Det tar aldrig slut

I fredags var det sex månader sedan Nubbe dog.

På onsdag är det fem månader sedan Y och jag kysste varandra första gången.

De här två händelserna kommer nog alltid vara sammanlänkade för mig, i och med att de skedde så nära inpå varandra och påverkades så mycket av varandra. Min höst 2011 präglades av dessa två händelser, och de balanserade varandra och gjorde att jag inte gick under. De är i princip det enda jag minns från hösten.

I fredags skulle vi se på film några stycken. På vägen stannade jag till hos Nubbe på gravplatsen. Tände ett ljus. Jag önskar att han hade fått lära känna Y. Jag önskar så mycket. Jag önskar att han levde.

Det tar aldrig slut. Jag kommer alltid att sörja Nubbe, och alltid vara tacksam över att jag vågade säga något till Y. Kanske tack vare att vi kom varandra nära i skuggan av Nubbes död.

Sammanlänkat, som sagt. I närheten av döden finns livet, och ibland blir det så jävla uppenbart. Även om det ibland vore skönare att inte vara så medveten om att vi balanserar på ingenting.

Anti allt

Svårigheten som ligger i att förklara mig själv och mina innersta tankar på mitt tredjespråk.

Svårigheten i att inte ens kunna förklara mig själv på mitt förstaspråk.

Svårigheten i att se att jag gör någon illa bara genom att vara mig själv.

Svårigheten i att påverkas av mitt jobb så att jag inte klarar av att träffa folk.

Svårigheten i att veta att jag förstör för mig själv.

Svårigheten i att veta att jag är dum i huvudet och inte fattar vad som är bra för mig.

Svårigheten i att gå runt med en konstant stressboll, som jag inte vill ha, i magen. Utan att kunna övertyga min hjärna om att den inte behövs.

Svårigheten i att aldrig någonsin någonsin för en gångs skull veta vad jag vill.

Svårigheten i att allt alltid ska bli så jävla komplicerat. Kan inte saker bara få vara. Jag kan inte planera framåt, inte när det gäller relationer. Som det är nu, känner jag hela tiden i magkänslan att jag borde göra/vara något annat, något mer, något annorlunda. Även när andra hävdar att det inte alls behövs.

Svårigheten i att jag känner mig så jävla feg och sämst.

/endwhine

Den älskandes speciella benägenhet att gråta

Ikväll har jag varit på Teater Tribunalen och sett föreställningen Den älskandes speciella benägenhet att gråta: Hur tårarna uppträder och fungerar hos denne. Jag fick sällskap av min kompis Ivan, och vi konstaterade båda två efteråt att det var skönt att inte ha sett den ensam.

Den slår nämligen rakt in i det som gör ondast: vår kärlek till andra människor. Det är inte mycket gulligull i den här föreställningen. Nej, det är ångest och tårar och obekväma situationer. Föreställningen är uppbyggd som ett seminarium kring 13 teman hämtade från Roland Barthes Kärlekens samtal – publiken sitter i skolbänkar med block och penna, de medverkande med skrivbordslampor, whiteboardtavla och overheadapparat.

Varje tema lämnar ut minst en av de fyra medverkande personligt och rörande. Smärtsamt för publiken, i alla fall för mig och Ivan. Igenkänningsfaktorn är hög. För min del är rubrikerna ICKE-VERKLIG och FÖRLÄGEN de svåraste. De träffar mig precis där alla mina egna tankar och nojor bottnar. Jobbigt, men också intressant.

Och till slut är det väl det som blir slutsatsen. Föreställningen är jobbig och smärtsam, men intressant och sevärd.

Självplågeri

Det är fascinerande hur lätt det är att fortsätta älta en person, fortsätta bry sig, fortsätta undra. Hur lätt det är att fortsätta plåga mig själv genom att titta på gamla bilder, nya bilder. Jag antar att det bara är beviset på att jag fan inte är bättre än någon annan på det här med relationer.

För jag vill inte släppa, för jag vill tro att det kanske finns något, även fast jag vet att jag borde ge upp. Men då kommer de där tillfällena då jag åter tror att kanske, kanske, kanske är något på väg att ske, som det har gjort förut. Det är en jävla rebound-historia.

Det stör mig även att det här hindrar mig från att se alla de andra fantastiska fullt ut. Jag är omgiven av fantastiska människor, och jag tror att de vet att de är fantastiska, men det ligger alltid en tanke där inne någonstans att det här är inte på riktigt. Det är som att hen har paxat en plats, en plats som jag gärna skulle vilja ha tillbaka.

Det är så lätt att fortsätta älta, fortsätta tänka, speciellt när den personen finns i mitt liv på andra sätt. Och det påverkar så mycket, speciellt för att jag inte kan säga något om det officiellt, för officiellt har det aldrig hänt, även om många vet. Men det innebär att jag inte har en förklaring att ge till varför vissa ämnen är känsliga. Och det sliter ännu mer.

Kaospotential

Mitt år 2011 börjar med att ge mig fantastiska möjligheter till kaos i mina relationer till andra. Fantastiskt.

Jag vet helt ärligt inte om det här är bra eller dåligt.

Day 05 – Your definition of love

Det här inlägget ingår i det här projektet.

Oj, det här är ett svårt ämne. Vad är min definition av kärlek, liksom? Det är som ”vad tycker du om livet egentligen”? Stort och svårt! Det är på ett sätt enklare att räkna upp vad som inte är kärlek… Begränsning är inte kärlek, osjälvständighet är inte kärlek, svartsjuka är inte kärlek.

Kärlek är tillit, men samtidigt kan den där underbara förälskelsekänslan finnas utan tilliten – det har jag råkat ut för. Det går definitivt att bli kär i folk fast man tycker att det är en dålig idé.

Vad är det som gör att det är kärlek? Vad är det som gör att man älskar vissa men inte andra? Vad är det som särskiljer de olika kärlekarna?

Jag tror att en form av kärlek, som på ett sätt är den absolut viktigaste – är att jag mår bra tillsammans med den personen, att jag har självförtroende och känner att den andra personen också har det. Att vi stöttar varandra i våra liv, att vi tillsammans kan bygga upp något. Att tvånget inte existerar, att måstena inte överväger de bra sakerna, att allting känns värt det och att man inte vill vara någon annanstans just där och då.

Jäklar vad svårt det är att få ner mina tankar om det här. Jag tror jag avslutar här helt enkelt.

Day 03 – Your parents

Det här inlägget handlar om det här projektet.

Mina föräldrar har varit gifta i 29 år, och visar inga tecken på att sluta vara kära i varandra. Det gör mig både glad för deras skull – de hittade ju uppenbarligen så rätt i varandra! – men ger mig också en del att leva upp till som jag kanske inte vill egentligen. Jag är uppvuxen i en kärnfamilj (en väldigt kreativ, inspirerande och glädjande sådan, men kärnfamilj none-the-less), vilket har lett till en hel del ångest för min del när jag har insett att kärnfamilj nog inte är min grej.

Mina föräldrar är ambitiösa människor, men de har ändå lyckats ganska väl med avvägningen mellan bra krav och dåliga krav på sina barn. De har gett mig (och mina bröder), ett sinne för organisation, ett föreningsintresse, en vilja och förmåga att genomföra saker. För ja, mina föräldrar är precis som jag i det fallet, de är nästan alltid upptagna med något projekt antingen på fritiden eller på jobbet.

Mina föräldrar och jag har ganska mycket gemensamt faktiskt. När jag var yngre var jag framför allt ”pappas flicka”, men numera kommer jag lika bra överens med min mamma. Jag vet att jag kan prata om mina projekt med dem, för de kommer att förstå.

Det är svårt att göra en avvägning hur mycket jag kan berätta om mina föräldrar här – de har ju trots allt inte valt att figurera i min blogg. Det är därför det jag skriver om dem handlar mer om deras förhållande till mig. Det är ju också det som jag vet mest om när det gäller dem.

Men ja, för något slags avslutande ord om mina föräldrar. De är bra på att stötta, på att bygga upp saker, och det är framför allt det jag uppskattar med dem. De har lyckats genomföra ett antal äventyr med en familj i släptåg, och de har lyckats fortsätta älska varandra i mer än 30 år. Jag tycker att det är imponerande, och inspirerande. När jag förlorar hoppet om kärleken, så är de ett bevis på att kärlek kan fortsätta finnas även efter lång tid. Allt tar inte slut.

Day 02 – Your first love

Det här inlägget handlar om det här projektet.

Den första gången jag faktiskt tillät mig själv att utveckla en djupare känsla för någon jag var intresserad av, måste ha varit i Frankrike. Visst, jag hade varit småintresserad av folk innan dess, men eftersom jag aldrig trodde att de skulle vara intresserade av mig var det ju ingen idé att ens drömma om det, eller hur? Men i Frankrike ändrades det.

I Frankrike ändrades ganska mycket med mig, vilket kanske inte är så konstigt. Jag åkte dit när jag var sjutton, och kom hem som en ganska mycket mognare artonåring – jag hade ju klarat av att bo utomlands helt själv, utan stöd från familj eller vänner! Kanske var det med det här nyvunna självförtroendet i mig som jag började våga flörta med J. Han gick i klassen över mig, men vi hade en lektion i veckan ihop, teater. Jag hade lagt märke till honom redan från start, och han hade lagt märke till mig med visade det sig senare.

Jag är otroligt feg, och det märktes väldigt väl i den här situationen – det var inte förrän i slutet av maj, när jag bara hade en månad kvar av min nio-månaders vistelse i Frankrike, som vi faktiskt började dejta varandra. Den 1 juni 2007 kysste vi varandra för första gången, i regnet under ett träd på skolgården. Dagen efter det, hade vi börjat räkna oss själva som ett par. Den helgen när jag kom hem till min värdfamilj, råkade min mamma ringa mig för att kolla av någonting, vilket självklart ledde till att jag berättade för henne om J – jag kunde ju knappt tänka på något annat! Det var nervöst, inte nog med att det var min första pojkvän, han var dessutom fransk!

Den där sista månaden i Frankrike kommer jag ihåg som att den var fruktansvärt varm, och som att jag och J sågs nästan hela tiden. Jag sov hos honom flera gånger i veckan, det var han som hjälpte mig att plugga inför slutproven och vi stöttade varandra. Han satt utanför och väntade när jag gjorde min munta, och lärde mig sjukt mycket franska. Jag började lära honom svenska, och vi planerade inför hösten.

I början av juli kom mina föräldrar ner till Frankrike och hämtade hem mig. De fick träffa J, och hans familj också, vilket ledde till att jag fick agera tolk mellan franska och svenska. Svårt, men det var definitivt värt det.

Vårt förhållande höll i fem månader, varav fyra på distans. J hann komma till Stockholm och hälsa på mig, och det var väl det besökets händelser som till slut ledde till att vi gjorde slut. Vi hade verkligen helt annorlunda liv. När jag åkte tillbaka till Frankrike förra året hade vi tänkt att ses, men det blev aldrig av. Lite synd, för trots att allting gick åt helvete ångrar jag ändå inget av det som han och jag gjorde. Jag är glad att ha den erfarenheten med mig.

Två månader…

…utan ett ord om någonting. Och jag vet att jag borde fråga, borde försöka prata om det, borde försöka åtminstone. Men det gör så ont, så jag skjuter upp det hela tiden, och väntar på att något vad som helst ska hända som förändrar det dödläge vi är i nu. Dödläget som jag inte vet om jag är den enda som ser.

Så rullar det vidare. Två månader har i alla fall visat att jo, jag föll ordentligt. Första gången på flera år som jag tillät mig själv att falla. Med det här resultatet kommer det dröja länge tills nästa gång jag försöker igen. Jag blir imponerad av folk som vågar öppna upp gång på gång och aldrig ger upp. Seriöst, jag blir verkligen det.

Läs även andra bloggares åsikter om kommunikation, kärlek, relationsanarki, ångest

Upp och ner

Vetefan hur allt känns. Just nu är det inte bra. Jag går runt i ett konstant vimmel av känslor, det är för mycket! Men samtidigt kan jag inte släppa, inte lämna utan ett ord.

Du var den första jag släppte in utan en lång prövotid. Jag antar att det är det som slår tillbaka nu. Men jag vill inte tänka så!

Det är inte som att mitt liv saknar kärlek. Men naturligtvis är det så att den jag kommit närmast, är den som just nu vill ha mig längst bort. Verkar det som. Och jag får hela tiden en känsla av att jag sabbar för mig själv, konstant, genom att försöka leva som jag lär. It sucks.

Läs även andra bloggares åsikter om känslor, kärlek, relationsanarki