Bättre och bättre dag för dag

Eller ja. Jo. Kanske lite i alla fall.

Långsamt går det framåt med uppsatsen. Andra saker börjar ordna sig. Jag börjar se ett slut på den här terminen, och en framtid. Jag undrar fortfarande lite hur jag ska ta mig dit, men jag tror att det funkar, på ett eller annat sätt. En dag i taget.

Det är coolt. Mitt liv är häftigt. Jag insåg det när jag pratade med en nybliven bekant igår. Jag är egentligen jävligt nöjd med mitt liv. Bland alla saker man skulle kunna ha att må dåligt över, så är mitt största problem just nu att jag har lite skrivkramp över min c-uppsats.

Det är inte så mycket. Jag tycker det kan fortsätta så här. Jag är så innerligt tacksam för allt jag har i mitt liv. Lätt att glömma ibland, men viktigt att komma ihåg.

Vers la France

I september flyttar jag till Frankrike. Igen, fem år senare. Det känns häftigt och läskigt på samma gång (så klart). Jag ser fram emot det, samtidigt som jag vet att det kommer bli jobbigt. För det kommer det bli, jag vet det, jag har gjort det förut. Det kommer dock vara värt det, jag vet det, jag har gjort det förut. Det ska bli roligt att få slåss med franskheten igen, upptäcka en ny stad, träffa nya människor och läsa intressanta saker på universitetet.

Tyvärr måste man ju fixa saker innan det också. Som att fylla i ansökningar. Har i kväll försökt luska ut vad som ska fyllas i och hur, och börjat gråta av frustration. Inte helt enkelt alltså. Jag tänker att det är bättre en annan dag när jag har någon som kan hjälpa mig, och då jag inte är lika trött.

Just nu borde jag nämligen gå och sova för att orka jobba i morgon. Det är inte bara vanligt jobbande heller, i morgon ska jag hålla mina första riktiga visningar. Jag tror att det kommer funka och försöker att inte tänka på min nervositet just nu. I onsdags hade jag övningsvisningar, och sen var jag så uppe i varv att jag inte kunde sova, något som är i princip unheard of för min del. Konstigt det där med stress.

Oavsett. Saker rör på sig. Frankrike, liksom? Trop bizarre.

Förvirringen

Ytterligare en bekräftelse på att jag tydligen inte har samma krav på mig själv som alla andra.

I måndags kväll skickade jag in en i mina ögon fruktansvärd sammanfattning av en fem sidor lång text, jag var verkligen inte nöjd. Det var jättesvårt att skriva den, speciellt under pressen med uppsatsversionen som skulle in samtidigt. Idag på seminariet skulle sammanfattningarna diskuteras, så i går kväll när jag öppnade min mail låg där ett mail från kursläraren med min text plus kommentar bifogat.

Och läraren säger: ”Utmärkt arbete, jättebra sammanfattning! Lite kort kanske (man hade kunnat lägga till några grejer typ det här och det här), men överlag mycket bra arbete!”

?

Hur kan min usla sammanfattning anses som jättebra? Förvirringen är total, men jag antar att det är bra.

Jag undrar bara när jag ska lära mig bedöma mina texters värde ordentligt.

(För det är bara texterna det här händer med, jag har en tendens att plugga för lite till tentorna i stället.)

Verklighetsflykt in i StarCraft2

Efter kvällens skivinspelning är det egentligen meningen att jag ska skriva på min uppsats. Precis som jag borde ha skrivit på den konstant senaste veckan. Totalt har jag kanske producerat en halv sida text sedan jag aktivt började försöka producera den.

Men i kväll har jag gett upp. Jag orkar inte. Vi får se om jag lyckas skriva något i morgon, över huvud taget. Jag tänker försöka, men för tillfället har jag liksom ingen aning ens om vad jag tänker skriva, ingen överblick, ingenting. I morgon kväll ska jag skicka in till min handledare, så får vi se vad som händer.

Så nu sitter jag och kollar på streamen från DreamHack på Annexet i Stockholm, där de just nu spelar en SCII-final. Sjukt intressant, och jag märker att jag börjar plocka upp mer och mer av taktiken, även om jag inte har så bra koll på spelet i sig. Däremot inser jag mer och mer vilken jäkla bra publiksport StarCraft är. Vi får se hur mycket av resterande final jag orkar kolla på, men shit vad spännande det är!

(Dessutom är det ju en svensk, ThorZain, i final, och det skadar ju inte så sällan som det händer…)

Det tvingande språket

Ju mer lingvistik jag läser, desto mer funderar jag på vad olika språk uttrycker. Inte vad olika språk kan uttrycka (jag är en varm anhängare av teorin att alla språk kan säga allt, frågan är bara hur omständligt det är), utan vad olika språk måste uttrycka. Vilka grundläggande regler som finns i vad man måste bestämma sig för innan man kan prata. Ett av mina favoritexempel är en fransk bok skriven av Anna Gavalda, som heter Je l’aimais. En fullständigt grammatiskt korrekt mening på franska, som orsakar en hel del problem vid sin översättning till svenska. Jag älskade… henne? honom? Vi vet inte, för det syns inte på originaltiteln. I det här fallet har franskan möjlighet att behålla en ambivalens som det inte finns utrymme för i svenskan (än så länge, det är typiskt sånt här man borde använda hen till!), där vi faktiskt måste uttrycka kärleksobjektets kön. Olika språk tvingar oss helt enkelt att uttrycka olika saker, de tvingar oss att ange en miniminivå av information i vårt tal. 

Sådant här funderar jag en hel del på nu när jag faktiskt dagligen befinner mig i en potentiell ”komma-ut”-situation (vilket känns mycket ovant). Vilka ord kan jag använda om jag inte vill komma ut, men ändå inte vill ljuga? Vilka ord tvingar mig att ange kön på den jag har en kärleksrelation med? Vilka ord är laddade på olika språk? Är franskans parténaire lika värdeneutralt som svenskans partner? Älskling är könsneutralt på svenska, ma cherie/mon cheri är det inte, och dessutom känns det töntigt att konstant kalla någon för min älskling. Sambo är ju köns-och värdeneutralt, men nu bor vi faktiskt inte tillsammans… Co-locataire på franska betyder snarare en rumskompis än något mer kärleksartat. Jag fortsätter leta, hittills har jag inte kommit på något som känns helt bekvämt (å andra sidan har jag knappast vant mig vid att jag överhuvud taget har en relation att presentera för folk, så…). 

Sånt kan man fundera på. Min stora skräck är att jag på mina lektioner i skolan ska säga något om ma copine (= min tjej) och bli rättad för att någon tror att jag sagt fel, eftersom ordet för min kille (= mon copain) är så pass likt och franska inte är mitt modersmål. En fånig rädsla, men likväl. 

Min poäng är i alla fall att det förmodligen finns språk där jag skulle tvingas könsbestämma min partner hela tiden. Jag är tacksam över att de språk jag rör mig i för tillfället åtminstone innehåller några kryphål, även för heterosarnas skull. Det är en frihet att slippa könsbestämma om man inte vill. Som sagt, möjligheten finns ju alltid kvar – det handlar bara om vad minimikravet och tvånget är. 

Försök till produktivitet

Så här på kvällen, efter att ha tagit mig hem från jobb (första jobbet som riktig guide!) och pratat i telefon med finaste Y, sitter jag och läser artiklar i förberedelse för morgondagens planerade skrivvända. 

Artikeln jag läser just nu beskriver ordet ”enfin” och dess olika funktioner, och artikeln jämförde just ”enfin” med ”ouf’. Jag finner detta hysteriskt roligt. 

Klockan är också ganska mycket och jag har varit vaken för länge och sovit för lite, och är lite för stressad och uppvarvad (se ovan nämnda ”första jobbet som riktig guide” för förklaring), vilket bara gör det ännu roligare. Ouf!

Officiellt, alltså.

Sedan början av januari har mitt liv i förhållande till mina föräldrar förändrats ganska radikalt. Eller ja, det känns fortfarande märkligt och annorlunda. Vad hände då?

Jo, den sjunde januari berättade jag för mina föräldrar att jag dejtar Y. I samma veva pratade jag med min närmsta bror, och någon vecka senare även med min äldsta bror. In other words, jag har outat mig själv för min familj och faktiskt presenterat någon som jag tycker otroligt mycket om.

Det känns jättekonstigt. Jag menar, senaste (och enda) gången jag presenterade en partner var för omkring fem år sedan när jag hade blivit ihop med en fransman under min Frankrike-vistelse. Jag har inte så stor vana av det här. För någon vecka sedan åt Y och jag middag hos mina föräldrar, på fredag ska vi åka och äta middag hos Ys föräldrar och lillasyster. När jag pratar med min mamma i telefon frågar hon hur Y har det, om Y har lust att följa med när vi ska på middag hos vänner och sådant där. Det känns ovant, märkligt – men så himla bra. Y finns.

För jag vill att min älskade familj ska veta varför jag är så lycklig och kär, och jag vill kunna prata om Y så att de vet vem det är, och jag vill att Y ska träffa min familj. Och det är underbart.

Samtidigt känns det märkligt att presentera Y som min partner; vi delar ju till exempel synen på relationer som säger att alla relationer är värda lika mycket. Eftersom åtminstone jag dessutom har flera andra nära relationer känns det ovant att låta den här relationen bli officiell i mina föräldrars och andras ögon. Men ja, det får väl vara så, just nu. Vi har också enats om att den enklaste förklaringen för vår relation, om folk frågar och inte vill ha en teoretisk utläggning, är att vi är ihop. Det kanske låter märkligt att bestämma sådant, måste man göra allt så komplicerat? Det är dock så vi funkar, och vi vill må bra. Y och jag vet var vi har varandra, och det är faktiskt det viktigaste.

Oavsett: det här är fantastiskt skönt och underbart. Jag kan prata med min familj på ett helt annat sätt (mina vänner har jag ju outat mig för förut). De är min familj, och det känns skönt att de kan ta större del av mitt liv på det här området också. Jag är lycklig just nu.

Det här med mat

Jag har aldrig ansett mig ha ätstörningar (jag anser mig fortfarande inte ha ätstörningar). Däremot har jag ett problematiskt förhållande till att äta.

Problemet ligger främst i att jag inte har några rutiner för att få i mig mat. Jag glömmer helt enkelt bort att äta, och när jag kommer på det är det liksom för sent, för att jag blir äcklad av maten eller knappt klarar att äta någonting alls (och dessutom tycker att det är fruktansvärt tråkigt och svårt att hitta på mat att laga). Vilket leder till att jag till största del lever på mackor, så till vida att jag inte befinner mig hos någon annan som lagar mat vid vettiga tider på dygnet.

Allmänt är jag dålig på det här med att skaffa mig rutiner, av vilket slag det än må vara. Hur gör man för att äta ordentligt?

År 2011

Det här året, alltså. Intensivt, minst sagt. Jag pluggade lingvistik samt tolkning och översättning (tog alla mina poäng och är alltså 60p närmre examen). I maj åkte jag en vecka till Sarajevo och pluggade bosniska och hängde med ambassaden. I maj var det också SOF så jag och orkestern åkte till Linköping och partajade och spelade. Under sommaren massor med jobb, men även en turné med orkestern: Polen, Tyskland, Danmark. Svettigt att organisera, men det blev sjukt bra. Sommaren innehöll också sommarorkestern och Prideparaden. Jag började i ytterligare två styrelser. I augusti slutade jag på museet efter fyra år. I augusti var jag också på dansläger på Åland. Efter det gick jag upp till medelavancerad på lindyn. I oktober var det mest en massa vanliga saker, men också flera roliga lajv och en rephelg. I början av november dog Nubbe. Sedan dess är ingenting och allting sig likt. Efter det har jag ändå lyckats genomföra konserter och slutföra tentor och ta de sista poängen, och umgåtts mycket med vänner. December har varit hyfsat lugnt, men innehöll både jampub, kryssning samt en tur till Uppsala innan det blev jul.

Det här året har innehållit två bröllop (varav ett var min brors) och en begravning. Året har varit fantastiskt men också fruktansvärt, speciellt på slutet. Mitt i all sorg har jag ändå lyckats bli kär, vilket känns fantastiskt även om det är läskigt.

En kort sammanfattning av mitt år med alla de viktigaste sakerna med. 2011-listan får jag nog uppdatera och gå igenom punkt för punkt efter nyår, just nu orkar jag inte. Jag inser när jag kollar på min lista att alla de här punkterna är väldigt små, i jämförelse med vad som hänt i världen. Den arabiska våren, Utöya, Kim Jong-Il osv. Men de sakerna påverkade inte mig lika mycket och var inte i min omedelbara närhet. Så är det.

Men ja, intensitet. Och jag vill på ett sätt inte lämna det här året eftersom det betyder att tiden går och vi därmed vänjer oss vid din frånvaro, Nubbe. Samtidigt vill jag ut i 2012 för att komma längre från smärtan, och för att förbättra. För att livet måste fortsätta, för att när som helst kan det ta slut. Den känslan gör så himla ont, men är nog nyttig på sitt sätt.

Varför är det så svårt att skriva när man måste?

Det kan man fråga sig. Jag har för tillfället en hemtenta att skriva, i den måttligt menlösa kursen ”Kommunikation i ett flerkulturellt perspektiv”. Fyra frågor som ska besvaras på ett inte allt för långrandigt men intelligent sätt. Hur svårt kan det vara?

Ganska svårt, tydligen. Jag gillar att skriva, jag gör verkligen det, men så fort jag är tvungen att skriva någonting, så blir det så otroligt mycket mindre lockande. Det är väl den grejen som talar emot mina planer på en karriär som översättare… Jag vet att jag kan skriva om det här ämnet, jag vet att jag tycker att det är intressant och att jag förmodligen har något vettigt att komma med. Det hjälper inte. Jag prokrastinerar ändå och gör vad som helst annat utom att skriva på den eländiga tentan. Som har deadline på fredag.

Inte en jättebra vana att vara inne i. Jag som var så nöjd över att ha lyckats undvika det så här långt in i kursen, och faktiskt skicka in saker med en dag till godo och sånt där. Nu håller jag ju egentligen bara på och drar ut den här bloggposten så långt som möjligt för att jag ska slippa tänka på att jag kunde utnyttja den här tiden till att skriva tenta, eftersom jag ju faktiskt inte har så mycket tid den här veckan. Skjuta upp saker är roligt, men aningen stressigt.