Förra veckan var jag ju som sagt på SOF, och har nu hunnit återhämta mig en aning efter fyra dagar av för lite sömn blandat med stress, för lite mat, jätteroliga fester och spelningar och hångel. Jag anar att hånglandet i kombination med lite för lite kläder några kvällar är det som har gett mig min fina hosta och halsont.
Anyway. Jag är lite kluven efter festivalen. Det var både jätteroligt och jättejobbigt, och det var inte alls roligt att pendla mellan att vara en bitter kärring och party. Jag hängde inte speciellt mycket med min orkester, vilket var lite tråkigt (förmodligen berodde detta mest på att mitt hångel befann sig i en annan orkester), men också ganska skönt. För jag var ganska rejält arg på orkestern i omgångar, och det är inte så kul. Speciellt för att jag känner mig som en så fruktansvärd människa när jag är arg. Jag blir bitter, bestämmer mycket och har en tendens att köra över folk och vara väldigt otrevlig. Tyvärr råkade orkestern ut lite för ilskan som egentligen var riktad mot SOF (för att de tappade bort mina saker i omgångar), men en hel del av den var mer eller mindre välförtjänt. Samtidigt älskar jag min orkester, och det var askul att spela – tror dessutom att det lät rätt bra.
Men: saker var alldeles för dåligt uppstyrda, folk passade inte tider och hjälpte inte till. Jag och mitt kontrollbehov mådde inte bra av att inte veta när vi skulle samlas inför spelningar, av att inte ha en karta och av att vara stressad för att folk inte dök upp och bar saker. Jag hade behövt ett ordentligt schema för att kunna slappna av och veta när jag skulle vara var. Även fast ansvaret inte var mitt, blev det jobbigt och jag kände mig som en asjobbig person som ingen tycker om. Verkligen inte roligt. Mitt problem är att jag inte klarar av folk som inte har koll, folk man måste knuffa och sparka och slå på för att det ska hända något (även fast jag i vissa lägen själv är en sådan person). Eftersom jag dessutom tycker att det är intressant att organisera saker kan jag ju heller inte låta bli att lägga mig i. Dessutom har jag kommit in i period där jag inte kan låta bli att irritera mig på en viss person, som dessutom är den jag tycker borde ha koll på saker. Väldigt jobbigt det med.
Det var jobbigt att inte känna mig som en del av min orkester, något som delvis är och var mitt eget fel. Det sårar mig också när en av mina närmsta vänner konsekvent jämför de två orkestrar hen är med i och min orkester konstant är den dåliga orkestern. De två är annorlunda, det håller jag med om, men det är jobbigt att alltid få något som betyder så mycket för mig dissat.
Så, ja. SOF, kluvenhet. Trots att det var slitsamt att spela så mycket (8 spelningar på tre dagar, varav en kårtege) var det inte det som var jobbigt – utan slitningarna inom gruppen och mig själv. Samtidigt var det en fantastisk festivalupplevelse (klart att vissa saker kunde gjorts bättre, men så är det alltid), och jag hade verkligen roligt i omgångar också. Och det var sjukt kul att spela.
