I väntan på för alltid?

Veckans tema på Vecka 6 handlar om seriell monogami, dvs den ”normala” sortens förhållanden i Sverige idag. Hur hanterar man ex, vad tar man med sig in i nästa relation, och går man in i en ny relation med målet att den ska vara för alltid?

Det jag finner intressant ligger på planet att egentligen behöver ens förhållanden inte vara monogama och konsekutiva för att de här frågorna ska vara relevanta. Om jag som poly är ihop med tre olika personer sedan 7 år och det sedan tar slut med en av dem, måste jag ju fortfarande förhålla mig till ett ex. Jag måste bestämma mig för hur mycket jag kan överföra på en ny relation, jag måste fundera på vad jag har lärt mig av relationen – oavsett om jag fortfarande är i andra förhållanden eller inte.

På just de här punkterna tror jag inte mono och poly skiljer sig så himla mycket åt. Det handlar om förhållanden överlag, även om inställningen till vissa av frågorna kan vara annorlunda. Men ja, även polymänniskor funderar ju över om varje relation kommer vara för evigt. Åtminstone gör jag det. På ett plan känns det dessutom som troligare att mina relationer kommer vara för evigt, eftersom de klassiska skälen till att mono-förhållanden tar slut inte går att applicera (=jag har blivit kär i en annan och därmed måste jag lämna dig).

Det är en lite skrämmande tanke, om man som jag tycker att det här med framtiden är lite läskigt. Det handlar ju dock om mig personligen och inte så mycket om just seriell monogami.

Okej, jag har helt enkelt lite svårt att se varför just de här frågorna ställs i ett inlägg om monogami, eftersom de är allmängiltiga för förhållanden. Jag hade hellre sett ett fokus på t.ex. hur man i mono-förhållanden förhåller sig till tanken att det är den här personen endast for the rest of my life, varför andra personer kan upplevas som hot och om man anser att den man har ihop det med ska vara ens enda någonsin (”gifta sig med oskulder” och liknande tankegångar). Men det hinner jag inte skriva om nu.

Officiellt, alltså.

Sedan början av januari har mitt liv i förhållande till mina föräldrar förändrats ganska radikalt. Eller ja, det känns fortfarande märkligt och annorlunda. Vad hände då?

Jo, den sjunde januari berättade jag för mina föräldrar att jag dejtar Y. I samma veva pratade jag med min närmsta bror, och någon vecka senare även med min äldsta bror. In other words, jag har outat mig själv för min familj och faktiskt presenterat någon som jag tycker otroligt mycket om.

Det känns jättekonstigt. Jag menar, senaste (och enda) gången jag presenterade en partner var för omkring fem år sedan när jag hade blivit ihop med en fransman under min Frankrike-vistelse. Jag har inte så stor vana av det här. För någon vecka sedan åt Y och jag middag hos mina föräldrar, på fredag ska vi åka och äta middag hos Ys föräldrar och lillasyster. När jag pratar med min mamma i telefon frågar hon hur Y har det, om Y har lust att följa med när vi ska på middag hos vänner och sådant där. Det känns ovant, märkligt – men så himla bra. Y finns.

För jag vill att min älskade familj ska veta varför jag är så lycklig och kär, och jag vill kunna prata om Y så att de vet vem det är, och jag vill att Y ska träffa min familj. Och det är underbart.

Samtidigt känns det märkligt att presentera Y som min partner; vi delar ju till exempel synen på relationer som säger att alla relationer är värda lika mycket. Eftersom åtminstone jag dessutom har flera andra nära relationer känns det ovant att låta den här relationen bli officiell i mina föräldrars och andras ögon. Men ja, det får väl vara så, just nu. Vi har också enats om att den enklaste förklaringen för vår relation, om folk frågar och inte vill ha en teoretisk utläggning, är att vi är ihop. Det kanske låter märkligt att bestämma sådant, måste man göra allt så komplicerat? Det är dock så vi funkar, och vi vill må bra. Y och jag vet var vi har varandra, och det är faktiskt det viktigaste.

Oavsett: det här är fantastiskt skönt och underbart. Jag kan prata med min familj på ett helt annat sätt (mina vänner har jag ju outat mig för förut). De är min familj, och det känns skönt att de kan ta större del av mitt liv på det här området också. Jag är lycklig just nu.

Det förbjudna

Vid ett tillfälle i mitt liv har jag råkat ut för ett skvallerdrev i en utökad bekantskapskrets. Så här i efterhand finner jag det ganska fascinerande, och blir framför allt mer upprörd över alla idioter som la sig i än vad jag blev då – för då tyckte jag ju delvis att de hade rätt att göra det. Jag hade själv ett samvete att kämpa mot, liksom.

Jag åkte till Frankrike och när jag kom tillbaka efter 10 månader hade min bästa vän F blivit ihop med en av våra gemensamma vänner, B. En person som även jag hade något luddiga känslor för, och hen för mig. Jag hade dock åkt till Frankrike och därför hade det inte blivit något. Mina två vänner hade ett öppet förhållande som jag fick höra ganska mycket om, eftersom F och jag sågs varje dag i skolan. Det var inga större problem för min del, speciellt eftersom F visste att jag varit intresserad, samt även att B varit intresserad av mig. Vi visste var vi hade varandra.

Ett knappt år senare var jag och B på krogen, en fantastisk kväll som slutade med att vi hånglade med varandra. I sig hade detta inte varit något problem, F och B hade som sagt ett öppet förhållande. Problemet var att B och jag inte var säkra på vad vi ville egentligen. Vi pratade alltså med F om det hela, och efter många om och men och prat hit och dit mellan F och B gjorde dom slut. Både F och B var väldigt tydliga med att dom inte gjorde slut p.g.a. mig, vilket hade kunnat vara fallet. Jag höll mig utanför hela processen, eftersom jag av naturliga skäl inte var rätt person för någon av dem att snacka skit om den andre med.

I bekantskapskretsen visste folk ganska snabbt att jag var involverad i det hela, även om F var tydlig med att markera att det inte var mig hen var arg på. Hen drog några skämt om att jag hade snott hens significant other, och det var det enda. Annars umgicks vi som vanligt.

B och jag försökte sortera ut oss själva på sidan av, och hade ganska mycket problem med det delvis för att andra människor betedde sig som dom gjorde. T.ex. blev en annan nära vän så fruktansvärt arg på mig för det jag hade gjort, att vi i princip tappade kontakten och har fortfarande flera år senare inte återfått det vi hade innan. Inte förrän på medeltidsveckan i Visby insåg jag hur långt det hade spridit sig, när en bekant som såg mig och B på krogen frågade hur länge vi haft ihop det egentligen. Jag fick menande blickar i över ett år. Tydligen hade jag gjort något fruktansvärt, nämligen haft ihop det med min bästa väns partner. Att min bästa vän var okej med det var det ingen som brydde sig om.

Det blev aldrig mycket mer än så mellan mig och B. Personligen tror jag att det delvis berodde på skvallret. Lite synd, men så kan det bli. Numera är jag som sagt mest irriterad på att folk inte kunde acceptera F när hen sa att det inte handlade om mig, och irriterad på mig själv som accepterade att låta andra dirigera hur jag skulle handskas med mitt kärleksliv.

Det här är ett inlägg till Vecka 6.

Teori och praktik

En sak som slog mig i helgen var hurdant mitt sexliv framstår för min bekantskapskrets, baserat på hur jag pratar om det. Eller, framför allt baserat på hur jag pratar om sex i allmänhet.

Det är intressant hur teori och praktik skiljer sig åt, och vad omgivningen får för bild. Eftersom jag är allmänt sexpositiv och inte har några större problem att prata om vad jag anser om sex och/eller intimitet, och inte heller har några större problem att hångla (utan att det går längre än hångel) med lite olika människor utan att det betyder speciellt mycket – har nog en viss del fått för sig att jag ligger betydligt mer än vad jag faktiskt gör, och att jag har betydligt mycket lättare att få till det än vad jag faktiskt har. Det enda de vet är sådant jag säger själv, vilket inte alltid nödvändigtvis är baserat på egna erfarenheter eller ens speciellt detaljerat. De vet ingenting om min problematiska inställning till min egen sexualitet eller alla eventuella problem jag stöter på som antingen hindrar eller stör sex (inte alltid, men ibland).

Det stör mig inte speciellt mycket att folk anser att jag är slampig* (utom ibland, när pikarna blir lite för många om hur många jag hånglade upp på senaste festen), men det är intressant på vilka grunder de gör det. Jag tänker inte heller börja berätta detaljer om mitt sexliv för folk som inte har med det att göra, för varför skulle jag det? Jag tycker däremot att det är intressant att fundera på hur jag har fått min slampstämpel. Är man slampig för att man pratar om att man någon gång ibland har eller har haft sex? Är man slampig för att man gillar att teoretisera kring sex? Är man slampig för att man hånglar med folk utan att skämmas? Är man slampig för att man ligger med folk? Var går gränsen? One of life’s big mysteries.

—————————————————————————–

*Jag anser alltså inte att slampighet är något dåligt, och inte stora delar av min bekantskapskrets heller. Det handlar mer om vad folk förväntar sig av mig i vissa situationer.

Offentlighet

Det jag egentligen ville ha som rubrik på det här inlägget var: Om en relation faller utan att det syns på facebook, har den relationen funnits då? Men det var lite för långt. Veckans tema på Vecka 6 är alltså offentligt.

Min första spontana tanke när jag läste temabeskrivningen handlade om alla dom där oannonserade relationerna. De som inte uppmärksammas på facebook (den moderna världens måttstock: finns det inte på facebook finns det inte alls), de som bara finns för mig och övriga inblandade, samt kanske ryktesvägen i bekantskapskretsen.

Jag har aldrig haft ett förhållande med någon på facebook. Däremot har jag ju definitivt haft relationer, mer eller mindre intima, ändå. Som relationsanarkist trivs jag inte med att sätta etiketten ”förhållande” på mina relationer, jag känner inte heller något större behov av att hela omvärlden ska känna till mina fluktuerande relationsformer och vilka personer som är inblandade.

Ibland kan jag dock sakna legitimiteten som kommer med en relation på facebook. I och med att facebook är sättet att hålla koll på ”officiella” relationer, blir det som att alla andra är ogiltiga. Och, jag är ju inte känslokall och osårbar bara för att jag gör relationsanarki. Kombinationen leder till att relationer som tar slut, och sorgen över det, blir osynliggjorda bland vänner och bekanta. Det finns inget att hänvisa till, ingen anledning att vara ledsen och nere – för relationen har ju aldrig funnits ”på riktigt”.

Facebook-skuggan är också kopplad till den känsla som uppstår när en relation tar slut, och eftersom det inte är en definierad officiell relation så finns den inte i det kollektiva medvetandet. Känslan går inte att beskriva, det närmsta som dyker upp i huvudet är skräck. Det är dels jobbigt för man har ingenting att hänvisa till när det känns jobbigt att prata om eller med en viss person, och även jobbigt för att man börjar tvivla på sig själv – hände det här egentligen? Man känner sig lite mer sinnessjuk än vanligt, helt enkelt.

Som sagt, om en relation tar slut utan att det syns på facebook, har den funnits då?

Bara vänner – musiken

Tanja önskade sig en spellista till Vecka6, så jag började sätta ihop en. Det här är bara början, feel free att bygga på den med fler låtar som ni tycker passar in i temat Bara vänner.

Hittills är det en ganska blandad lista med olika sorters musik. Jag har helt subjektivt valt låtar som jag tycker passar in, ibland är det t.o.m. låtar jag inte hört förrän jag började leta efter just det här temat.

Bara vänner <- här hittar ni spellistan på Spotify.

Vecka 6

Alltså, Vecka 6 är så himla bra, och veckans tema är fantastiskt: Bara vänner. Jag vill skriva så mycket, men det går bara inte. Inte just nu. För mycket tankar, för mycket jag vill ha med, för mycket som måste sägas och förklaras och jag orkar inte.

Inte när jag just nu har lite för många relationer som är instabila och osäkra på vad dom är, inte nu när det där med bara vänner känns som ett hån, inte nu när jag knappt orkar tro på att konceptet friends with benefits finns, inte nu när jag har tvingats försvara mina val så himla mycket, inte nu när jag är så trött på att aldrig veta säkert någonting över huvud taget. Nej.

Men jag ska försöka, någon dag, att skriva om det här. För det är viktigt. Och Vecka 6 är viktigt. Så skriv om det, ni som kan.

Anti allt

Svårigheten som ligger i att förklara mig själv och mina innersta tankar på mitt tredjespråk.

Svårigheten i att inte ens kunna förklara mig själv på mitt förstaspråk.

Svårigheten i att se att jag gör någon illa bara genom att vara mig själv.

Svårigheten i att påverkas av mitt jobb så att jag inte klarar av att träffa folk.

Svårigheten i att veta att jag förstör för mig själv.

Svårigheten i att veta att jag är dum i huvudet och inte fattar vad som är bra för mig.

Svårigheten i att gå runt med en konstant stressboll, som jag inte vill ha, i magen. Utan att kunna övertyga min hjärna om att den inte behövs.

Svårigheten i att aldrig någonsin någonsin för en gångs skull veta vad jag vill.

Svårigheten i att allt alltid ska bli så jävla komplicerat. Kan inte saker bara få vara. Jag kan inte planera framåt, inte när det gäller relationer. Som det är nu, känner jag hela tiden i magkänslan att jag borde göra/vara något annat, något mer, något annorlunda. Även när andra hävdar att det inte alls behövs.

Svårigheten i att jag känner mig så jävla feg och sämst.

/endwhine

Normativiteten och kärleken

I onsdags rusade jag förbi biblioteket på väg till jobbet och snubblade över Bob Hanssons bok Kärlek – Hur fan gör man? Det är en intervjubok, där Bob intervjuar bland andra KG Hammar, Emma Hamberg, Thomas Di Leva och Olle Waller.

Först en helt oresonlig kommentar, som jag hatar när folk gör, men som skär i mig djupt och innerligt varje gång jag ser det. Bob Hansson skriver konsekvent interljuvar, interljuven och interljuv. Det gör nästan fysiskt ont, och trots att jag hatar mig själv för det så koncentrerar jag mig mindre på själva boken så fort ordet dyker upp. Aargh.

Men ja, till innehållet. Hansson utgår från sig själv och sina havererande förhållanden, och bestämmer sig för att fråga folk som uppenbart lyckats på något sätt om hur de har gjort det. Det är privat, personligt och jag gillar det. Det är sjukt intressant med djupintervjuer om hur någon personligen handskas med kärleken och vardagslivet, för på ett plan kan vi alla åtminstone relatera till drömmen om Kärleken. Vi är fostrade till att vänta på Den Rätta/e, och boken tar upp (på ett väldigt bra sätt) att det kanske inte är så solklart egentligen.

Vid vissa tillfällen spårar boken ur och blir fruktansvärt poetisk och pretentiös, vilket är synd, för intervjuerna är väldigt bra och klarar sig utan mycket av de andra texterna.

Ett annat störmoment, som jag visserligen visste om redan från början eftersom det stod på bokryggen, är den otroliga fixeringen vid tvåsamhet. Inte så mycket intervjupersonernas fixering (även om vissa av dem är väldigt fixerade vid Tvåsamheten också), utan framför allt Hanssons egna. Boken kom ut år 2008. Det är trots allt Hansson som har valt intervjupersoner, han hade kunnat tänka på kärleken på något annat sätt än bara genom att intervjua monoheteropersoner. Ja, i boken säger många av de intervjuade att kärleken är överallt och man behöver inte vara i en relation för att känna av den – så hur svårt skulle det ha varit för Bob Hansson att hitta ett homosexuellt par eller en triad kanske? Universalitet visas bäst med en heterogen grupp, faktiskt. Det är uppenbart att alla utgår från sig själva, och det är helt okej, men det är ju just därför det är så viktigt med de olika perspektiven.

Överlag en helt okej bok, åtminstone intervjudelarna (ska jag vara ärlig orkade jag inte läsa dikterna eller ordförklaringarna), även om slutresultatet naturligtvis blir (och nu låter jag jättejättecynisk) att om alla bara insåg att världen är kärlek egentligen så skulle allt bli bra. Det är möjligt att det är så enkelt, tyvärr är inte Bob Hanssons bok det bästa sättet att förpacka budskapet på för att det ska nå fram till mig.

Kaospotential

Mitt år 2011 börjar med att ge mig fantastiska möjligheter till kaos i mina relationer till andra. Fantastiskt.

Jag vet helt ärligt inte om det här är bra eller dåligt.