Årets emo

Så kom årets första emo-attack. Jag vet inte ens varför. Jo kanske.

Jag blir så less på att saker ska vara så svåra. På att man alltid måste prata om det, på att ingenting någonsin är självklart. Att saker gör ont, att det aldrig går att bara vara lycklig utan baktankar. Att saker alltid måste förklaras och förstås.

Samtidigt, jag kan inte leva utan den diskussionen. Jag vägrar låta saker vara slentrian-okej, även om det gör så fruktansvärt ont att öppna upp hjärtat och låta folk få hugga i det. Melodramatisk, javisst.

Ibland vill jag bara stänga av allting, jag orkar inte med människor. Det finns så många av dom. För många, jag har inget sätt att skydda mig på. Inget fungerande i alla fall. Som det är nu får jag antingen inte kontakt med någon alls, eller hela världen. Jag vet inte ens vad jag gör, så jag kan inte sluta. Men man kan inte pausa mänskliga relationer. Man kan inte säga: ”återkom om en månad”.

Emil Jensen – Spelar stor roll

Så nu sitter jag i soffan, kan och vill inte sova, letar desperat efter något att sysselsätta mig med i stället för att gråta. För jag orkar fan inte ibland.

Och känner mig samtidigt så jävla patetisk, för även när jag sitter här kan jag inte släppa det yttre perspektivet, och sluta se mig själv. Jag kan aldrig sluta analysera mig själv.

Emil Jensen – Inte vackrast i världen

Day 23 – Something that makes you feel better

Det här inlägget ingår i det här projektet.

Det är oftast väldigt lätt att få mig att må bättre. Det krävs i de flesta fall inte speciellt mycket, vilket ger mig hopp om att jag i grunden är en ganska glad person (inte som ibland, då jag känner mig som världens mest melankoliska person).

Här är en liten lista på saker som kan göra mig glad:

• En ny penna, eller ett nytt anteckningsblock
• En kram
• Bra musik som spelas högt och ljudligt
• Sällskap av rätt person(er)
• Te med honung och mjölk
• Att gråta
• Skriva ett långt, långt inlägg i en dagbok/blogg
• Ett djupt samtal
• En hälsning, eller en kommentar på facebook
• En ny bok, eller en gammal

Det beror helt enkelt väldigt mycket på varför jag är ledsen eller nere, hur jag ska göra mig glad igen. Ibland mår jag bra av att gå ut, ibland mår jag bra av att stanna inne. Det varierar, jag varierar.

L’chaim

Jag behöver inte hjälp att krossa mitt hjärta, jag klarar av att slå det i bitar helt själv tack.

Plötsligt massiv emo-attack, nu tänker jag dränka mig i Nightwish och nostalgi resten av natten.

Kommunikation

Den senaste veckan har jag gjort ett aktivt val att kommunicera med folk om känsliga och privata saker – och det har fungerat! Inte helt smärtfritt, men det har ändå fungerat och jag mår så himla mycket bättre av det.

Ja, ovissheten och ambivalensen är lite av charmen med att flörta och ragga, men känslan av att prata om sin relation och tryggheten det ger mig (som varande måttligt kontrollfreak) är oemotståndlig. Jag får en sådan adrenalinkick och endorfinboost av det! Dels för att jag känner mig duktig, och dels för att jag får säga vad jag tycker utan att behöva trassla till allt så himla mycket.

Sen att jag har lite problem att faktiskt veta vad jag vill, är en helt annan sak… Det går alltid att komma fram till så småningom, så länge alla inblandade faktiskt vet var de andra står (om så bara att de vet att jag inte vet). Jag borde verkligen hålla uppe den här vanan av att prata med folk, jag hade kunnat slippa ganska mycket onödig stress då.

Pendeltågsfilosoferande

Nerskrivet tidigare i kväll när jag åkte pendeltåg hem från en vän i Flemingsberg:

Radiohead gör mig emo. Musiken är en så stor del av min uppväxt, jag kan låtarna eftersom jag lyssnat på dem några tusen gånger. De har blivit väldigt känsloladdade, helt enkelt. Några av Radioheads låtar är så bra att det nästan gör ont att lyssna, jag vet liksom inte vad jag ska göra med mig själv. Speciellt inte sena nätter när jag står ensam på en perrong någonstans och är helt utlämnad åt musiken. Det är bara vi då. Nu, när jag skriver, har jag också Radiohead i lurarna, men texten skapar en mur som jag kan gömma mig bakom. Den, musiken, går inte lika djupt. Jag är bra på att lyssna, men jag är också bra på att stänga av.

Hela texten låter melodramatisk nu här hemma i soffan, men den innehåller ändå någonting jag tycker om. Känslan av att svepas med i musiken är helt ofattbar, och jag är glad att jag har hittat musik som jag kan uppleva det med. Jag är alltid i en konstig sinnesstämning sent på natten när jag är ute själv, inte så underligt kanske men jag undrar vad det beror på. Alla känslor och tankar får en chans att komma upp till ytan, för i mörkret kan ingen se om jag skrattar eller gråter för mig själv. Det är befriande att få vara helt och hållet jag, och musiken är bara en bekräftelse, egentligen.

Varför vi gör det vi gör

Anna-Karin har skrivit en fantastiskt bra text om varför hon är lajvare, och fortsätter att vara det. Jag har inte ord att beskriva känslan den här texten ger mig.

Mathilda och Lycke, från lajvet Skymningsland.

foto: Karin Edman

Identitet?

Läser runt på olika bloggar (som Trollhare, Julia Skott, Tanja Suhinina, Tjej på tjej m.fl.) och börjar åter fundera på frågan om identitet och vad jag identifierar mig som.

Det faller ner i kategori-tänket igen, och jag inser hur väldigt lite jag kategoriserar mig själv när det gäller mig, mitt inre. Jag stoppar gärna mig själv i fack som nörd, språkvetare, stockholmare, irriterande, uppkäftig, 20-åring eller vad det nu må vara. Inga problem där. Men jag placerar inte mig själv i facken tjej, vuxen, bisexuell eller relationsanarkist – trots att många nog skulle placera in mig i dessa kategorier om de visste vem jag var (möjligtvis kan jag placera mig själv i facket ”tjej”, men det sitter långt inne…). Jag skriver de här orden och kopplar inte ihop dem med mig själv, för varför skulle jag det?

Jag är ju bara jag.

Jag undrar varför just dessa epitet känns obekväma. Det verkar ju som att de är mer känsloladdade än de andra. Vad är det med just kön, ålder, sexuell läggning och relationssyn som gör dem viktigare än mina största intressen och mina personliga egenskaper?

Läs även andra bloggares åsikter om identitet, kategorier, epitet, sortera människor, tjej, vuxen, bisexuell, relationsanarkist, jag, känslor

Upp och ner

Vetefan hur allt känns. Just nu är det inte bra. Jag går runt i ett konstant vimmel av känslor, det är för mycket! Men samtidigt kan jag inte släppa, inte lämna utan ett ord.

Du var den första jag släppte in utan en lång prövotid. Jag antar att det är det som slår tillbaka nu. Men jag vill inte tänka så!

Det är inte som att mitt liv saknar kärlek. Men naturligtvis är det så att den jag kommit närmast, är den som just nu vill ha mig längst bort. Verkar det som. Och jag får hela tiden en känsla av att jag sabbar för mig själv, konstant, genom att försöka leva som jag lär. It sucks.

Läs även andra bloggares åsikter om känslor, kärlek, relationsanarki

Bubbling around

Yes, that’s what I’m doing. I hardly recognize myself. This need to be with a certain person, my willingness to drop basically everything for this person. I think that’s what they call love. The total happiness while with this special special person.

I just hope I’ll manage to live up to my ideals. It’s so easy to have ideals when you’re not in love, now comes the true test.

At the same time trying to go on with my life and the things I do (like studying for example!). I should be writing an essay today, but so far (I’ve been awake for 3 hrs) nothing accomplished.

Dreams dreams dreams… And stress at the same time, over so many other things. I just want to bury myself in this happy feeling and forget about everything else, but sadly, that is not the way things work.

Oh well, I’ll manage, I’ll pull through, somehow, I always do. So far anyway.

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, förälskelse, känslor, drömmar, relationsanarki, stress, uppsatsskrivning, koncentrationssvårigheter, fjärilar i magen

Sommar!

Ja, nu är jag vuxen. I fredags tog jag studenten. Tiden fram tills dess har varit en enda lång ångestperiod, vilket har gjort att jag har skrivit alldeles för lite generellt, inte bara här. Men nu är jag klar! Det enda som är kvar är att få betygen, vilket sker nu på onsdag.

Idag har jag varit och röstat, för första gången. Det kändes som en bra start på det officiella vuxenlivet. För trots att jag känner mig som en vuxen – herregud, jag är ju 20 år! – har jag alltid suttit fast i ”jag går på gymnasiet”. Men nu är det slut med det. Och jag vet, jag vet att vuxenlivet är hårt och jävligt och att gymnasiet är den lättaste perioden i ens liv och blablabla. Det spelar ingen roll. För nu är jag fri. Däremot inte fri i betydelsen ”arbetslös”, vilket har inneburit en så stor lättnad nu under vårterminen. Jag har ett arbete, vilket har gett mig möjligheten att verkligen njuta av att skolan tar slut.

Och det ger mig chansen att ha sommarlov, på riktigt Så nu ska jag gå ut och njuta av solen, kanske äta en glass eller två, och tänka på att nu NU är jag FRI! Hurra!

Läs även andra bloggares åsikter om jag, orange, studenten, gymnasiet, frihet, känslor, vuxen, planering, ångest, rösta, eu-valet, solsken, sommar, hurra