Vers la France

I september flyttar jag till Frankrike. Igen, fem år senare. Det känns häftigt och läskigt på samma gång (så klart). Jag ser fram emot det, samtidigt som jag vet att det kommer bli jobbigt. För det kommer det bli, jag vet det, jag har gjort det förut. Det kommer dock vara värt det, jag vet det, jag har gjort det förut. Det ska bli roligt att få slåss med franskheten igen, upptäcka en ny stad, träffa nya människor och läsa intressanta saker på universitetet.

Tyvärr måste man ju fixa saker innan det också. Som att fylla i ansökningar. Har i kväll försökt luska ut vad som ska fyllas i och hur, och börjat gråta av frustration. Inte helt enkelt alltså. Jag tänker att det är bättre en annan dag när jag har någon som kan hjälpa mig, och då jag inte är lika trött.

Just nu borde jag nämligen gå och sova för att orka jobba i morgon. Det är inte bara vanligt jobbande heller, i morgon ska jag hålla mina första riktiga visningar. Jag tror att det kommer funka och försöker att inte tänka på min nervositet just nu. I onsdags hade jag övningsvisningar, och sen var jag så uppe i varv att jag inte kunde sova, något som är i princip unheard of för min del. Konstigt det där med stress.

Oavsett. Saker rör på sig. Frankrike, liksom? Trop bizarre.

Day 28 – Something that you miss

Det här inlägget ingår i det här projektet.

Det här bör handla om en sak, som jag tolkar inlägget. Jag kommer därför inte skriva om personer jag saknar. Saker är svårare, jag saknar inte så himla många. De saker jag är mest fäst vid har jag ju, så dem saknar jag inte. Svårt blir det…

Man skulle också kunna tolka det som att det handlar om en plats. I så fall blir det enklare. Jag saknar min stad i Frankrike. Inte byn jag bodde vid, inte skolan, men staden som den låg i. Den var gullig, ganska praktisk (och opraktisk!) och jag tillbringade rätt mycket tid i den. Den blev ett tredje hem. Jag lärde mig aldrig hitta jättebra, men jag gillade den verkligen. De romantiska promenaderna gör nog sitt till tror jag ^^

Day 02 – Your first love

Det här inlägget handlar om det här projektet.

Den första gången jag faktiskt tillät mig själv att utveckla en djupare känsla för någon jag var intresserad av, måste ha varit i Frankrike. Visst, jag hade varit småintresserad av folk innan dess, men eftersom jag aldrig trodde att de skulle vara intresserade av mig var det ju ingen idé att ens drömma om det, eller hur? Men i Frankrike ändrades det.

I Frankrike ändrades ganska mycket med mig, vilket kanske inte är så konstigt. Jag åkte dit när jag var sjutton, och kom hem som en ganska mycket mognare artonåring – jag hade ju klarat av att bo utomlands helt själv, utan stöd från familj eller vänner! Kanske var det med det här nyvunna självförtroendet i mig som jag började våga flörta med J. Han gick i klassen över mig, men vi hade en lektion i veckan ihop, teater. Jag hade lagt märke till honom redan från start, och han hade lagt märke till mig med visade det sig senare.

Jag är otroligt feg, och det märktes väldigt väl i den här situationen – det var inte förrän i slutet av maj, när jag bara hade en månad kvar av min nio-månaders vistelse i Frankrike, som vi faktiskt började dejta varandra. Den 1 juni 2007 kysste vi varandra för första gången, i regnet under ett träd på skolgården. Dagen efter det, hade vi börjat räkna oss själva som ett par. Den helgen när jag kom hem till min värdfamilj, råkade min mamma ringa mig för att kolla av någonting, vilket självklart ledde till att jag berättade för henne om J – jag kunde ju knappt tänka på något annat! Det var nervöst, inte nog med att det var min första pojkvän, han var dessutom fransk!

Den där sista månaden i Frankrike kommer jag ihåg som att den var fruktansvärt varm, och som att jag och J sågs nästan hela tiden. Jag sov hos honom flera gånger i veckan, det var han som hjälpte mig att plugga inför slutproven och vi stöttade varandra. Han satt utanför och väntade när jag gjorde min munta, och lärde mig sjukt mycket franska. Jag började lära honom svenska, och vi planerade inför hösten.

I början av juli kom mina föräldrar ner till Frankrike och hämtade hem mig. De fick träffa J, och hans familj också, vilket ledde till att jag fick agera tolk mellan franska och svenska. Svårt, men det var definitivt värt det.

Vårt förhållande höll i fem månader, varav fyra på distans. J hann komma till Stockholm och hälsa på mig, och det var väl det besökets händelser som till slut ledde till att vi gjorde slut. Vi hade verkligen helt annorlunda liv. När jag åkte tillbaka till Frankrike förra året hade vi tänkt att ses, men det blev aldrig av. Lite synd, för trots att allting gick åt helvete ångrar jag ändå inget av det som han och jag gjorde. Jag är glad att ha den erfarenheten med mig.

Uppsatsämnen galore

Jag sitter just nu och funderar på vad jag ska skriva om för ämne i terminens uppsats. Då jag fortfarande är på en ganska grundläggande nivå får ämnet inte vara för brett, eller utforskas för djupt (uppsatsen är trots allt bara värd 7,5 poäng). Det är så himla svårt att välja ett ämne, men nu börjar det dra ihop sig eftersom ämnet ska vara inskickat på torsdag.

Hittills har jag ganska många idéer, både egna och sådana framkastade av hjälpsamma vänner som vet vad jag gillar att skriva om. Ett litet urval:

• fransk språkpolitik och kolonialism
• alsacien/occitan/breton
• jämföra språksituationen i Québec samt på Réunion och Haiti
• New Orleans
• jämföra New Orleans och Acadia
• Språkanalys av Disneys The Princess and the Frog
• Belgien
• skillnaden mellan talad och skriven quebécois
• diskurspartiklar (potentiellt jämförande mellan olika regioner)
• skillnaden mellan talad franska på stan, och talad franska på teve (går att göra regionalt också)
• skillnad i ordförråd mellan olika regioner
• bör man kalla quebécois för ett språk eller en dialekt?

Det finns hur mycket som helst att skriva om, och det här är så pass få ämnen eftersom jag har bestämt mig för att inte skriva en litteraturuppsats… Åh, jag har beslutsångest!

Les maudits français

På lektionen igår lyssnade vi på låten Les maudits français av den kanadensiska sångerskan Lynda Lemay. Fantastiskt rolig och gulligt ironisk. Fick även min far att lyssna på den, han hade tydligen lite problem att hänga med i quebec-slangen Den verkar inte finnas på youtube, tur att spotify finns!

(Okej, jag ska inte säga något, jag hade också problem med vissa av orden…)

I alla fall fick den här låten mig att sakna Quebec och Kanada något otroligt. Jag saknar deras språk, älskar hur Lemay uttalar orden. Kan inte sluta lyssna… Vill åka dit igen! Kändes väldigt passande att jag råkade ha min Montréal-tröja just igår. Vive la Quebec et les quebécois!

På tal om franskheter, så har jag nu blivit invald i styrelsen för L’association franco-suédoise vid Stockholms Universitet. Vi får väl se hur det går.

Läs även andra bloggares åsikter om stockholms universitet, lynda lemay, singer/songwriter, les maudits français, kanada, quebec, dialekt, slang, montréal, franska, frankrike, franska föreningen, l’association franco-suédoise, styrelse, engagemang

Bokkedja: Renovering/Reparation

Dags för bokkedja igen! Denna gång med tema renovering eller reparation.

The Chalet School

En bokserie där det renoveras och återuppbyggs väldigt mycket är The Chalet School av Elinor M. Brent-Dyer. Klassiska flickböcker med en liten twist, skolan ligger i Tyrolen och har fokus på flerspråkighet (!). Första boken tilldrar sig i början av 1930-talet, och under seriens fortgång (det finns över 60 böcker) passerar man andra världskriget och kommer nog hela vägen fram till 50-talet i alla fall (jag har inte läst de senare böckerna). I framför allt de tidiga böckerna i serien repareras det väldigt mycket eftersom skolan råkar ut för ett antal bränder, översvämningar och dylikt. Mycket spännande

 

Special Topics in Calamity Physics

 

Börjar man prata om ovanlig skolgång (som flickorna i the Chalet School åtminstone upplever att dom har) kan man koppla vidare till Fördjupade studier i katastroffysik (Special Topics in Calamity Physics) av Marisha Pessl. Handlar om Blue, 16 år, som flackar omkring med sin far i U.S.A. och därför i princip aldrig går i skolan. Hon har trots detta (eller på grund av det?) ovanligt bra koll på litteraturhistoria, teknik och naturvetenskap samt allt annat som en 16-åring inte borde veta. Det jag gillade främst med den var alla hänvisningarna till böcker och tavlor.

I tvåan på gymnasiet skrev jag en uppsats om ”Intertextuality in Eliot’s The Waste Land”. T.S. Eliot hänvisar i denna dikt till sjukt många andra litterära och icke-litterära verk. Jag älskade den, men resten av min klass var inte lika förtjust. Att jag läste Eliot ledde till att ännu en Nobelpristagare kunde läggas till min lista, vilket kopplar mig till min favoritpristagare hittills.

En attendant Godot

I väntan på Godot (En attendant Godot) av Samuel Beckett läste jag första gången en bit av på litteraturlektionerna i Frankrike. Jag föll direkt. Ingenting händer i pjäsen, de två rollfigurerna samtalar endast om Godot – som de väntar på. Rörande och hemskt om livets meningslöshet. I min hjärna sitter Beckett för evigt ihop med en annan författare som liksom Beckett skrev på franska som andraspråk, och som jag lärde känna vid samma tid: Eugène Ionesco.

Den första pjäsen jag läste av honom var Den skalliga primadonnan (La Cantatrice Chauve), en pjäs som handlar om m. och mme Smith. Mycket surrealistisk och jag tror att det var det jag gillade. Så, här avslutar jag min bokkedja: från engelska flickböcker till Ionescos absurdism.

La cantatrice chauve

M. Smith:

Bobby et Bobby comme leurs parents. L’oncle de Bobby Watson, le vieux Bobby Watson, est riche et il aime le garçon. Il pourrait très bien se charger de l’éducation de Bobby.

Mme Smith:

Ce serait naturel. Et la tante de Bobby Watson, la vieille Bobby Watson, pourrait très bien, à son tour, se charger de l’éducation de Bobby Watson, la fille de Bobby Watson. Comme ça, la maman de Bobby Watson, Bobby, pourrait se remarier. Elle a quelqu’un en vue?

– La Cantatrice Chauve, Eugène Ionesco

Läs även andra bloggares åsikter om bokkedja, du är vad du läser, renovering, reparation, återuppbyggnad, elinor brent-dyer, the chalet school, flickskoleböcker, internatskolor, flickböcker, marisha pessl, special topics in calamity physics, överutbildning, överutbildad, t.s. eliot, the waste land, intertextualitet, dikt, samuel beckett, en attendant godot, i väntan på godot, drama, pjäser, frankrike, england, eugène ionesco, la cantatrice chauve, den skalliga primadonnan, surrealism, absurdism, litteratur, tyrolen

Delicatessen

Har precis kollat på filmen Delicatessen, av Jean-Pierre Jeunet (regissören av Le Fabuleux Destin d’Amélie Poulain) och Marc Caro. Den här filmen gjordes dock 1991, dvs tio år innan Amélie. Flera saker går att känna igen som Jeunet, bl.a. en del fantastiska detaljsekvenser och miner. En del av skådespelarna från Delicatessen dyker även upp i Amélie. 

Filmen handlar om ett post-apokalyptiskt Frankrike, och vad människor gör för att överleva. Det känns som att den är en blandning av ond bråd död (given av en köttyxa…) och känsliga musikstunder med duettspel av cello och såg. Det känns som att redan här har Jeunet hittat sin filmform, som sedan återkommer i Amélie. Det är många udda detaljer med, och ett flertal till synes helt random scener som egentligen inte bidrar till handlingen utan bara finns med som bakgrundsliv. Dit kan räknas Aurore och hennes konstanta självmordsförsök, mannen i källaren med grodor och sniglar i hela rummet, dom två små pojkarna (fast deras ”skämt” ibland har direkta konsekvenser för huvudstoryn) samt till viss del dom två bröderna (?) som tillverkar råmande burkar. Dessa lever sina egna liv, och gnäller möjligtvis ibland på att dom är hungriga, men annars påverkar de inte berättelsen så mycket. 

Jag gillar sättet Jeunet och Caro har gjort den här filmen, det är (trots den något makabra handlingen) en må-brafilm. Kärleksparet får ju varandra till slut (Efter att i princip alla andra dött, verkar det som…)

Här är ett fint litet utdrag, som jag hittade på youtube:

Läs även andra bloggares åsikter om jean-pierre jeunet, marc caro, delicatessen, fransk film, amélie poulain

Brevlajv

Sitter och funderar på om jag skulle gå med i ett brevlajv som jag hörde om på Catahyas forum. Låter riktigt intressant faktiskt! Skulle vara kul att skriva lite brev ”på riktigt”. Problemet är väl bara att man ska orka göra det också, i ett flertal månader

Men jag gillar idén. Det är något speciellt med brev faktiskt, de ger en helt annan känsla än vad e-mail gör. Det märkte jag i allra högsta grad när jag flyttade till Frankrike i ett år. Eftersom varken mormor eller farmor hade e-mail blev det till att brevväxla med snigelpost i stället. Vilket var jättemysigt! Jag satt där i läxläsningssalen och höll i min hand det som min mormor hade skrivit hemma i sitt vardagsrum. Brev är bra, så är det bara!

Tror nog jag ska gå med i lajvet, tycker alldeles för mycket om brev för att kunna låta bli…

Läs även andra bloggares åsikter om brev, lajv