Utrop

av Céline Curiol

Den här boken hittade jag på Stadsbiblioteket – jag reagerade på att det var en fransk bok i översättning, samt att den getts ut av förlaget [sekwa] som jag bevakar en del. Ibland är mina nördområden så uppenbara när jag letar böcker!

Konstigt nog fanns nästan ingenting av Curiol på franska på bibblan, men jag lånade åtminstone den här, som heter Voix sans issue på franska.

Så sjukt mycket ångest. Herregud. Jag sugs in och blir fascinerad, kan inte sluta läsa trots att jag nästan mår illa. För mycket av det som hon berättar kan jag relatera till, för mycket av hennes ångest är lik den jag själv har upplevt. Samtidigt är hennes så mycket mer. Förtvivlan över att det finns människor som mår så här.

Intensitet, flyt och helt omöjligt att inte bry sig. Jag ska nog leta upp mer böcker av Curiol. Om jag orkar, just nu är jag faktiskt lite kluven (men det kan ju bero på kombinationen av den här boken och Karmelitsystrarna, förstås).

Komplett bokserie!

Det är så sanslöst tillfredsställande att ha en komplett bokserie. Speciellt bra sådana! Det är ännu bättre om böckerna dessutom är i samma utgåva så att dom passar ihop. T.ex. så fyllde jag upp mina serier Mina Drömmars Stad och Fröknarna von Pahlen tidigare i år genom att helt enkelt beställa de saknade böckerna på bokus, i samma utgåva som jag hade.

En serie jag tycker om, men hittills bara har haft en enda bok av i min ägo, är Katharine Kerrs Deverry. Jag har läst nästan alla böcker i serien genom åren och de är verkligen bra. Jag har halvletat lite efter dem, men i och med att det är en så lång serie har jag liksom tänkt att jag nog inte kommer komplettera den, helt enkelt. Döm om min glädje när Tanja annonserade ut att hon skänkte bort böcker, bl.a. en komplett Deverry och dessutom i samma utgåva! Jag högg dem på stört, och även om jag fick med mig lite Hobb också så är jag sanslöst nöjd. Har börjat läsa om och ser fram emot att läsa serien konsekvent för en gångs skull.

Eftersom jag nu har en komplett serie, kändes det lite onödigt att behålla dubletten av den bok jag hade sen innan. Den får alltså ge sig av på BookCrossing, det känns riktigt roligt att kunna skicka iväg en så bra bok!

Minority Report

av Philip K. Dick

Den här novellsamlingen köpte jag på SF-bokhandelns rea för att Dick är en författare man borde ha läst om man ska kalla sig själv SF-nörd. Och det vill jag ju. Jag hade dock ingen uppfattning eller förväntning om hur boken skulle vara. Det enda jag läst av Dick innan är Do Androids Dream of Electric Sheep?, men jag tror jag köpte Minority Report innan jag läst den. Igår hade jag tid över, plockade boken med mig och har sedan dess läst och blivit förundrad.

Igår kväll (natt, egentligen) var jag tvungen att sluta läsa för att jag blev så rädd. Det är inte ofta jag får sådana djupa obehagskänslor av sådant jag läser som jag fick av novellen Second Variety. Samtidigt är det sjukt bra. Dick lyckas med att skriva på precis ett sådant sätt att jag får rysningar, twista alla koncept på precis det sätt jag tycker är obehagligt, visa att han tänker ett steg längre än alla andra och dessutom behandla sjukt intressanta ämnen.

Novellernas kvalité varierar, men överlag tycker jag att de är riktigt bra. Dick har som sagt en förmåga att vrida allting ett extra varv – det enda som går att förutse är att något oförutsett kommer inträffa. Jag gillar också att han lyckas med konsten att inte skriva ut allt, utan lämna saker till läsarens fantasi. Jag vill inte veta exakt vad de onda robotarna gör med människan som de grundlurat och tänker döda, det är inte intressant. Det intressanta är det som leder upp till händelsen och sen kan jag tänka mig resten själv. För mig handlar bra SF mycket om underförstådda koncept, det är det som gör den så trovärdig. Dick är bra på det.

Minority Report är definitivt en av mina starkaste läsupplevelser på länge. Det är inte lätt att göra mig mörkrädd, men vissa noveller däri lyckades verkligen. Cred för det.

Det händer NU

av Sofia Nordin

I och med att jag blev så förtjust i Natthimmel var det inte så svårt att plocka upp Det händer NU när jag passerade Pocketshop idag. Jag har dessutom hört en del om den, om att den skulle behandla komma-ut-ångest på ett helt nytt och ångestfritt sätt, utan allt det jobbiga, när saker bara får vara bra för en gångs skull. Efter att ha läst boken undrar jag lite om jag och litteraturkritikerna läst samma bok. Vadå inte jobbigt, vadå ”det är så lätt att vara homo idag”?

Boken får mig att gråta, att fnissa, att känna igen mig i vardagsångesten. Det är fan inte så att något i Stellas och Sigrids liv ”bara är lätt och bra, för alla tycker att det är helt okej att de är lesbiska”. De råkar ut för all den vardagliga homofobin (kanske lite mindre, lite mildare), plus att de är 15 år gamla vilket gör allt oavsett vad det handlar om fem gånger så jobbigt. När man är 15 år är man inte en balanserad individ, per definition.

Det är klart att Stella har det lättare än många andra unga hbtq-personer, i och med att hennes mamma både förstår och respekterar henne som person och självständig individ. Men Stella själv uttrycker ju hur sjukt perfekt hennes mamma är, hon vet att resten av världen inte är sådan. Som till exempel Sigrids mamma. Eller de gemensamma vännerna, som säger att det är heeeelt okej – men ändå blir obekväma och drar dåliga skämt som faktiskt inte är roliga.

Boken behandlar flera saker väldigt bra, framför allt den där överväldigande längtan efter en speciell person. Men också hur jobbiga småsaker kan vara, även om man vet med sig att man borde veta bättre och inte vara så petig (för allt är ju mycket bättre nu). Den som läser boken som ett exempel på en bok ”där allting bara får vara bra” har fel. Allt är inte bra. Allt är inte jättetraumatiskt och våldsamt, men allt är inte bra. Heja Sofia Nordin, åter igen, för att hon skriver ungdomsskildringar som faktiskt skildrar ungdomar.

Äntligen en ordentlig grammatik!

En annan punkt på min lista var ju att skaffa en ordentlig svensk grammatikbok. I tisdags trillade mitt senaste bokpaket in från Adlibris. I och med att jag ändå skulle beställa kurslitteratur, bestämde jag mig för att slå till på lite referenslitteratur också. Alltså är jag nu stolt ägare till både Svenska Akademiens språklära samt Språkrådets Svenska skrivregler.

Jag bestämde mig ju till slut för att Svenska Akademiens språklära var den bästa grammatikboken jag hade hittat, även om jag tror att kombinationen av de två är ett vinnande koncept. Språkläran ger lite mer teori, och skrivreglerna ger lite mer praktiska tips. Med andra ord, jag är mycket nöjd med mina inköp. Jag tror att jag kommer ha användning av båda som referenslitteratur ganska ofta.

Vad fanns mer i det där bokpaketet då? Jo, The Prosperous Translator samt The Entrepreneurial Linguist. Bra grejer, som rekommenderades till oss av läraren i yrkesteknik på kursen jag går nu. Hittills har jag läst nästan hela av The Prosperous Translator, och den ger så många bra tips! Plus ganska mycket humor.

Vad händer egentligen?

Min 2011-lista ja. Har inte orkat uppdatera på ett tag här, men det händer faktiskt saker! Så jag skriver ner lite prylar som jag gjort sedan sist.

• Besökt kongressen Eurocon.
• Besökt en plats i Stockholm jag aldrig varit på förut (Myrorna på Tomtebogatan vid St Eriksplan).
• Besökt museet Fotografiska, på Stadsgården i Stockholm. Såg bl.a. Mapplethorpe-utställningen.
• Läst ett flertal nya böcker, även om jag också läst en del gammalt.

Någon dag när jag inte är trött ska jag ta och skriva lite mer om varje punkt. Men som ni ser, det händer faktiskt saker på listan!

The Good Earth

av Pearl S. Buck

Jag lånade den här boken för ganska länge sedan av min bror, men det har tagit ett tag för mig att börja läsa. När jag väl började, gick det dock väldigt snabbt att läsa ut den. Totalt tog det mig väl två dagar kanske, och det beror mest på att jag har haft annat för mig dessa två dagar än att bara läsa.

Buck skriver med bra flyt, och det är rätt intressant att läsa en historia där det egentligen inte händer så mycket. Det är ett liv som beskrivs, helt enkelt. Ett ganska enkelt liv, om bonden Wang Lung som till slut är ganska mycket mer än bara en bonde. Boken påminner mig lite om varför jag tycker så mycket om Jane Austen, som ju inte heller skriver några direkta action-böcker. Tar man bort all action så finns det intressanta kvar, nämligen personerna som det handlar om.

Buck är otroligt bra på personporträtt, djupa nyanserade sådana. Wang Lung är både en sympatisk och osympatisk huvudperson, vilket gör att han känns väldigt trovärdig. Det är intressant att väldigt få av de andra personerna får namn, det ökar verkligen betoningen på att det är Wang Lung som boken handlar om.

Den här boken var otroligt skön att läsa nu när jag har så mycket att göra, den var väldigt lugn och mysig. Den var inte heller speciellt svårläst. Man bryr sig om Wang Lung och hans familj, och blir ledsen över att folk aldrig verkar lära sig. Det är väl det mest deprimerande med boken, att samhället aldrig verkar förändras egentligen, utan att alla bara upprepar samma dåliga mönster så fort de får chansen.

Eftersom jag inte läst något förut av Buck, kommer den här boken in på min 2011-lista som en av de två nya nobelpristagare jag har lovat att läsa. Det är kul att kunna pricka av ytterligare en från den stora listan också! Enligt min bror är det här inte hennes bästa bok, så jag ser fram emot att läsa ännu mer av henne. Om kvalitén redan är så här bra, kan det ju bara bli bättre.

Do Androids Dream of Electric Sheep?

av Philip K. Dick

Jag har trillat in i en fruktansvärt ineffektiv period just nu, som mest går ut på att jag sover, äter och tittar på teven/datorn. Men jag har hunnit läsa lite också, bl.a. denna klassiker bland sf-böcker. Igår läste jag ut den, och trots att jag hade vissa problem att ta mig igenom den (mest beroende på bristande koncentrationsförmåga) så blev ändå den slutgiltiga reaktionen: wow. Helt enkelt totalt överväldigad.

Egentligen inte av själva historien, när jag tänker efter, utan snarare av känslan och medmänskligheten i Dicks berättande. När det handlar om att döda robotar så brukar det sällan reflekteras över varför alla robotar bör dö, men Dick gör just det. Vad är det som är så fundamentalt olika med androiderna, och varför måste vi döda dem på grund av det? De är ju smarta, snygga och praktiska att ha för de kan göra typ allt. Som människor utan problemen, även om vissa av Dicks androider verkar ha en del mänskliga problem också. Dick ger mig helt enkelt en rimlig anledning till att man kan vilja förstöra androiderna, men han gör det inte hux flux och oproblematiskt.

Tanken bakom, plus känslan jag får av att det finns så mycket bakom den huvudsakliga historien som inte sägs, är de stora anledningarna till att jag föll så mycket för den här boken. Den är lagom lång, den ger mig precis så mycket att jag vill ha mer bakgrund, mer detaljer, mer kött, mer verklighet. Precis som det ska vara.

Jakten har börjat

På min 2011-lista finns bland annat punkten ”skaffa en ordentlig svensk grammatikbok” med. Jag har börjat jaga efter den nu när jag ändå har hängt i bokhandlar och tittat på kurslitteratur. Det är svårt, speciellt som jag är petig. Vill ju ha en som inte bara är till för nybörjare, för jag är ju inte riktigt nybörjare längre. Just nu är väl den här boken, Funktionell svensk grammatik av Maria Bolander, den starkaste kandidaten. Jag har dock inte bestämt mig, och letar fortfarande efter tips på en bra och hyfsat heltäckande grammatikbok.

Natthimmel

av Sofia Nordin

Tilda är ensam, rädd, osäker och har en ganska konstig familj. När hon får en ny bästa kompis som håller på med lajv börjar allt förändras.

Den här boken påminner mig så himla mycket om varför jag började lajva överhuvudtaget, eller framför allt varför jag fortsatte när jag en gång börjat. Den magiska känslan, och känslan av att plötsligt känna att man är på topp och kan göra vad som helst – det jag gör spelar roll (pun not intended). Natthimmel får mig att skratta igenkännande, flera gånger, kanske för att jag själv var 14 när jag drogs in i hela lajvsvängen av min bästa kompis (som inte hade varit på mer än ett lajv hon heller)…

Sofia Nordins beskrivningar flyter på bra, trots svårigheterna som alltid finns att återge när ungdomar pratar (på något sätt är det alltid svårare än ”vuxnas” dialog), och som läsare får man lätt sympati för Tilda och Jesper. I och med att jag inte är ungdomsbokskritiker men lajvare, hamnar så klart mitt fokus på någonting annat – beskrivningarna av lajvgemenskapen, mycket mer än beskrivningarna av 14-årsångest. De sammanfaller ändå. Jag tror inte det är någon slump att många börjar med lajv någon gång tidiga tonåren. Till slut har vi möjlighet att göra någonting självständigt av vårt sökande efter något annat. Det är en mycket mäktig känsla, och den förmedlar Nordin på ett väldigt bra sätt.