Utrop

av Céline Curiol

Den här boken hittade jag på Stadsbiblioteket – jag reagerade på att det var en fransk bok i översättning, samt att den getts ut av förlaget [sekwa] som jag bevakar en del. Ibland är mina nördområden så uppenbara när jag letar böcker!

Konstigt nog fanns nästan ingenting av Curiol på franska på bibblan, men jag lånade åtminstone den här, som heter Voix sans issue på franska.

Så sjukt mycket ångest. Herregud. Jag sugs in och blir fascinerad, kan inte sluta läsa trots att jag nästan mår illa. För mycket av det som hon berättar kan jag relatera till, för mycket av hennes ångest är lik den jag själv har upplevt. Samtidigt är hennes så mycket mer. Förtvivlan över att det finns människor som mår så här.

Intensitet, flyt och helt omöjligt att inte bry sig. Jag ska nog leta upp mer böcker av Curiol. Om jag orkar, just nu är jag faktiskt lite kluven (men det kan ju bero på kombinationen av den här boken och Karmelitsystrarna, förstås).

I’m only human

Jag har en tendens att överprestera, att aldrig vara nöjd och därmed må ganska dåligt över mina prestationer oavsett vad det gäller – jobb, skola, umgänge, relationer… Jag tycker sällan att jag räcker till, helt enkelt, även om det inte är helt sant alla gånger. Därför är jag väldigt nöjd över att jag på Pride hittade ett litet stånd som sålde silversmycken med text på. Jättefina allihopa, men ett armband fastnade jag för så fort jag såg det – jag var tvungen att köpa det. Det är ett enkelt silverband som det står ”IM ONLY HUMAN” på.

Det är väldigt skönt att ha den påminnelsen på armen, när allt känns som att det står stilla och jag inte räcker till. Det är en påminnelse om att det är okej att misslyckas ibland, allt kan inte bli perfekt och alla kan inte alltid vara glada och nöjda, för jag är inte mer än människa. Sen kan jag alltid kämpa för att saker ska bli så bra som möjligt, men om något går fel är det inte nödvändigtvis för att jag är en hemsk, hemsk människa som aldrig gör något rätt. Jag är bara mänsklig, och det är alla andra också.

Jag gillar mitt nya armband.

Balen med stort B

Idag smäller det. Jag är lite för stressad och kan inte sova just nu, så jag läser bloggar och ircar samtidigt som jag ligger i sängen och försöker komma på om jag glömt något. Jag har liksom den här smygande känslan av att jag inte gjort någonting viktigt…

Jag har skrivit en lista på allt som ska göras när vi får tillgång till lokalen. Jag har även skrivit en lista på vad jag personligen behöver fixa i morgon, med mina egna grejer.

Jag har påmint andra människor om vad de borde göra. Nu är det bara att hoppas på att alla utför sin del.

Och sen nojar jag vidare över om maten kommer räcka (vilket den förmodligen gör), om min sminkning kommer bli bra samt om alla kommer hitta fram eller ej.

Helt enkelt upplever jag för första gången i mitt liv arrangörsångest på riktigt. Och då är jag ändå inte ansvarig för de kreativa bitarna, utan bara för de praktiska detaljerna… Som jag hoppas kommer bli bra :S

Nu ska jag noja lite till, fixa lite prylar som går att fixa nu, och sen sova. 16 timmar kvar tills deltagarna anländer.

Två månader…

…utan ett ord om någonting. Och jag vet att jag borde fråga, borde försöka prata om det, borde försöka åtminstone. Men det gör så ont, så jag skjuter upp det hela tiden, och väntar på att något vad som helst ska hända som förändrar det dödläge vi är i nu. Dödläget som jag inte vet om jag är den enda som ser.

Så rullar det vidare. Två månader har i alla fall visat att jo, jag föll ordentligt. Första gången på flera år som jag tillät mig själv att falla. Med det här resultatet kommer det dröja länge tills nästa gång jag försöker igen. Jag blir imponerad av folk som vågar öppna upp gång på gång och aldrig ger upp. Seriöst, jag blir verkligen det.

Läs även andra bloggares åsikter om kommunikation, kärlek, relationsanarki, ångest

Mitt rum fullt med skrot

I morgon går flyttlasset till min första egna lägenhet, alltså håller jag på och packar kartong efter kartong. Det är fascinerande att se hur mycket jox jag samlat på mig. Eftersom jag dessutom aldrig flyttat förut blir effekten slående… Min förhoppning är att det som inte följer med i morgon kommer att slängas. Men så är det alla dom där sakerna som jag inte vill slänga, antingen för att dom är fina eller bär på minnen, eller för att jag faktiskt använder dom…

Plus mina kartonger med böcker. Kartonger som skulle kunna vara färre, men det går inte eftersom då skulle de bli för tunga för att lyfta. Fascinerande. Jag har alltid tänkt att jag inte har så mycket böcker. Men tja, det beror ju på vad man jämför med… Jämfört med mina föräldrar eller min farfar, har jag inte speciellt mycket böcker alls. Jämfört med min lägenhetskompis har jag ofantliga mängder, eftersom hans totala mängd kan räknas på ena handens fingrar.

Och sen alla dessa småsaker… Pryttlar! Jag hoppas på att jag kommer slänga saker även när jag förflyttat mig, men jag vet hur svårt det är. Jag vet att jag borde ha börjat rensa tidigare, men nu blev det inte så. Jag får handskas med situationen som den är. Fullproppade flyttbilar och en flytt som kommer ta ett tag…

Mild materiell ångest alltså, så här på nyårsdagens kväll.

Läs även andra bloggares åsikter om nyår, minnen, flytt, kartonger, flyttbil, småsaker, egen lägenhet, böcker, materialism, ångest

Sommar!

Ja, nu är jag vuxen. I fredags tog jag studenten. Tiden fram tills dess har varit en enda lång ångestperiod, vilket har gjort att jag har skrivit alldeles för lite generellt, inte bara här. Men nu är jag klar! Det enda som är kvar är att få betygen, vilket sker nu på onsdag.

Idag har jag varit och röstat, för första gången. Det kändes som en bra start på det officiella vuxenlivet. För trots att jag känner mig som en vuxen – herregud, jag är ju 20 år! – har jag alltid suttit fast i ”jag går på gymnasiet”. Men nu är det slut med det. Och jag vet, jag vet att vuxenlivet är hårt och jävligt och att gymnasiet är den lättaste perioden i ens liv och blablabla. Det spelar ingen roll. För nu är jag fri. Däremot inte fri i betydelsen ”arbetslös”, vilket har inneburit en så stor lättnad nu under vårterminen. Jag har ett arbete, vilket har gett mig möjligheten att verkligen njuta av att skolan tar slut.

Och det ger mig chansen att ha sommarlov, på riktigt Så nu ska jag gå ut och njuta av solen, kanske äta en glass eller två, och tänka på att nu NU är jag FRI! Hurra!

Läs även andra bloggares åsikter om jag, orange, studenten, gymnasiet, frihet, känslor, vuxen, planering, ångest, rösta, eu-valet, solsken, sommar, hurra

Fobier: Telefonskräck

Jag har egentligen bara två fobier som orsakat något egentligt problem för mig, det här är en av dom. Den här har t.o.m. min familj lagt märke till, jag som annars är så bra på att dölja saker.

När jag var liten var den ännu värre än vad den är nu. Då var det så illa att jag inte ens kunde svara i telefon när det ringde hemma. Det lärde jag mig efter ett tag, men än i dag kan jag absolut inte svara i någon annans telefon.

Förmodligen är det tack vare mobiltelefonernas utbredning som jag har blivit så pass telefonkompetent som jag är idag Det var fantastiskt! Plötsligt kunde jag ringa en person och det var förmodligen rätt person som svarade, om inget oförutsett inträffade. Dessutom dök denna fantastiska tjänst upp: SMS! Plötsligt kunde jag skriva i stället för att prata! Mycket, mycket bättre…

I och med att jag har övat mig under ett antal år på att ringa till vänners mobiler kan jag nu hjälpligt klara att ringa även enstaka samtal där jag inte känner den i andra änden (förut kunde jag inte ens ringa till kompisar av risk för att deras föräldrar skulle svara). T.ex. kundtjänstsamtal klarar jag nu av, även om jag måste repetera för mig själv precis vad jag ska säga innan jag ringer. Tvångsmässigt planerar jag minsta ord. När jag skulle fixa min praoplats i åttan klarade jag inte att ringa, så jag åkte dit i stället och fixade. Mitt problem är inte att prata med okända människor, utan det sitter ihop med telefonen, att ringa till dom.

Då och då dyker det däremot upp sådana samtal som kastar mig rakt ner i fobiträsket igen. Ett sådant dök upp i förra veckan när jag fick numret till en översättare som jag skulle kunna intervjua till mitt projektarbete. I en vecka nu har jag gått runt och haft ångest för det här samtalet, som måste göras (eftersom min mamma gav mig numret förväntar hon sig att jag ska ringa). Varje dag har jag tänkt ”jag ska ringa idag, jag ska!” men det har inte blivit av. Men för en kvart sen så ringde jag! Jag klarade det! Hjärtat bultar fortfarande… I natt låg jag och planerade hur jag skulle säga, och jag lyckades nästan helt med det. Min stolthet är obeskrivlig.

Det känns så skönt när man väl lyckas övervinna sina fobier, åtminstone tillfälligtvis Så nu ska jag ringa en god vän, för att återhämta mig ^^

Läs även andra bloggares åsikter om fobi, fobier, fobiträning, telefonskräck, telefoner, mobiltelefon, sms, telefonsamtal, tvång, tvångsmässig, planering, intervju, ångest, projektarbete, översättning, översättare, orange, stolt

Besvikelse

Allting händer igen, och jag faller in i mönster som är så svåra att bryta. Idag igen sitter jag här och skolkar från morgonens lektioner. Jag klarar inte tanken på att gå till skolan. Jag måste dit till 12, får inte missa svenskan två veckor i rad. Allting bara mal i huvudet. Jag undrar ibland var jag är på väg, händer det verkligen något, är det någon skillnad? Det kändes som att det gick bättre ett tag, men nu är det på väg åt helvete igen…

Läste det Tanja och Julia skrivit om elitklasser. Har inte bildat mig en egentlig uppfattning ännu om själva klasserna, men kan definitivt intyga att det är ett problem med understimulans. Hela grundskolan fick jag låtsas att jag pluggade, för hur skulle det annars kunna gå så bra? Sa jag att jag aldrig pluggade tittade ju folk konstigt på mig. Jämför man med vissas historier är jag glad att dom mest bara tittade… Tack vare mina föräldrars tjat fick jag i alla fall lite lättare i femman, då jag fick läsa tyska i stället för engelskan som jag redan kunde. Men det sprack igen i sexan när jag bara fick läsa ett språk igen, inte både franska och tyska. Att hela tiden ha dåligt samvete för att det går ”oförtjänt” bra i skolan, eftersträvansvärt, eller hur?

Men nu kan jag inte plugga. Jag har aldrig lärt mig. Vilket helt klart ställer till problem för mig nu på gymnasiet, när det trots allt är fler personer som ligger på min nivå. Fatta då dom som inte får tillräcklig stimulans förrän på universitetet…

I alla fall, ska sluta gnälla. Men jag var på gnällhumör, för det känns som att jag trillar i bitar.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, bakslag, koncentrationssvårigheter, plugg, elitklasser, skolk, gymnasiet, grundskolan, understimulans, utveckling, begåvning, gnäll, ångest, stress, dåligt samvete, extraspråk, orange, uppmuntran

Skolan och jag

För tillfället kommer vi inte särskilt bra överens. De två senaste veckorna har det varit extra illa, så här mycket frånvaro har jag aldrig haft. Jag klarar helt enkelt inte att sitta där och lyssna, anteckna, hänga med. Jag vill egentligen, då det knappt finns något som skrämmer mig så mycket som att inte bli klar med skolan.

Problemet är att jag vet att jag kommer gå ut gymnasiet i vår. Jag vet att jag förmodligen kommer få minst g i alla ämnen. Det är bara min perfektionism som sätter sina spår. Jag vill inte gå ut med g, jag vill gå ut med mvg i allt! För jag vet att jag kan. Hur pretto det än låter. Och jag blir irriterad på att mitt mentala tillstånd just nu gör att jag inte kan utnyttja min kapacitet. Det stör mig något ofantligt.

Det stör mig ännu mer att jag inte klarar av ens så pass mycket självdisciplin att jag kan ta mig till skolan. Denna morgon är ett utmärkt exempel. Jag borde varit i skolan för en timme sedan, i stället sitter jag här och har ångest över att jag inte gör det jag ska. Typiskt mig.

Läs även andra bloggares åsikter om skola, gymnasium, studenten, skoltrött, depression, ångest, perfektionism, intelligens, ond cirkel

Upside down

Den här dagen vet jag inte riktigt vad den har varit.

Började med försening till skolan, kollaps, och en timmes sovande i skolans vilrum. Sen lite kort so, där jag efter den allmänna informationen gick och åt eftersom jag sovit över lunchen. Livlig diskussion med F. om att vi får mer skolarbete gjort när vi inte är i skolan. Sprang in i min engelskalärare (jag skulle haft engelska i morse, men jag sov då), lite virrigt men jag tror att vi fått någon ny uppgift. Efter det klasstid, info från syv om livet efter skolan.

As if I need to know even more what I’m missing out on…

Rusch till 20 minuters filosofi-seminarium om Descartes, jag har fortfarande inte läst igenom hela texten men tror att det gick ändå. Sen var skoldagen slut! Drog mig mot IKEA, köpte ett diskställ till Forodrims lokal, tog mig hem och åt äppelmunkar. Middag med moder, sen har jag monterat playmo och faktiskt nästan gjort klart en inlämningsuppgift till i morgon. Helt otroligt.

I morgon eftermiddag ska jag montera diskstället också. Det är det enda jag kan relatera till som ska hända. Resten är suddigt.

Den här dagen har varit så himla upp och ner. Har kastats mellan så olika stämningslägen. Ena minuten gråtande på en soffa, nästa ett telefonsamtal eller ett sms till en god vän där jag låter hyfsat normal. Till total upprymdhet vid lajvdiskussion. Det är svängningarna, som alltid, som är jobbiga. Samt tvånget att hålla fasaden uppe inför vissa personer. För jag är ju inte sådan.

Problemet är att jag inte kan sova nu, trots att jag vet att jag borde sova eftersom jag måste upp ganska tidigt för att fixa min uppgift och hinna skriva ut den, och det gör mig så stressad att jag inte kan sova. Sen är det alldeles för komplicerat att gå och lägga sig också. Det innebär ju att jag måste resa mig upp, klä av mig, sätta på mig pyjamas, stänga av datorn, ställa väckarklockorna, släcka lamporna, borsta tänderna, hitta en bok, tända sänglampan, lägga kläderna någonstans som inte är på golvet… Jag orkar inte gå och lägga mig helt enkelt.

Läs även andra bloggares åsikter om upp och ner, förvirring, gråt, kollaps, vilrum, stress, sömnsvårigheter, sömnbrist, läxor, IKEA, depression, humörsvängningar, orkeslöshet, fasad, skolarbete, prestation, efter skolan, livet, framtiden, okoncentrerad, filosofi, descartes, diskställ