Handlingsförlamning

Känslan när tanken på att klä på sig riktiga kläder i stället för pyjamas känns som ett oöverstigligt projekt.

Jag kan diska (möjligtvis). Jag kan läsa artiklar (nästan i alla fall). Jag kan gå upp på morgonen (sort of). Jag kan skriva det här, jag kan skriva på facebook. Men jag kan inte klä på mig. Tankeverksamheten som krävs för att bestämma kläder är för mycket. Det kräver abstrakt tänkande på en helt annan nivå, det kräver att jag kan tänka igenom en hel process. Jag kommer till momentet t-shirt (i mitt huvud) och sen tar det stopp.

Det är en fruktansvärt obehaglig känsla.

För mycket

Det är så mycket. Allt som ska skrivas, ordnas, klaras av.

Just nu borde jag förbereda en presentation, men det går inte. Eftersom jag inte klarar av att förbereda, så borde jag sova för att åtminstone inte vara snortrött i morgon när jag har tidigt seminarium. Det går inte heller.

I stället sitter jag här och lyssnar på RENT och gråter. Inte mycket, inte våldsamt, och egentligen mest för att jag är trött och inte orkar hantera saker hela tiden. Jag orkar inte gå vidare just nu. Försöker göra något konstruktivt av allting, men det är så jobbigt.

Jag orkar inte hantera all sorg och all kärlek. Inte på samma gång. Framför allt inte när jag är så jävla trött att jag inte orkar gå och lägga mig.

Då är det bara att lyssna på RENT och gråta som funkar. Efter snart tre år på universitet är detta det bästa jag kan prestera. Jag orkar inte ens bry mig.

Dimma

Allt annat tappade plötsligt all betydelse. Jag vill inte vara så här medveten om att jag är människa och dödlig.

Det ska inte vara så här. DET SKA INTE VARA SÅ HÄR.

Så sjukt mycket saknad. Det enda som gör det lättare är ni, min älskade förening, för vi finns här för varandra.

Nabil Jebari. Jag saknar dig så sanslöst mycket, och vet att jag kommer sakna dig än mer.

Less

Är bara less, och har varit det i flera dagar. Det leder till att studierna halkar efter, och att jag därmed blir ännu mer less. Jag ägnar mig åt tevetittande (mycket skidåkning av diverse slag), bokläsande och ett enormt frossande i Nightwish. Har hunnit diska lite också, och igår köpte jag två klänningar. Jag vill egentligen inte träffa folk eller prata med dem, men känner ändå för att vräka ut mitt självömkande på internet. Allting irriterar mig (framför allt alla människor), och för tillfället känns allt som jag har att se fram emot väldigt långt fram i tiden. Det är inte en bra känsla, men jag lyckas liksom inte ta mig ur den. Jag får väl helt enkelt konstatera att jag har en svacka just nu.

Men jag har åtminstone en fantastisk sak att vara glad över. För en vecka sedan, 1 mars, föddes min brorsdotter Ester. Det är bra och jättekul!

Årets emo

Så kom årets första emo-attack. Jag vet inte ens varför. Jo kanske.

Jag blir så less på att saker ska vara så svåra. På att man alltid måste prata om det, på att ingenting någonsin är självklart. Att saker gör ont, att det aldrig går att bara vara lycklig utan baktankar. Att saker alltid måste förklaras och förstås.

Samtidigt, jag kan inte leva utan den diskussionen. Jag vägrar låta saker vara slentrian-okej, även om det gör så fruktansvärt ont att öppna upp hjärtat och låta folk få hugga i det. Melodramatisk, javisst.

Ibland vill jag bara stänga av allting, jag orkar inte med människor. Det finns så många av dom. För många, jag har inget sätt att skydda mig på. Inget fungerande i alla fall. Som det är nu får jag antingen inte kontakt med någon alls, eller hela världen. Jag vet inte ens vad jag gör, så jag kan inte sluta. Men man kan inte pausa mänskliga relationer. Man kan inte säga: ”återkom om en månad”.

Emil Jensen – Spelar stor roll

Så nu sitter jag i soffan, kan och vill inte sova, letar desperat efter något att sysselsätta mig med i stället för att gråta. För jag orkar fan inte ibland.

Och känner mig samtidigt så jävla patetisk, för även när jag sitter här kan jag inte släppa det yttre perspektivet, och sluta se mig själv. Jag kan aldrig sluta analysera mig själv.

Emil Jensen – Inte vackrast i världen

L’chaim

Jag behöver inte hjälp att krossa mitt hjärta, jag klarar av att slå det i bitar helt själv tack.

Plötsligt massiv emo-attack, nu tänker jag dränka mig i Nightwish och nostalgi resten av natten.

Pendeltågsfilosoferande

Nerskrivet tidigare i kväll när jag åkte pendeltåg hem från en vän i Flemingsberg:

Radiohead gör mig emo. Musiken är en så stor del av min uppväxt, jag kan låtarna eftersom jag lyssnat på dem några tusen gånger. De har blivit väldigt känsloladdade, helt enkelt. Några av Radioheads låtar är så bra att det nästan gör ont att lyssna, jag vet liksom inte vad jag ska göra med mig själv. Speciellt inte sena nätter när jag står ensam på en perrong någonstans och är helt utlämnad åt musiken. Det är bara vi då. Nu, när jag skriver, har jag också Radiohead i lurarna, men texten skapar en mur som jag kan gömma mig bakom. Den, musiken, går inte lika djupt. Jag är bra på att lyssna, men jag är också bra på att stänga av.

Hela texten låter melodramatisk nu här hemma i soffan, men den innehåller ändå någonting jag tycker om. Känslan av att svepas med i musiken är helt ofattbar, och jag är glad att jag har hittat musik som jag kan uppleva det med. Jag är alltid i en konstig sinnesstämning sent på natten när jag är ute själv, inte så underligt kanske men jag undrar vad det beror på. Alla känslor och tankar får en chans att komma upp till ytan, för i mörkret kan ingen se om jag skrattar eller gråter för mig själv. Det är befriande att få vara helt och hållet jag, och musiken är bara en bekräftelse, egentligen.

Identitet?

Läser runt på olika bloggar (som Trollhare, Julia Skott, Tanja Suhinina, Tjej på tjej m.fl.) och börjar åter fundera på frågan om identitet och vad jag identifierar mig som.

Det faller ner i kategori-tänket igen, och jag inser hur väldigt lite jag kategoriserar mig själv när det gäller mig, mitt inre. Jag stoppar gärna mig själv i fack som nörd, språkvetare, stockholmare, irriterande, uppkäftig, 20-åring eller vad det nu må vara. Inga problem där. Men jag placerar inte mig själv i facken tjej, vuxen, bisexuell eller relationsanarkist – trots att många nog skulle placera in mig i dessa kategorier om de visste vem jag var (möjligtvis kan jag placera mig själv i facket ”tjej”, men det sitter långt inne…). Jag skriver de här orden och kopplar inte ihop dem med mig själv, för varför skulle jag det?

Jag är ju bara jag.

Jag undrar varför just dessa epitet känns obekväma. Det verkar ju som att de är mer känsloladdade än de andra. Vad är det med just kön, ålder, sexuell läggning och relationssyn som gör dem viktigare än mina största intressen och mina personliga egenskaper?

Läs även andra bloggares åsikter om identitet, kategorier, epitet, sortera människor, tjej, vuxen, bisexuell, relationsanarkist, jag, känslor

Omvänd gubbsjuka

Ibland undrar jag lite över min bekantskapskrets. Samt över mig själv förstås (men vem gör inte det?). Det är nämligen så att när jag kommer in i olika sammanhang, i nya kretsar, så är det ofta de ~35-åriga männen som ”faller” för mig. Det vill säga, vill umgås med mig, utbyta tankar, ha kul, skratta osv. Helt enkelt vara kompis. Någon enstaka gång händer det att någon av dem blir kär i mig också, men oftast inte.

Och jag trivs bra med dem också. Vi har mycket likadan humor, och gemensamma intressen. Men jag undrar varför jag kommer så bra överens med män, speciellt sådana som är ca 15 år äldre än mig? Visst, jag kommer överens med kvinnor också, men i mycket lägre grad. Det är få kvinnor som jag får kontakt med på det omedelbara sätt som jag har träffat flera av mina manliga vänner.

Min vänskapskrets är helt enkelt snedfördelad. Både ålders-och könsmässigt. Just nu saknar jag helt enkelt en kvinnlig förebild, kanske man kan säga. Alla mina nära kvinnliga vänner är lika gamla eller yngre än mig. Oftast stör det mig inte, men det finns ändå tillfällen då jag blir trött på att vara ”tjejen”.

Det jag hoppas, verkligen hoppas, är att dessa män, mina vänner, inte umgås med mig för att jag är en ”söt 20-åring”. Jag tvivlar på att det är därför, men misstanken ligger alltid där. Det hjälper ju inte heller att moder min har inplanterat tanken att det är någonting fel med förhållanden där ålderskillnaden är för stor. Jag vill inte tänka att mina vänner utnyttjar mig, men samtidigt finns alltid en möjlighet. Som jag vet kan det ju dessutom hända hur gammal vännen än är, så egentligen borde jag inte oroa mig så mycket.

En tanke jag verkligen aldrig kan komma ifrån däremot är: Varför går jag så bra ihop med män? Jag är inte speciellt attraherad av dom, är det därför? Är det för att jag vägrar spela spelet, är det för att jag förstår deras tankar? Varför? Har vi likadan humor? Tänker vi likadant? Vad skiljer i så fall mitt tänk från andra tjejers tänk? Förmodligen ligger det någonting i att jag känner mig ”trygg i min roll som tjej”. Vilket är förfärligt egentligen. Är jag ensam tjej är jag ju självklart tjej, dyker det upp några fler måste jag förhålla mig till dom.

Krångligheter, krångligheter… Jag får i alla fall jobba på att skaffa mig fler kvinnliga vänner. För det är något jag känner att jag behöver.

Läs även andra bloggares åsikter om gubbsjuka, åldersskillnad, könsskillnad, snedfördelning, kvinnor, män, stereotyper, vänner, vänskap, tillit, bekantskapskrets, paranoia, utnyttjande

Konstiga drömmar

Jag har börjat drömma väldigt mycket, och väldigt mycket våldsamma drömmar. Fast det allra konstigaste, det är att jag har börjat komma ihåg det jag drömmer. Det brukade jag inte göra. Idag när jag sov fem timmar efter att ha varit och städat, drömde jag till exempel om att jag skulle få Charlie and the Chocolate Factory, Charlie and the Great Glass Elevator och någon mer bok (som antagligen inte var skriven av Roald Dahl, den var stor och blå) signerade av Roald Dahl. Jag var jättenervös. Jättekonstigt, särskilt som jag inte har tänkt på dom böckerna på att bra tag.

Härom natten drömde jag att jag var ute och gick i en stad, träffade en vän, och plötsligt började någon skjuta mot oss och alla andra. Vi sprang upp i något som var ett hus, en klippa och en kulle, samtidigt. Vi kravlade uppför kanten för att dom inte skulle kunna skjuta på oss nedifrån, men runt om blev folk träffade av kulor ändå. Längst upp satt vi och vågade inte titta för långt ut, för då skulle dom kunna skjuta oss. Jag vet inte hur länge, men vi var belägrade där ett bra tag. Efter ett tag började vi skjuta tillbaka. Fler och fler dog, och till slut var vi bara tre kvar där uppe. Då släppte vi en bomb på dom tre-fyra som var kvar på motståndarsidan så att dom dog. Sedan skulle vi ta oss ner, vi gick nerför trappor och hamnade plötsligt på en gata i ett litet stadskvarter. Där hade ingen märkt någonting, så alla tittade jättekonstigt på oss eftersom vi var blodiga, smutsiga och vacklade fram längs gatorna. Och plötsligt hade jag glömt vad som hänt. Sen vaknade jag igen. Också en jättekonstig dröm. Jag skulle väl inte direkt kalla den en mardröm, men det var inte en mysig dröm så att säga.

Det lustiga (eller vad man ska säga) är att även när jag drömt väldigt våldsamma saker (drömde för ett tag sen om att bli jagad av våldtäktsmän över tak, några trillade ner, inklusive dom andra flickorna) så blir jag ändå ledsen när jag vaknar. Jag vill ändå hellre stanna kvar i drömlandet än att gå upp och hantera den riktiga världen. Jag undrar vad det säger om mig

Läs även andra bloggares åsikter om drömmar, våldsamma drömmar, drömtydning, minne, roald dahl, charlie and the chocolate factory, charlie and the great glass elevator, drömlandet, verkligheten, overklighet, krig, jagad, konstigheter, mardrömmar