punkt för punkt efter nyår, just nu orkar jag inte. Jag inser när jag kollar på min lista att alla de här punkterna är väldigt små, i jämförelse med vad som hänt i världen. Den arabiska våren, Utöya, Kim Jong-Il osv. Men de sakerna påverkade inte mig lika mycket och var inte i min omedelbara närhet. Så är det.

Men ja, intensitet. Och jag vill på ett sätt inte lämna det här året eftersom det betyder att tiden går och vi därmed vänjer oss vid din frånvaro, Nubbe. Samtidigt vill jag ut i 2012 för att komma längre från smärtan, och för att förbättra. För att livet måste fortsätta, för att när som helst kan det ta slut. Den känslan gör så himla ont, men är nog nyttig på sitt sätt.

Så kallat skrivande

Var på föreläsning idag. Det gick måttligt bra. Kan inte koncentrera mig, fokusera, tänka på det som sägs. Blir provocerad av allt och orkar inte lyssna och vara resonabel. I stället blev det en stream of consciousness-text, av någon anledning på engelska.Skriven i marginalen, kanske tre ord per rad. Så här är det just nu.

I’ll be walking and thinking about something else, even feeling happy and then the train will hit me – you’re gone you’re gone you’re gone and the terror hits me and my mind shies away from what this implies – that you are dead and everyone else I know will also die and I can’t grasp because please I don’t want to. And I feel that yes I could maybe function and then I try and the slightest thing is so hard since my mind feels blank and I lose my concentration because oh my god, you are dead dead dead and this can’t be because death and you do not belong together you do not.

Och det är så jävla jobbigt.

Utrop

av Céline Curiol

Den här boken hittade jag på Stadsbiblioteket – jag reagerade på att det var en fransk bok i översättning, samt att den getts ut av förlaget [sekwa] som jag bevakar en del. Ibland är mina nördområden så uppenbara när jag letar böcker!

Konstigt nog fanns nästan ingenting av Curiol på franska på bibblan, men jag lånade åtminstone den här, som heter Voix sans issue på franska.

Så sjukt mycket ångest. Herregud. Jag sugs in och blir fascinerad, kan inte sluta läsa trots att jag nästan mår illa. För mycket av det som hon berättar kan jag relatera till, för mycket av hennes ångest är lik den jag själv har upplevt. Samtidigt är hennes så mycket mer. Förtvivlan över att det finns människor som mår så här.

Intensitet, flyt och helt omöjligt att inte bry sig. Jag ska nog leta upp mer böcker av Curiol. Om jag orkar, just nu är jag faktiskt lite kluven (men det kan ju bero på kombinationen av den här boken och Karmelitsystrarna, förstås).

Varför är det så svårt att skriva när man måste?

Det kan man fråga sig. Jag har för tillfället en hemtenta att skriva, i den måttligt menlösa kursen ”Kommunikation i ett flerkulturellt perspektiv”. Fyra frågor som ska besvaras på ett inte allt för långrandigt men intelligent sätt. Hur svårt kan det vara?

Ganska svårt, tydligen. Jag gillar att skriva, jag gör verkligen det, men så fort jag är tvungen att skriva någonting, så blir det så otroligt mycket mindre lockande. Det är väl den grejen som talar emot mina planer på en karriär som översättare… Jag vet att jag kan skriva om det här ämnet, jag vet att jag tycker att det är intressant och att jag förmodligen har något vettigt att komma med. Det hjälper inte. Jag prokrastinerar ändå och gör vad som helst annat utom att skriva på den eländiga tentan. Som har deadline på fredag.

Inte en jättebra vana att vara inne i. Jag som var så nöjd över att ha lyckats undvika det så här långt in i kursen, och faktiskt skicka in saker med en dag till godo och sånt där. Nu håller jag ju egentligen bara på och drar ut den här bloggposten så långt som möjligt för att jag ska slippa tänka på att jag kunde utnyttja den här tiden till att skriva tenta, eftersom jag ju faktiskt inte har så mycket tid den här veckan. Skjuta upp saker är roligt, men aningen stressigt.

Offentlighet

Det jag egentligen ville ha som rubrik på det här inlägget var: Om en relation faller utan att det syns på facebook, har den relationen funnits då? Men det var lite för långt. Veckans tema på Vecka 6 är alltså offentligt.

Min första spontana tanke när jag läste temabeskrivningen handlade om alla dom där oannonserade relationerna. De som inte uppmärksammas på facebook (den moderna världens måttstock: finns det inte på facebook finns det inte alls), de som bara finns för mig och övriga inblandade, samt kanske ryktesvägen i bekantskapskretsen.

Jag har aldrig haft ett förhållande med någon på facebook. Däremot har jag ju definitivt haft relationer, mer eller mindre intima, ändå. Som relationsanarkist trivs jag inte med att sätta etiketten ”förhållande” på mina relationer, jag känner inte heller något större behov av att hela omvärlden ska känna till mina fluktuerande relationsformer och vilka personer som är inblandade.

Ibland kan jag dock sakna legitimiteten som kommer med en relation på facebook. I och med att facebook är sättet att hålla koll på ”officiella” relationer, blir det som att alla andra är ogiltiga. Och, jag är ju inte känslokall och osårbar bara för att jag gör relationsanarki. Kombinationen leder till att relationer som tar slut, och sorgen över det, blir osynliggjorda bland vänner och bekanta. Det finns inget att hänvisa till, ingen anledning att vara ledsen och nere – för relationen har ju aldrig funnits ”på riktigt”.

Facebook-skuggan är också kopplad till den känsla som uppstår när en relation tar slut, och eftersom det inte är en definierad officiell relation så finns den inte i det kollektiva medvetandet. Känslan går inte att beskriva, det närmsta som dyker upp i huvudet är skräck. Det är dels jobbigt för man har ingenting att hänvisa till när det känns jobbigt att prata om eller med en viss person, och även jobbigt för att man börjar tvivla på sig själv – hände det här egentligen? Man känner sig lite mer sinnessjuk än vanligt, helt enkelt.

Som sagt, om en relation tar slut utan att det syns på facebook, har den funnits då?

Vecka 6 och smärtan

Nytt tema på Vecka 6 trillade in igår. Jag försöker fortfarande komma fram till något vettigt att skriva om bara vänner, och det vore ganska intressant att skriva om förra veckans tema ställningar också, men jag tror faktiskt att jag kan prestera något på beskrivningen Bra smärta. Dålig smärta. Hjärtasmärta. redan nu.

Jag är en sådan där som tycker om smärta av det bra slaget (till en viss gräns, som oftast inte nås). Framför allt att ge, men även att ta. Sådant som jag tycker är ganska milt och vanilj verkar dock för vissa vara alldeles för over the top, så smaken är ju som sagt olika.

Det är inte egentligen det jag vill prata om, utan den där smärtan som liksom dyker upp när man minst vill ha den där. Det kan vara något så litet som att ett bett i nacken som vanligtvis är skönt råkar pricka precis fel och därmed gör så att nacken drar ihop sig och skriker ännu mer för att den är stel och knölig. Det gör sjukt ont, kan jag säga. Och bevisar bara att man måste ha koll på sin egen kropp och dess nuvarande skick och dagsform.

Eller den där smärtan som har en tendens att dyka upp med för sköra slemhinnor eller annat oidentifierat problem med fittan. Den där som gör att bara tanken på K-i-F-sex blir sjukt avtändande, och gör att situationer där sådant kan uppstå undviks till största möjliga mån oavsett hur ont det faktiskt sen skulle göra i praktiken. Hela situationen blir fel, och sen går det inte att slappna av (vilket, vem vet, kanske leder till mer smärta?).

För rädslan för smärtan blir starkare, och det är några dåliga erfarenheter för många, och allting bara staplas på hög, och man orkar inte ta diskussionen om det en gång till med ytterligare en person, och det allra enklaste är helt enkelt bara att låta bli. Låta bli allt. Och sen får man höra (eller får dåligt samvete för ändå helt självförvållat) att man är en teaser som aldrig fullföljer det som påbörjats.

Och det är väldigt sorgligt, och tråkigt, och man förlorar så himla mycket på att inte ens unna sig själv lite enkel närhet. Och på det sättet lär man sig inte njuta av sex. Det finns ju andra sätt, och de flesta är villiga att lyssna och pröva något nytt och annat. Det jag vill komma fram till är att rädslan för smärtan är lika illa som smärtan i sig själv. Jag är så jävla trött på den smärtan och allt den förstör för mig.

Det finns mycket mer jag skulle kunna säga, men det blir nog inte mer strukturerat än så här. Ett litet tillägg bara: bra smärta kan vara sjukt upphetsande, men dålig smärta är det verkligen inte. Och de är INTE samma sak. Bara för att man gillar bra smärta betyder det inte att man tål allt och bara behöver sluta vara en sådan gnällspik.

Bara vänner – musiken

Tanja önskade sig en spellista till Vecka6, så jag började sätta ihop en. Det här är bara början, feel free att bygga på den med fler låtar som ni tycker passar in i temat Bara vänner.

Hittills är det en ganska blandad lista med olika sorters musik. Jag har helt subjektivt valt låtar som jag tycker passar in, ibland är det t.o.m. låtar jag inte hört förrän jag började leta efter just det här temat.

Bara vänner <- här hittar ni spellistan på Spotify.

Vecka 6

Alltså, Vecka 6 är så himla bra, och veckans tema är fantastiskt: Bara vänner. Jag vill skriva så mycket, men det går bara inte. Inte just nu. För mycket tankar, för mycket jag vill ha med, för mycket som måste sägas och förklaras och jag orkar inte.

Inte när jag just nu har lite för många relationer som är instabila och osäkra på vad dom är, inte nu när det där med bara vänner känns som ett hån, inte nu när jag knappt orkar tro på att konceptet friends with benefits finns, inte nu när jag har tvingats försvara mina val så himla mycket, inte nu när jag är så trött på att aldrig veta säkert någonting över huvud taget. Nej.

Men jag ska försöka, någon dag, att skriva om det här. För det är viktigt. Och Vecka 6 är viktigt. Så skriv om det, ni som kan.

Den där listan ja

Min 2011-lista ja. Det är september nu. Hur går det med den egentligen? Det går lite sisådär måste jag säga. När jag tittar på den känns det som att det är de långsiktiga projekten som blivit lidande, som att spela altsax, börja simma ordentligt, gå kroatiskakursen… Övriga saker är mer numerära, och därmed troligare att jag faktiskt fixar.

Jag borde ta ett ryck och komma igång med de långa punkterna också. Det kanske är bra, för att få en nytändning inför hösten. Den där hösten som ska uträtta någonting, vara något viktigt i mitt liv. Jag får öka på listpeppen! För det är ju fortfarande saker jag vill göra. Sen borde jag ju ta och blogga om dom saker jag redan klarat av. Det får bli ett annat steg, det viktigaste är ju faktiskt att jag klarar av punkterna.