Det här inlägget ingår i det här projektet.
På ett sätt är jag ganska svår att göra upprörd, jag har lärt mig mer och mer att skjuta saker ifrån mig och ta dem med en klackspark. Det är på ett sätt lite synd, för det gör mig oberörd i vissa situationer, som jag egentligen skulle kunna tycka en massa saker om. Anneli har skrivit ett jättebra inlägg om det.
Jag blir sällan upprörd offentligt, i situationer med många människor närvarande. Förmodligen beror det på att jag är så konflikträdd som jag är. Men det är klart att det finns saker som jag blir arg och upprörd över, och jag har försökt fundera ut vad det egentligen är som oftast stör mig.
Det handlar så klart om människor. Jag älskar människor (varför tror ni jag är humanist, liksom? ^^), men ibland driver de mig till vansinne. I och med att jag lägger så mycket tid på att fundera över folk i allmänhet, och anledningarna till att de gör som de gör, och alltid liksom har tentaklerna ute för att känna av alla situationer; har jag kommit fram till att det som stör mig mest med folk är omedvetenhet.
Omedvetenhet om världen, om andra människor, om ”viktiga saker”. Kanske framförallt för att det inte finns någon anledning att inte vara medveten – i Sverige har vi ingen ursäkt att vara inskränkta och trångsynta. Det handlar om möjligheter, och vi har dem. Människor som inte har ett intresse av att bli medvetna om saker de inte vet ännu, eller t.o.m. blir arga när jag eller någon annan försöker väcka uppmärksamhet för en viss fråga. Självklart är inte jag världens mest medvetna person – men jag försöker sätta mig in i fler saker, jag försöker sätta mig in i andras situation, jag tänker på det. Som sagt, tentaklerna är alltid ute för att känna av.
Det kan vara stor eller liten omedvetenhet. Det kan vara en total omedvetenhet om hela diskussionen om pronomenet hen, det kan vara total omedvetenhet om att man kanske står i vägen om man stannar för att prata med någon i tunnelbanan. Sådant kan jag bli upprörd över.
