Igår kväll gick jag på opera med min vän R och såg Karmelitsystrarna, en opera från 1950-talet. Reklamen om den som har synts lite överallt i tunnelbanan har framför allt hänvisat till franska revolutionens paroll Liberté Egalité Fraternité, men i den här varianten Frihet Jämlikhet Systerskap.
Bara det, samt att synopsis placerade den under revolutionen gjorde att jag blev sugen på att se den. Sen sjöngs den även på franska, något som drog ytterligare. Efter våldsamt bra recensioner från flera vänner var det helt enkelt bara en fråga om när jag skulle se den. Jag gick dit med höga förväntningar.
Jag är glad att jag verkligen kom iväg och såg den här operan. Jag är glad att Kungliga Operan vågar sätta upp något som är så provokativt, och att dom drar till ordentligt och slänger in ännu mer provokation.
Men historien om nunnorna som dör martyrdöden för sin religion är inte bara provokativ eller sorglig, utan viktig på riktigt. Den handlar om vad som händer när några av de demokratiska värderingar som hela vårt samhälle bygger på slår fel, och i stället för att värna människan blir ytterligare ett sätt att förtrycka – bara på ett annat sätt.
Operan handlar om historieskrivning: världen är inte svart och vit, och det är vinnarna som skriver historien. Franska revolutionen var i mångt och mycket en bra sak, men det hindrar inte att den i vissa fall var förfärlig och brutal och emot sina egna värderingar. Det är lätt att glömma.
I pausen konstaterade R och jag att det gick väldigt långsamt och var otroligt mycket ångest och religion. Efter slutet enades vi om att denna långsamma första akt var helt nödvändig, för att balansera upp och ge en bakgrund till akt två och tre. Första akten ger oss förståelsen för nunnorna, sympatin och medkänslan för dem som i nästa akt enligt revolutionens värderingar är uppviglare och samhällsfiender.
Slutscenen är en av de mäktigaste jag någonsin sett. När vi gick därifrån skakade mina händer, och jag kan fortfarande inte uttrycka allt som den scenen rörde upp. Orden räcker verkligen inte till.
Och allt det här mitt i mycket, mycket bra musik. Intrycket var överväldigande.
Försök att se den, ni som har chansen. Den kommer tillbaka i februari, jag funderar allvarligt på att se den igen. Den handlar verkligen om frihet, och vad den där friheten som vi eftersträvar egentligen innebär. Se den.
För övrigt är jag sjukt nöjd med att jag innan året är slut kommer att ha sett dubbelt så många operor som jag listat i min 2011-lista – om två veckor går jag på Carmen och är därmed uppe i fyra stycken.
