Att alltid vara den avvikande

Strax dags att åka iväg till universitetet för sista seminariet. Vi ska ha debatt, och senast så skulle vi välja debattämne. Som vanligt (som alltid) kommer debattämnet homosexuellas rätt till giftermål upp, och alla tycker att det är ett skitbra debattämne.

Jag tycker att det här är en jävligt gammal debatt nu, speciellt i Sverige. Och alla vet vad man ska tycka, för det är klart att man ska vara för deras, dom homosexuellas, rätt att gifta sig. Såklart. Så var ligger debatten i att några i gruppen ska tvingas hitta argument de inte tror på?

Det här säger jag inte, men jag föreslår att kan vi inte debattera giftermål i stället? Det är ju ett vettigt ämne där folk kan ha riktiga åsikter. Ska man gifta sig, ska man inte gifta sig? Hälften av gruppen skrattar och tycker att det är ett jättebra ämne, läraren ser irriterad ut och tror att jag driver, och några blir upprörda och säger ”men det kan man ju inte debattera, man kan inte förbjuda folk från att gifta sig bara så där”.

Och jag känner för att skrika:

MEN DET ÄR JU DET NI GÖR HELA TIDEN! Det finns folk som ÄR förbjudna från att gifta sig! Det finns folk där staten lägger sig i om dom tas på lika stort allvar som majoriteten, bara på grundval av kön. Men det ser ni inte, för det handlar om dom andra. Dom som vi kan debattera om, för att det finns ju ingen som har personliga åsikter i det här? För det är ju jobbigt att tvingas ta saker personligt i en lärosituation! Så det här är väl ett roligt, lagom ofarligt ämne?

Men jag är så JÄVLA TRÖTT på att alltid vara debattämnet. För det här är MINA rättigheter ni debatterar. Mina och min flickväns. Och det är ju jävligt bekvämt för er att inte behöva ta saker personligt. Jag vill OCKSÅ ha möjlighet att diskutera och debattera på ett intellektuellt plan.

Jag vill inte konstant vara den som ska godkännas eller icke godkännas av en fjantig debatt på ett seminarium.

Och sen kan man tycka att jag överreagerar, det är ju bara ett fjantigt seminarium? Men det är så många situationer, där såna som jag ska debatteras och tyckas saker om. Kan jag inte bara få vara? Utan att vara ett vandrande debattämne, vilka rättigheter jag ska få ha eller inte.

Det är så jävla tröttsamt.

Det tar aldrig slut

I fredags var det sex månader sedan Nubbe dog.

På onsdag är det fem månader sedan Y och jag kysste varandra första gången.

De här två händelserna kommer nog alltid vara sammanlänkade för mig, i och med att de skedde så nära inpå varandra och påverkades så mycket av varandra. Min höst 2011 präglades av dessa två händelser, och de balanserade varandra och gjorde att jag inte gick under. De är i princip det enda jag minns från hösten.

I fredags skulle vi se på film några stycken. På vägen stannade jag till hos Nubbe på gravplatsen. Tände ett ljus. Jag önskar att han hade fått lära känna Y. Jag önskar så mycket. Jag önskar att han levde.

Det tar aldrig slut. Jag kommer alltid att sörja Nubbe, och alltid vara tacksam över att jag vågade säga något till Y. Kanske tack vare att vi kom varandra nära i skuggan av Nubbes död.

Sammanlänkat, som sagt. I närheten av döden finns livet, och ibland blir det så jävla uppenbart. Även om det ibland vore skönare att inte vara så medveten om att vi balanserar på ingenting.

Vers la France

I september flyttar jag till Frankrike. Igen, fem år senare. Det känns häftigt och läskigt på samma gång (så klart). Jag ser fram emot det, samtidigt som jag vet att det kommer bli jobbigt. För det kommer det bli, jag vet det, jag har gjort det förut. Det kommer dock vara värt det, jag vet det, jag har gjort det förut. Det ska bli roligt att få slåss med franskheten igen, upptäcka en ny stad, träffa nya människor och läsa intressanta saker på universitetet.

Tyvärr måste man ju fixa saker innan det också. Som att fylla i ansökningar. Har i kväll försökt luska ut vad som ska fyllas i och hur, och börjat gråta av frustration. Inte helt enkelt alltså. Jag tänker att det är bättre en annan dag när jag har någon som kan hjälpa mig, och då jag inte är lika trött.

Just nu borde jag nämligen gå och sova för att orka jobba i morgon. Det är inte bara vanligt jobbande heller, i morgon ska jag hålla mina första riktiga visningar. Jag tror att det kommer funka och försöker att inte tänka på min nervositet just nu. I onsdags hade jag övningsvisningar, och sen var jag så uppe i varv att jag inte kunde sova, något som är i princip unheard of för min del. Konstigt det där med stress.

Oavsett. Saker rör på sig. Frankrike, liksom? Trop bizarre.

En vag känsla av att ha glömt något

Det är alltid så. Efter intensiv stress, så försöker jag slappna av och har hela tiden en känsla i bakhuvudet av att jag har glömt bort någonting viktigt.

Som idag, när jag var klar på universitetet kl 15:30. Jag hade för mig att jag skulle göra något, och plugga kan man ju alltid göra, men det är inte så akut efter att jag lidit mig igenom de senaste dagarna, så jag orkade inte.

Det kändes hela tiden som jag borde varit någon annanstans. Det slutade med att jag åkte till Gamla Stan och köpte böcker, promenerade till Kungsträdgården och sällade mig till horden som fotar de blommande körsbärsträden, gick igenom gallerian och köpte en klocka och några filmer, och sedan åkte hem och lagade mat. Det saknas något odefinierat. Förmodligen kommer jag komma på det i morgon när jag inser att jag ligger våldsamt efter inom något område.

I kväll är jag bara glad och tacksam över att ha fått en trevlig solskenspromenad utan panikångest. Man ska vara glad för det lilla.

I väntan på för alltid?

Veckans tema på Vecka 6 handlar om seriell monogami, dvs den ”normala” sortens förhållanden i Sverige idag. Hur hanterar man ex, vad tar man med sig in i nästa relation, och går man in i en ny relation med målet att den ska vara för alltid?

Det jag finner intressant ligger på planet att egentligen behöver ens förhållanden inte vara monogama och konsekutiva för att de här frågorna ska vara relevanta. Om jag som poly är ihop med tre olika personer sedan 7 år och det sedan tar slut med en av dem, måste jag ju fortfarande förhålla mig till ett ex. Jag måste bestämma mig för hur mycket jag kan överföra på en ny relation, jag måste fundera på vad jag har lärt mig av relationen – oavsett om jag fortfarande är i andra förhållanden eller inte.

På just de här punkterna tror jag inte mono och poly skiljer sig så himla mycket åt. Det handlar om förhållanden överlag, även om inställningen till vissa av frågorna kan vara annorlunda. Men ja, även polymänniskor funderar ju över om varje relation kommer vara för evigt. Åtminstone gör jag det. På ett plan känns det dessutom som troligare att mina relationer kommer vara för evigt, eftersom de klassiska skälen till att mono-förhållanden tar slut inte går att applicera (=jag har blivit kär i en annan och därmed måste jag lämna dig).

Det är en lite skrämmande tanke, om man som jag tycker att det här med framtiden är lite läskigt. Det handlar ju dock om mig personligen och inte så mycket om just seriell monogami.

Okej, jag har helt enkelt lite svårt att se varför just de här frågorna ställs i ett inlägg om monogami, eftersom de är allmängiltiga för förhållanden. Jag hade hellre sett ett fokus på t.ex. hur man i mono-förhållanden förhåller sig till tanken att det är den här personen endast for the rest of my life, varför andra personer kan upplevas som hot och om man anser att den man har ihop det med ska vara ens enda någonsin (”gifta sig med oskulder” och liknande tankegångar). Men det hinner jag inte skriva om nu.

Att vara arg

Jag vet ju att det inte lönar sig att vara arg. Att det bara är jag själv som mår dåligt av det, och att det egentligen bara handlar om småsaker.

Vissa dagar är dock inte gjorda för mig. Vissa dagar klarar jag inte av att folk pratar så jävla mycket, att folk pussas på fel sätt, att folk inte lyssnar, att folk hela tiden måste höra sin egen röst. Och sen känner jag mig fånig.

Men vissa dagar är sådana. Andra dagar är allting fantastiskt, så det är ju skönt att det är kontrast i alla fall. Vissa dagar hör jag inte mig själv tänka om någon äter snacks, andra dagar hör jag ingen annan för att jag är begravd i tankar eller böcker. Förmodligen jämnar det ut sig.

Fast ändå, vissa dagar önskar jag att folk inte var så jävla jobbiga.

Karmelitsystrarna

Igår kväll gick jag på opera med min vän R och såg Karmelitsystrarna, en opera från 1950-talet. Reklamen om den som har synts lite överallt i tunnelbanan har framför allt hänvisat till franska revolutionens paroll Liberté Egalité Fraternité, men i den här varianten Frihet Jämlikhet Systerskap.

Bara det, samt att synopsis placerade den under revolutionen gjorde att jag blev sugen på att se den. Sen sjöngs den även på franska, något som drog ytterligare. Efter våldsamt bra recensioner från flera vänner var det helt enkelt bara en fråga om när jag skulle se den. Jag gick dit med höga förväntningar.

Jag är glad att jag verkligen kom iväg och såg den här operan. Jag är glad att Kungliga Operan vågar sätta upp något som är så provokativt, och att dom drar till ordentligt och slänger in ännu mer provokation.

Men historien om nunnorna som dör martyrdöden för sin religion är inte bara provokativ eller sorglig, utan viktig på riktigt. Den handlar om vad som händer när några av de demokratiska värderingar som hela vårt samhälle bygger på slår fel, och i stället för att värna människan blir ytterligare ett sätt att förtrycka – bara på ett annat sätt.

Operan handlar om historieskrivning: världen är inte svart och vit, och det är vinnarna som skriver historien. Franska revolutionen var i mångt och mycket en bra sak, men det hindrar inte att den i vissa fall var förfärlig och brutal och emot sina egna värderingar. Det är lätt att glömma.

I pausen konstaterade R och jag att det gick väldigt långsamt och var otroligt mycket ångest och religion. Efter slutet enades vi om att denna långsamma första akt var helt nödvändig, för att balansera upp och ge en bakgrund till akt två och tre. Första akten ger oss förståelsen för nunnorna, sympatin och medkänslan för dem som i nästa akt enligt revolutionens värderingar är uppviglare och samhällsfiender.

Slutscenen är en av de mäktigaste jag någonsin sett. När vi gick därifrån skakade mina händer, och jag kan fortfarande inte uttrycka allt som den scenen rörde upp. Orden räcker verkligen inte till.

Och allt det här mitt i mycket, mycket bra musik. Intrycket var överväldigande.

Försök att se den, ni som har chansen. Den kommer tillbaka i februari, jag funderar allvarligt på att se den igen. Den handlar verkligen om frihet, och vad den där friheten som vi eftersträvar egentligen innebär. Se den.

För övrigt är jag sjukt nöjd med att jag innan året är slut kommer att ha sett dubbelt så många operor som jag listat i min 2011-lista – om två veckor går jag på Carmen och är därmed uppe i fyra stycken.

Det förbjudna

Vid ett tillfälle i mitt liv har jag råkat ut för ett skvallerdrev i en utökad bekantskapskrets. Så här i efterhand finner jag det ganska fascinerande, och blir framför allt mer upprörd över alla idioter som la sig i än vad jag blev då – för då tyckte jag ju delvis att de hade rätt att göra det. Jag hade själv ett samvete att kämpa mot, liksom.

Jag åkte till Frankrike och när jag kom tillbaka efter 10 månader hade min bästa vän F blivit ihop med en av våra gemensamma vänner, B. En person som även jag hade något luddiga känslor för, och hen för mig. Jag hade dock åkt till Frankrike och därför hade det inte blivit något. Mina två vänner hade ett öppet förhållande som jag fick höra ganska mycket om, eftersom F och jag sågs varje dag i skolan. Det var inga större problem för min del, speciellt eftersom F visste att jag varit intresserad, samt även att B varit intresserad av mig. Vi visste var vi hade varandra.

Ett knappt år senare var jag och B på krogen, en fantastisk kväll som slutade med att vi hånglade med varandra. I sig hade detta inte varit något problem, F och B hade som sagt ett öppet förhållande. Problemet var att B och jag inte var säkra på vad vi ville egentligen. Vi pratade alltså med F om det hela, och efter många om och men och prat hit och dit mellan F och B gjorde dom slut. Både F och B var väldigt tydliga med att dom inte gjorde slut p.g.a. mig, vilket hade kunnat vara fallet. Jag höll mig utanför hela processen, eftersom jag av naturliga skäl inte var rätt person för någon av dem att snacka skit om den andre med.

I bekantskapskretsen visste folk ganska snabbt att jag var involverad i det hela, även om F var tydlig med att markera att det inte var mig hen var arg på. Hen drog några skämt om att jag hade snott hens significant other, och det var det enda. Annars umgicks vi som vanligt.

B och jag försökte sortera ut oss själva på sidan av, och hade ganska mycket problem med det delvis för att andra människor betedde sig som dom gjorde. T.ex. blev en annan nära vän så fruktansvärt arg på mig för det jag hade gjort, att vi i princip tappade kontakten och har fortfarande flera år senare inte återfått det vi hade innan. Inte förrän på medeltidsveckan i Visby insåg jag hur långt det hade spridit sig, när en bekant som såg mig och B på krogen frågade hur länge vi haft ihop det egentligen. Jag fick menande blickar i över ett år. Tydligen hade jag gjort något fruktansvärt, nämligen haft ihop det med min bästa väns partner. Att min bästa vän var okej med det var det ingen som brydde sig om.

Det blev aldrig mycket mer än så mellan mig och B. Personligen tror jag att det delvis berodde på skvallret. Lite synd, men så kan det bli. Numera är jag som sagt mest irriterad på att folk inte kunde acceptera F när hen sa att det inte handlade om mig, och irriterad på mig själv som accepterade att låta andra dirigera hur jag skulle handskas med mitt kärleksliv.

Det här är ett inlägg till Vecka 6.

Teori och praktik

En sak som slog mig i helgen var hurdant mitt sexliv framstår för min bekantskapskrets, baserat på hur jag pratar om det. Eller, framför allt baserat på hur jag pratar om sex i allmänhet.

Det är intressant hur teori och praktik skiljer sig åt, och vad omgivningen får för bild. Eftersom jag är allmänt sexpositiv och inte har några större problem att prata om vad jag anser om sex och/eller intimitet, och inte heller har några större problem att hångla (utan att det går längre än hångel) med lite olika människor utan att det betyder speciellt mycket – har nog en viss del fått för sig att jag ligger betydligt mer än vad jag faktiskt gör, och att jag har betydligt mycket lättare att få till det än vad jag faktiskt har. Det enda de vet är sådant jag säger själv, vilket inte alltid nödvändigtvis är baserat på egna erfarenheter eller ens speciellt detaljerat. De vet ingenting om min problematiska inställning till min egen sexualitet eller alla eventuella problem jag stöter på som antingen hindrar eller stör sex (inte alltid, men ibland).

Det stör mig inte speciellt mycket att folk anser att jag är slampig* (utom ibland, när pikarna blir lite för många om hur många jag hånglade upp på senaste festen), men det är intressant på vilka grunder de gör det. Jag tänker inte heller börja berätta detaljer om mitt sexliv för folk som inte har med det att göra, för varför skulle jag det? Jag tycker däremot att det är intressant att fundera på hur jag har fått min slampstämpel. Är man slampig för att man pratar om att man någon gång ibland har eller har haft sex? Är man slampig för att man gillar att teoretisera kring sex? Är man slampig för att man hånglar med folk utan att skämmas? Är man slampig för att man ligger med folk? Var går gränsen? One of life’s big mysteries.

—————————————————————————–

*Jag anser alltså inte att slampighet är något dåligt, och inte stora delar av min bekantskapskrets heller. Det handlar mer om vad folk förväntar sig av mig i vissa situationer.

Höstpromenad

Idag promenerade jag runt i Bergianska trädgården med fina Y. Typiskt bra! Det var roligt att titta på växter och skratta åt roliga namn. Det var också väldigt vilsamt att bara promenera och prata om det som dök upp i huvudet. Avkopplande och frisk luft, vad mer kan man begära? Lagom till att det började regna befann vi oss mitt i trädgården vid Gamla Orangeriet samt det stora växthuset. Så då blev det fika med utsikt över blommande buskar, samtidigt som regnet rann nerför växthusglaset. Också typiskt mysigt och bra.

Det är skönt med Y, vi förstår varandra på så många olika plan även om vi har helt olika inriktningar på våra studier. Också någonting vi enades om idag: forskning i allmänhet har mycket mer gemensamt än vad man tror, helt enkelt för att det är forskning. Även om forskningsområdet skiljer sig, så är det fortfarande forskning och därför kan man känna igen sig i det.

Resten av kvällen var inte lika fantastisk. Orkade inte ta mig iväg till rephelgen, vilket jag egentligen borde gjort. Jag hostar dock fortfarande, och med tanke på att vi har spelning på söndag (efter ytterligare två dagars repande), skulle jag nog inte klara det. Prioriteringar, prioriteringar. Den här gången får faktiskt min hälsa gå före eventuella saker som jag missar eftersom jag inte är där just nu. Sen är jag faktiskt inte så himla laddad. Hoppas det ändrar sig när jag väl kommer dit.

På tal om det så borde jag packa, måste åka härifrån hyfsat tidigt i morgon bitti om jag ska hinna dit till repstart.

Från idag tar jag med mig min höstpromenad och mitt samtal med Y. Det var bra saker. Man får göra bra saker.