Jo, den sjunde januari berättade jag för mina föräldrar att jag dejtar Y. I samma veva pratade jag med min närmsta bror, och någon vecka senare även med min äldsta bror. In other words, jag har outat mig själv för min familj och faktiskt presenterat någon som jag tycker otroligt mycket om.

Det känns jättekonstigt. Jag menar, senaste (och enda) gången jag presenterade en partner var för omkring fem år sedan när jag hade blivit ihop med en fransman under min Frankrike-vistelse. Jag har inte så stor vana av det här. För någon vecka sedan åt Y och jag middag hos mina föräldrar, på fredag ska vi åka och äta middag hos Ys föräldrar och lillasyster. När jag pratar med min mamma i telefon frågar hon hur Y har det, om Y har lust att följa med när vi ska på middag hos vänner och sådant där. Det känns ovant, märkligt – men så himla bra. Y finns.

För jag vill att min älskade familj ska veta varför jag är så lycklig och kär, och jag vill kunna prata om Y så att de vet vem det är, och jag vill att Y ska träffa min familj. Och det är underbart.

Samtidigt känns det märkligt att presentera Y som min partner; vi delar ju till exempel synen på relationer som säger att alla relationer är värda lika mycket. Eftersom åtminstone jag dessutom har flera andra nära relationer känns det ovant att låta den här relationen bli officiell i mina föräldrars och andras ögon. Men ja, det får väl vara så, just nu. Vi har också enats om att den enklaste förklaringen för vår relation, om folk frågar och inte vill ha en teoretisk utläggning, är att vi är ihop. Det kanske låter märkligt att bestämma sådant, måste man göra allt så komplicerat? Det är dock så vi funkar, och vi vill må bra. Y och jag vet var vi har varandra, och det är faktiskt det viktigaste.

Oavsett: det här är fantastiskt skönt och underbart. Jag kan prata med min familj på ett helt annat sätt (mina vänner har jag ju outat mig för förut). De är min familj, och det känns skönt att de kan ta större del av mitt liv på det här området också. Jag är lycklig just nu.

Vissa dagar är dock inte gjorda för mig. Vissa dagar klarar jag inte av att folk pratar så jävla mycket, att folk pussas på fel sätt, att folk inte lyssnar, att folk hela tiden måste höra sin egen röst. Och sen känner jag mig fånig.

Men vissa dagar är sådana. Andra dagar är allting fantastiskt, så det är ju skönt att det är kontrast i alla fall. Vissa dagar hör jag inte mig själv tänka om någon äter snacks, andra dagar hör jag ingen annan för att jag är begravd i tankar eller böcker. Förmodligen jämnar det ut sig.

Fast ändå, vissa dagar önskar jag att folk inte var så jävla jobbiga.

Problemet ligger främst i att jag inte har några rutiner för att få i mig mat. Jag glömmer helt enkelt bort att äta, och när jag kommer på det är det liksom för sent, för att jag blir äcklad av maten eller knappt klarar att äta någonting alls (och dessutom tycker att det är fruktansvärt tråkigt och svårt att hitta på mat att laga). Vilket leder till att jag till största del lever på mackor, så till vida att jag inte befinner mig hos någon annan som lagar mat vid vettiga tider på dygnet.

Allmänt är jag dålig på det här med att skaffa mig rutiner, av vilket slag det än må vara. Hur gör man för att äta ordentligt?

Det här året har innehållit två bröllop (varav ett var min brors) och en begravning. Året har varit fantastiskt men också fruktansvärt, speciellt på slutet. Mitt i all sorg har jag ändå lyckats bli kär, vilket känns fantastiskt även om det är läskigt.

En kort sammanfattning av mitt år med alla de viktigaste sakerna med. 2011-listan får jag nog uppdatera och gå igenom punkt för punkt efter nyår, just nu orkar jag inte. Jag inser när jag kollar på min lista att alla de här punkterna är väldigt små, i jämförelse med vad som hänt i världen. Den arabiska våren, Utöya, Kim Jong-Il osv. Men de sakerna påverkade inte mig lika mycket och var inte i min omedelbara närhet. Så är det.

Men ja, intensitet. Och jag vill på ett sätt inte lämna det här året eftersom det betyder att tiden går och vi därmed vänjer oss vid din frånvaro, Nubbe. Samtidigt vill jag ut i 2012 för att komma längre från smärtan, och för att förbättra. För att livet måste fortsätta, för att när som helst kan det ta slut. Den känslan gör så himla ont, men är nog nyttig på sitt sätt.

Den enormt trevliga gruppen Swing på universitetet ordnade Swingfest på café Bojan (där Samhällsvetenskapliga föreningen huserar), och bjöd in alla lindy hoppare i stan att komma förbi. Massa bekanta ansikten och en del nya!

Sjukt roligt att få dansa lite lindy igen, har ju mest dansat balboa senaste månaden de få gånger jag dansat alls. Dessutom vågade jag bjuda upp lite nya människor. Gick även en crash course i att följa och lyckades sen snubbla mig igenom åtminstone några danser som följare. Sjukt svårt att motstå impulserna att föra och ta steg med fel fot. Men intressant, och det är verkligen en helt annan dans!

Blir dock fortfarande irriterad på att jag har så svårt att komma ihåg alla intressanta turer jag ju faktiskt kan. Jag glömmer dem alltid så fort jag kommer ut på socialdansgolvet, och så fastnar jag i mina vanliga swing outer. Bah. Samtidigt så är ju musikalitet jätteviktigt, och det har jag verkligen blivit bättre på det här året.

För att utvärdera den här punkten så är jag sjukt nöjd med den. Den har pushat mig att våga ta mig ut och dansa lite mer än innan. Den har dessutom fått mig att våga bjuda upp främlingar, och inse att jag faktiskt kan dansa rätt bra (vilket inte borde förvåna mig, jag går ju trots allt medelavancerad på SSS) även om jag inte har så bra självförtroende och tycker att alla andra förare är mycket bättre. Jag ska nog sträva efter att socialdansa ännu mer nästa år.

Just nu borde jag förbereda en presentation, men det går inte. Eftersom jag inte klarar av att förbereda, så borde jag sova för att åtminstone inte vara snortrött i morgon när jag har tidigt seminarium. Det går inte heller.

I stället sitter jag här och lyssnar på RENT och gråter. Inte mycket, inte våldsamt, och egentligen mest för att jag är trött och inte orkar hantera saker hela tiden. Jag orkar inte gå vidare just nu. Försöker göra något konstruktivt av allting, men det är så jobbigt.

Jag orkar inte hantera all sorg och all kärlek. Inte på samma gång. Framför allt inte när jag är så jävla trött att jag inte orkar gå och lägga mig.

Då är det bara att lyssna på RENT och gråta som funkar. Efter snart tre år på universitet är detta det bästa jag kan prestera. Jag orkar inte ens bry mig.

I’ll be walking and thinking about something else, even feeling happy and then the train will hit me – you’re gone you’re gone you’re gone and the terror hits me and my mind shies away from what this implies – that you are dead and everyone else I know will also die and I can’t grasp because please I don’t want to. And I feel that yes I could maybe function and then I try and the slightest thing is so hard since my mind feels blank and I lose my concentration because oh my god, you are dead dead dead and this can’t be because death and you do not belong together you do not.

Och det är så jävla jobbigt.

Det ska inte vara så här. DET SKA INTE VARA SÅ HÄR.

Så sjukt mycket saknad. Det enda som gör det lättare är ni, min älskade förening, för vi finns här för varandra.

Nabil Jebari. Jag saknar dig så sanslöst mycket, och vet att jag kommer sakna dig än mer.

Den här boken hittade jag på Stadsbiblioteket – jag reagerade på att det var en fransk bok i översättning, samt att den getts ut av förlaget [sekwa] som jag bevakar en del. Ibland är mina nördområden så uppenbara när jag letar böcker!

Konstigt nog fanns nästan ingenting av Curiol på franska på bibblan, men jag lånade åtminstone den här, som heter Voix sans issue på franska.

Så sjukt mycket ångest. Herregud. Jag sugs in och blir fascinerad, kan inte sluta läsa trots att jag nästan mår illa. För mycket av det som hon berättar kan jag relatera till, för mycket av hennes ångest är lik den jag själv har upplevt. Samtidigt är hennes så mycket mer. Förtvivlan över att det finns människor som mår så här.

Intensitet, flyt och helt omöjligt att inte bry sig. Jag ska nog leta upp mer böcker av Curiol. Om jag orkar, just nu är jag faktiskt lite kluven (men det kan ju bero på kombinationen av den här boken och Karmelitsystrarna, förstås).

Bara det, samt att synopsis placerade den under revolutionen gjorde att jag blev sugen på att se den. Sen sjöngs den även på franska, något som drog ytterligare. Efter våldsamt bra recensioner från flera vänner var det helt enkelt bara en fråga om när jag skulle se den. Jag gick dit med höga förväntningar.

Jag är glad att jag verkligen kom iväg och såg den här operan. Jag är glad att Kungliga Operan vågar sätta upp något som är så provokativt, och att dom drar till ordentligt och slänger in ännu mer provokation.

Men historien om nunnorna som dör martyrdöden för sin religion är inte bara provokativ eller sorglig, utan viktig på riktigt. Den handlar om vad som händer när några av de demokratiska värderingar som hela vårt samhälle bygger på slår fel, och i stället för att värna människan blir ytterligare ett sätt att förtrycka – bara på ett annat sätt.

Operan handlar om historieskrivning: världen är inte svart och vit, och det är vinnarna som skriver historien. Franska revolutionen var i mångt och mycket en bra sak, men det hindrar inte att den i vissa fall var förfärlig och brutal och emot sina egna värderingar. Det är lätt att glömma.

I pausen konstaterade R och jag att det gick väldigt långsamt och var otroligt mycket ångest och religion. Efter slutet enades vi om att denna långsamma första akt var helt nödvändig, för att balansera upp och ge en bakgrund till akt två och tre. Första akten ger oss förståelsen för nunnorna, sympatin och medkänslan för dem som i nästa akt enligt revolutionens värderingar är uppviglare och samhällsfiender.

Slutscenen är en av de mäktigaste jag någonsin sett. När vi gick därifrån skakade mina händer, och jag kan fortfarande inte uttrycka allt som den scenen rörde upp. Orden räcker verkligen inte till.

Och allt det här mitt i mycket, mycket bra musik. Intrycket var överväldigande.

Försök att se den, ni som har chansen. Den kommer tillbaka i februari, jag funderar allvarligt på att se den igen. Den handlar verkligen om frihet, och vad den där friheten som vi eftersträvar egentligen innebär. Se den.

För övrigt är jag sjukt nöjd med att jag innan året är slut kommer att ha sett dubbelt så många operor som jag listat i min 2011-lista – om två veckor går jag på Carmen och är därmed uppe i fyra stycken.