Svartsjuka och sånt

Nerskrivet på nattbussen hem igår. Lite virrigt och osammanhängande, men ändå:

Jag blir inte svartsjuk när andra får uppmärksamhet, jag blir svartsjuk när jag inte får men alla andra får uppmärksamhet. Så länge man även uppskattar mig, får man uppskatta andra hur mycket som helst. Det är när andra bekräftas på min bekostnad som jag blir svartsjuk.

Jag vet inte om det är bra att fungera så här, men så är det nog. Egentligen borde man ju inte vilja ha bekräftelse alls och vara nöjd med att bara ge och ge. Men nu är det inte så, tyvärr.

Jag funderar mycket på svartsjuka just nu, samt mitt eget behov av bekräftelse. Något jag också lagt märke till med mig själv, är att jag analyserar så jäkla mycket. Good or bad.