Un Lun Dun

Har idag läst ut Un Lun Dun av China Miéville. Inte helt förvånande tilldrar sig boken i ett alternativt London, precis som ett flertal andra böcker (detta diskuterades bl.a. under Kontext, panelen som handlade om alternativ historia). Naturligtvis kunde jag inte låta bli att jämföra Un Lun Dun med Neverwhere av Neil Gaiman – en av mina favoritböcker. Neverwhere är fortfarande min favorit, men Un Lun Dun var faktiskt väldigt underhållande.

Till skillnad från i Neverwhere har Londons platser annorlunda namn i Un Lun Dun. Det finns även andra alternativa städer, inte bara UnLondon utan även t.ex. Parisn’t och No York. Någonting annat som Un Lun Dun kör väldigt mycket med är ordlekar och variationer av ord.

Generellt känns Un Lun Dun skojigare än Neverwhere, hur man nu ska förklara det. Trots att UnLondon befinner sig i krig, och allting verkar gå helt fel, så tappar man ändå inte känslan av att det faktiskt kommer att gå bra. Vilket det också gör, naturligtvis. En del av förklaringen kan ligga i att Un Lun Dun uttryckligen är skriven för yngre läsare, det är inte Neverwhere. Bredvid Neverwhere känns helt enkelt Un Lun Dun lättviktig. Sen är nog författarnas stil annorlunda också, men eftersom det här är det första jag läser av China Miéville får jag väl återkomma om det när jag läst något mer 🙂

För att sammanfatta: Inget större fel på Un Lun Dun, men den känns lite för simpel. Det är nästan en barn/ungdomsbok som håller för äldre läsare, men inte riktigt. Som sagt, ordlekarna är fina och riktigt fyndiga ibland, det tog lång tid innan jag kom på att Shwazzy var det fonetiska uttalet av det franska ordet ”choisi”, dvs den ”utvalda” 🙂 Flera av ordlekarna gick inte riktigt att komma på innan man faktiskt läste ut orden högt. Det var kul!

Gullig bok, men antagligen inget jag kommer läsa om en massa gånger.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser
Publicerat i Kulturish. Etiketter: , , , . 3 Comments »

3 svar to “Un Lun Dun”

  1. Johan Says:

    Nej, Un Lun Dun är nog inte direkt representativ för Miévilles stilistik (och ja, när du orkar borde du läsa mer av honom!). Inledningen till Perdido Street Station:

    Veldt to scrub to fields to farms to these first tumbling houses that rise from the earth. It has been night for a long time. The hovels that encrust the river’s edge have grown like mushrooms around me in the dark.

    We rock. We pitch in a deep current.

    Behind me the man tugs uneasily at his rudder and the barge corrects. Light lurches as the lantern swings. The man is afraid of me. I lean out from the prow of the small vessel across the darkly moving water.

    Over the engines oily rumble and the caresses of the river small sounds, house sounds, are building. Timbers whisper and the wind strokes thatch, walls settle and floors shift to fill space; the tens of houses have become hundreds, thousands; they spread backwards from the banks and shed light from all across the plain.

    They surround me. They are growing. They are taller and fatter and noisier, their roofs are slate, their walls are strong brick.

    The river twists and turns to face the city. It looms suddenly, massive, stamped on the landscape. Its light wells up around the surrounds, the rock hills, like bruise-blood. Its dirty towers glow. I am debased. I am compelled to worship this extraordinary presence that has silted into existence at the conjunction of two rivers. It is a vast pollutant, a stench, a klaxon sounding. Fat chimneys retch dirt into the sky even now in the deep night. It is not the current which pulls us but the city itself, its weight sucks us in. Faint shouts, here and there the calls of beasts, the obscene clash and pounding from the factories as huge machines rut. Railways trace urban anatomy like protruding veins. Red brick and dark walls, squat churches like troglodytic things, ragged awnings flickering, cobbled mazes in the old town, culs-de-sac, sewers riddling the earth like secular sepulchres, a new landscape of wasteground, crushed stone, libraries fat with forgotten volumes, old hospitals, towerblocks, ships and metal claws that lift cargoes from the water.

    How could we not see this approaching? What trick of topography is this, that lets the sprawling monster hide behind corners to leap out at the traveller?

    It is too late to flee.

    //JJ

  2. Agnes Says:

    Verkar helt klart annorlunda! Och spännande 🙂

  3. Johan Says:

    Det är jättebra. 🙂

    //JJ


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: