Frånvaro i livet utanför

Sedan i maj har jag varit fullt upptagen av det där som kallas för livet, utanför bloggen. Jag jobbade på museum, åkte på turné och åkte till Gotland med Y (och hela familjen) för 10 dagars fullständig semester. Det var fantastiskt. I september flyttade jag till Frankrike, och på lördag om en vecka åker jag hem för att fira jul och nyår i Sverige innan jag kommer tillbaka hit för ytterligare en termin. Tiden går. Hösten har både varit lång och kort, precis som sommaren var innan den. Jag kanske håller på att bli gammal?😉

Jag saknar dock mitt personliga bloggande, så det kanske är dags att ta upp det igen. Det finns massor med saker jag vill skriva om. Bland annat om mitt år som en del av ett kvinnligt par, och hur det har förändrat min attityd till min egen queerhet och påverkat min aktivism. Jag vill skriva om saker jag upptäckt, saker jag numera förväntas veta något om, saker jag vill veta om. Det händer mycket på ett år. Fantastiskt nog känns Y själv bara mer och mer självklar, trots att vi inte setts sen september. Hon är en del av mitt liv nu, och jag en del av hennes.

Publicerat i Bloggande. 1 Comment »

Bättre och bättre dag för dag

Eller ja. Jo. Kanske lite i alla fall.

Långsamt går det framåt med uppsatsen. Andra saker börjar ordna sig. Jag börjar se ett slut på den här terminen, och en framtid. Jag undrar fortfarande lite hur jag ska ta mig dit, men jag tror att det funkar, på ett eller annat sätt. En dag i taget.

Det är coolt. Mitt liv är häftigt. Jag insåg det när jag pratade med en nybliven bekant igår. Jag är egentligen jävligt nöjd med mitt liv. Bland alla saker man skulle kunna ha att må dåligt över, så är mitt största problem just nu att jag har lite skrivkramp över min c-uppsats.

Det är inte så mycket. Jag tycker det kan fortsätta så här. Jag är så innerligt tacksam för allt jag har i mitt liv. Lätt att glömma ibland, men viktigt att komma ihåg.

Att alltid vara den avvikande

Strax dags att åka iväg till universitetet för sista seminariet. Vi ska ha debatt, och senast så skulle vi välja debattämne. Som vanligt (som alltid) kommer debattämnet homosexuellas rätt till giftermål upp, och alla tycker att det är ett skitbra debattämne.

Jag tycker att det här är en jävligt gammal debatt nu, speciellt i Sverige. Och alla vet vad man ska tycka, för det är klart att man ska vara för deras, dom homosexuellas, rätt att gifta sig. Såklart. Så var ligger debatten i att några i gruppen ska tvingas hitta argument de inte tror på?

Det här säger jag inte, men jag föreslår att kan vi inte debattera giftermål i stället? Det är ju ett vettigt ämne där folk kan ha riktiga åsikter. Ska man gifta sig, ska man inte gifta sig? Hälften av gruppen skrattar och tycker att det är ett jättebra ämne, läraren ser irriterad ut och tror att jag driver, och några blir upprörda och säger ”men det kan man ju inte debattera, man kan inte förbjuda folk från att gifta sig bara så där”.

Och jag känner för att skrika:

MEN DET ÄR JU DET NI GÖR HELA TIDEN! Det finns folk som ÄR förbjudna från att gifta sig! Det finns folk där staten lägger sig i om dom tas på lika stort allvar som majoriteten, bara på grundval av kön. Men det ser ni inte, för det handlar om dom andra. Dom som vi kan debattera om, för att det finns ju ingen som har personliga åsikter i det här? För det är ju jobbigt att tvingas ta saker personligt i en lärosituation! Så det här är väl ett roligt, lagom ofarligt ämne?

Men jag är så JÄVLA TRÖTT på att alltid vara debattämnet. För det här är MINA rättigheter ni debatterar. Mina och min flickväns. Och det är ju jävligt bekvämt för er att inte behöva ta saker personligt. Jag vill OCKSÅ ha möjlighet att diskutera och debattera på ett intellektuellt plan.

Jag vill inte konstant vara den som ska godkännas eller icke godkännas av en fjantig debatt på ett seminarium.

Och sen kan man tycka att jag överreagerar, det är ju bara ett fjantigt seminarium? Men det är så många situationer, där såna som jag ska debatteras och tyckas saker om. Kan jag inte bara få vara? Utan att vara ett vandrande debattämne, vilka rättigheter jag ska få ha eller inte.

Det är så jävla tröttsamt.

Det tar aldrig slut

I fredags var det sex månader sedan Nubbe dog.

På onsdag är det fem månader sedan Y och jag kysste varandra första gången.

De här två händelserna kommer nog alltid vara sammanlänkade för mig, i och med att de skedde så nära inpå varandra och påverkades så mycket av varandra. Min höst 2011 präglades av dessa två händelser, och de balanserade varandra och gjorde att jag inte gick under. De är i princip det enda jag minns från hösten.

I fredags skulle vi se på film några stycken. På vägen stannade jag till hos Nubbe på gravplatsen. Tände ett ljus. Jag önskar att han hade fått lära känna Y. Jag önskar så mycket. Jag önskar att han levde.

Det tar aldrig slut. Jag kommer alltid att sörja Nubbe, och alltid vara tacksam över att jag vågade säga något till Y. Kanske tack vare att vi kom varandra nära i skuggan av Nubbes död.

Sammanlänkat, som sagt. I närheten av döden finns livet, och ibland blir det så jävla uppenbart. Även om det ibland vore skönare att inte vara så medveten om att vi balanserar på ingenting.

Vers la France

I september flyttar jag till Frankrike. Igen, fem år senare. Det känns häftigt och läskigt på samma gång (så klart). Jag ser fram emot det, samtidigt som jag vet att det kommer bli jobbigt. För det kommer det bli, jag vet det, jag har gjort det förut. Det kommer dock vara värt det, jag vet det, jag har gjort det förut. Det ska bli roligt att få slåss med franskheten igen, upptäcka en ny stad, träffa nya människor och läsa intressanta saker på universitetet.

Tyvärr måste man ju fixa saker innan det också. Som att fylla i ansökningar. Har i kväll försökt luska ut vad som ska fyllas i och hur, och börjat gråta av frustration. Inte helt enkelt alltså. Jag tänker att det är bättre en annan dag när jag har någon som kan hjälpa mig, och då jag inte är lika trött.

Just nu borde jag nämligen gå och sova för att orka jobba i morgon. Det är inte bara vanligt jobbande heller, i morgon ska jag hålla mina första riktiga visningar. Jag tror att det kommer funka och försöker att inte tänka på min nervositet just nu. I onsdags hade jag övningsvisningar, och sen var jag så uppe i varv att jag inte kunde sova, något som är i princip unheard of för min del. Konstigt det där med stress.

Oavsett. Saker rör på sig. Frankrike, liksom? Trop bizarre.

Förvirringen

Ytterligare en bekräftelse på att jag tydligen inte har samma krav på mig själv som alla andra.

I måndags kväll skickade jag in en i mina ögon fruktansvärd sammanfattning av en fem sidor lång text, jag var verkligen inte nöjd. Det var jättesvårt att skriva den, speciellt under pressen med uppsatsversionen som skulle in samtidigt. Idag på seminariet skulle sammanfattningarna diskuteras, så i går kväll när jag öppnade min mail låg där ett mail från kursläraren med min text plus kommentar bifogat.

Och läraren säger: ”Utmärkt arbete, jättebra sammanfattning! Lite kort kanske (man hade kunnat lägga till några grejer typ det här och det här), men överlag mycket bra arbete!”

?

Hur kan min usla sammanfattning anses som jättebra? Förvirringen är total, men jag antar att det är bra.

Jag undrar bara när jag ska lära mig bedöma mina texters värde ordentligt.

(För det är bara texterna det här händer med, jag har en tendens att plugga för lite till tentorna i stället.)

En vag känsla av att ha glömt något

Körsbärsblom

Det är alltid så. Efter intensiv stress, så försöker jag slappna av och har hela tiden en känsla i bakhuvudet av att jag har glömt bort någonting viktigt.

Som idag, när jag var klar på universitetet kl 15:30. Jag hade för mig att jag skulle göra något, och plugga kan man ju alltid göra, men det är inte så akut efter att jag lidit mig igenom de senaste dagarna, så jag orkade inte.

Det kändes hela tiden som jag borde varit någon annanstans. Det slutade med att jag åkte till Gamla Stan och köpte böcker, promenerade till Kungsträdgården och sällade mig till horden som fotar de blommande körsbärsträden, gick igenom gallerian och köpte en klocka och några filmer, och sedan åkte hem och lagade mat. Det saknas något odefinierat. Förmodligen kommer jag komma på det i morgon när jag inser att jag ligger våldsamt efter inom något område.

I kväll är jag bara glad och tacksam över att ha fått en trevlig solskenspromenad utan panikångest. Man ska vara glad för det lilla.

Publicerat i Världen omkring. Etiketter: , . Leave a Comment »