Analysering: att skapa eller lösa problem?

Som den akademiker jag är gillar jag att analysera saker, inklusive mig själv och mina beteenden. T.ex. analyserar jag ofta min sexualitet och dess uttrycksformer, både på ett personligt och mer allmänt sett (beroende på forum). Både bra och dåligt, problem och saker som faktiskt funkar, både fysiskt och psykiskt. Det är intressant helt enkelt.

Efter att ha fått en gråtattack hemma hos en vän över att saker aldrig funkar som jag vill, frågade jag henom hur ofta hen själv funderar på sin sexualitet. ”Inte så ofta”, blev svaret. ”Men så har det varit ganska oproblematiskt också”.

Det är väl så. Har något ställt till problem för en, leder det nog oftare till att man börjar reflektera över ämnet i stort än om allting bara flyter på utan några större issues som verkligen kräver uppmärksamhet och åtgärder. Själva analyserandet blir en vana (inte alltid en bra sådan, medger jag), men det är inte bara de problematiska områdena som vrids och vänds på även om det var de som gav upphov till analysen till att börja med.

Förutom att det är lätt att fastna i analysen så att den stör ut annat, är det också väldigt lätt att känna sig sjukt självcentrerad i en intim situation. Eftersom det är jag som har problem, handlar diskussionen och aktiviteterna om vad jag klarar av och tycker om/känner mig bekväm med. Det är rätt jobbigt ganska ofta – närhet handlar ju om fler personer än bara jag. Är ens självkänsla redan skakig blir den inte bättre av det här. Samtidigt försöker jag intala mig själv att ingen som är så nära mig mår bra av att jag lider i tysthet, så jag kan lika gärna prata om det. Svårt och jobbigt är det däremot ändå.

Och lite lockad blir jag alltid att bara hålla käften och låta bli att säga något, eller inte hamna i situationen alls. Oavsett så suger det, och både jag och potentiella partners blir lidande. Jag önskar mig en oproblematisk sexualitet i present. Gief?

Day 21 – Another moment

Det här inlägget ingår i det här projektet.

Inspirerad av #prataomdet, fast inte om något jobbigt tillfälle. Utan tvärtom.

Tillfället då allting för första gången kändes helt rätt och bra. När vi var överens om vad vi gjorde, och varför, och bestämde oss för att det var rätt. Och jag ville, och för första gången verkligen vågade erkänna för mig själv att jag ville. Och att smärtan inte spelade någon större roll, för jag kände mig så trygg att jag kunde prata om det och då blev det bättre. För vi provade och experimenterade.

Det ögonblicket är jag tacksam och lycklig över, och stolt över att ha varit en del av.

Privat, javisst?

Självutlämnande, Y/N?

Det har dykt upp en hashtag på twitter som heter #prataomdet. Den fick mig att logga in på twitter igen för första gången sedan augusti.

#prataomdet handlar om gråzonerna i vårt samspel med andra människor, framför allt det sexuella. Var går gränsen för övergrepp? Hur står man upp för sig själv? Vad är okej? Vad törs man erkänna för sig själv och andra att man gjort? Är det okej att må lite dåligt över sig själv? Har jag antastat någon sexuellt? Vad tänker jag om sex, och vad gör jag egentligen?

Det finns en samlingssida, där det dyker upp texter kontinuerligt. Tydligen fanns ett uppdämt behov av att prata om det. Det förvånar mig inte alls. Just nu sitter jag mest och funderar på hur mycket av mig själv jag klarar att lämna ut, utan att såra folk som betyder mycket för mig och utan att såra mig själv. Jag har sårat mig själv tillräckligt. Men ja, gråzoner finns – och det är viktigt att #prataomdet.

Fördomar som lyser igenom

Saga om Sexologi skriver ett bra inlägg om fördomar – välskrivet och intressant som vanligt!

Fördomar påverkar oss, mer än vad vi tror – det enda jag hoppas på är att jag upptäcker mina fördomar så att jag kan försöka jobba bort dem innan de gör för stor skada. Det är svårt, eftersom vissa fördomar sitter så himla långt inne och har blivit en reflex.

Som det här med att jag tycker illa om när folk antar att jag är heterosexuell, bara per automatik. Samtidigt gör jag själv i princip samma sak, när jag inte vågar ragga på tjejer för att jag utgår från att de förmodligen är heteron. Ett beteende jag borde förändra, i och med att jag ju dessutom vet – av egen erfarenhet – att det inte är sant! Reflexen måste bort, men det är svårt.

Anyway, läs Sagas blogg. Den är bra och uttrycker saker som jag önskar att jag kunde framföra lika elegant!

Young people fu**ing

DVD-omslaget till Young people fucking pryds av en kvinna i underkläder bakom en soffa, som hålls om av två män. Från soffan sticker det ut ben i varierande stadier av påkläddhet, och på golvet ligger det en kamera, en dildo och en champagneflaska. Undertitlarna är ”Sex without complications? …yeah, right.”.

Okej, så filmen handlar om sex. Den var överraskande bra, måste jag säga, trots att det fanns vissa saker som störde mig med den. Samtidigt så känns det som att, så få gånger som det görs filmer med en överhuvudtaget avvikande syn på sexualitet så får man väl vara nöjd med det som finns… Och ja, filmen är bra, framför allt rolig och någon enstaka liten tankeställare om varför vi gör vad vi gör i sängen och hur vi gör det.

Men.

Ett. När man nu gör en film som handlar om ”icke traditionellt sex”, varför tar man inte med homosexuella alls? Det antyds bara lite på slutet att en av tjejerna tyckte det var upphetsande med idén om två killar, men that’s it. Annars är det stenhårt hetero som gäller.

Två. Varför är det bara dom två som är i ett fast förhållande som använder en strap-on? Och varför blir den enda andra sexleksaken (en liten vibrator) i filmen tagen som ett bevis på att killen inte kunde få tjejen att komma?

Tre. Varför är det bara den tjejen som ligger med sin killes rumskompis framför ögonen på honom som överhuvudtaget verkar tycka att det är hett med två killar?

Fyra. Varför känns det som att hela poängen med filmen är att visa att man faktiskt inte har bra sex om man inte är kära i varandra? Och att den ende som har problem med potensen har det för att han försöker ligga med sin kompis och han känner henne ”för bra”?

Jag kanske är petig, eller helt enkelt bara för queer och relationsanarkistisk för romantiska (eller erotiska då, den här var faktiskt inte så romantisk…) komedier. Jag tror att den här filmen ses bäst med analysglasögonen av, för då var den faktiskt väldigt rolig och stundvis ganska träffsäker. Och som sagt, att det alls görs en film som ens försöker är ju bra. Så se den!

—-
Edit: Jag kom på när jag läste på IMDB-forumen om den här filmen att jag glömt den absolut största grejen (förmodligen för att jag är hemmablind). Det finns inte en enda huvudperson i den här filmen som inte är vit.

Läs även andra bloggares åsikter om young people fucking, film, relationsanarki, queer, sex, sexualitet, romantisk komedi

Tematrio: Familjen

Har bestämt mig för att hoppa på Lyrans tematrio igen, och veckans tema är Familjen.

Berätta om en släktkrönika ni läst eller är sugna på att läsa!

1. Fröknarna von Pahlen av Agnes von Krusenstjerna. Jag har läst första delen, Den blå rullgardinen, och jag tyckte den var riktigt bra. Jag gillar att det är kvinnohistoria i fokus, förutom att det är intressant att läsa lite mer ”historisk” litteratur (jag vet att 30-talet inte är så långt bort, men…). Ett extra plus är ju att böckerna var så kontroversiella när dom kom i och med sina skildringar av sexualitet. Jag vill helt klart läsa övriga sex delar också!

2. Little Women av Louisa M. Alcott är en bok jag älskade oerhört som barn. Nu är det ganska länge sedan jag läste historien om Jo och hennes systrar, men jag minns min fascination över skillnaderna mellan deras liv och mitt eget. Ytterligare en bok på min ”läsa-om”-lista!

3. När jag nu halkade in på Louisa M. Alcott måste jag även lägga till Åtta kusiner, som handlar om just åtta kusiner och deras uppväxt. Framför allt handlar boken (och dess uppföljare) om den enda kvinnliga kusinen, Rosa, och hur hon hanterar sina sju manliga kusiner samt alla fastrar och farbröder. Boken handlar om allt som de olika släktingarna hittar på tillsammans genom åren, och jag tyckte alltid det var roligt eftersom jag själv har en stor släkt. Just bitarna med en massa tanter kunde jag relatera till (med fyra mostrar och tre fastrar var det inte svårt…), även om jag hade fler kusiner än sju. Intressant var det i alla fall.

Jag har alltid gillat att läsa om vardagsliv, ytterligare en anledning till att jag gillar Jane Austen, t.ex (förutom att hon är så sjukt rolig!). Så kallade ”bildungsromaner” är sjukt intressanta om man inte bryr sig om att det ska hända saker var fjärde rad, just i och med att man får sådan insikt i karaktärernas liv.

Läs även andra bloggares åsikter om tematrio, böcker, släktkrönika, fröknarna von pahlen, agnes von krusenstjerna, den blå rullgardinen, kontroversialitet, sexualitet, little women, louisa m. alcott, åtta kusiner, jane austen, släktingar, bildungsroman, uppväxt