Swingfest på universitetet

I kväll har jag uppfyllt en punkt på min 2011-lista, genom att gå ut och dansa lindy hop med några andra än övervägande studentmusiker.

Den enormt trevliga gruppen Swing på universitetet ordnade Swingfest på café Bojan (där Samhällsvetenskapliga föreningen huserar), och bjöd in alla lindy hoppare i stan att komma förbi. Massa bekanta ansikten och en del nya!

Sjukt roligt att få dansa lite lindy igen, har ju mest dansat balboa senaste månaden de få gånger jag dansat alls. Dessutom vågade jag bjuda upp lite nya människor. Gick även en crash course i att följa och lyckades sen snubbla mig igenom åtminstone några danser som följare. Sjukt svårt att motstå impulserna att föra och ta steg med fel fot. Men intressant, och det är verkligen en helt annan dans!

Blir dock fortfarande irriterad på att jag har så svårt att komma ihåg alla intressanta turer jag ju faktiskt kan. Jag glömmer dem alltid så fort jag kommer ut på socialdansgolvet, och så fastnar jag i mina vanliga swing outer. Bah. Samtidigt så är ju musikalitet jätteviktigt, och det har jag verkligen blivit bättre på det här året.

För att utvärdera den här punkten så är jag sjukt nöjd med den. Den har pushat mig att våga ta mig ut och dansa lite mer än innan. Den har dessutom fått mig att våga bjuda upp främlingar, och inse att jag faktiskt kan dansa rätt bra (vilket inte borde förvåna mig, jag går ju trots allt medelavancerad på SSS) även om jag inte har så bra självförtroende och tycker att alla andra förare är mycket bättre. Jag ska nog sträva efter att socialdansa ännu mer nästa år.

Annonser

Utrop

av Céline Curiol

Den här boken hittade jag på Stadsbiblioteket – jag reagerade på att det var en fransk bok i översättning, samt att den getts ut av förlaget [sekwa] som jag bevakar en del. Ibland är mina nördområden så uppenbara när jag letar böcker!

Konstigt nog fanns nästan ingenting av Curiol på franska på bibblan, men jag lånade åtminstone den här, som heter Voix sans issue på franska.

Så sjukt mycket ångest. Herregud. Jag sugs in och blir fascinerad, kan inte sluta läsa trots att jag nästan mår illa. För mycket av det som hon berättar kan jag relatera till, för mycket av hennes ångest är lik den jag själv har upplevt. Samtidigt är hennes så mycket mer. Förtvivlan över att det finns människor som mår så här.

Intensitet, flyt och helt omöjligt att inte bry sig. Jag ska nog leta upp mer böcker av Curiol. Om jag orkar, just nu är jag faktiskt lite kluven (men det kan ju bero på kombinationen av den här boken och Karmelitsystrarna, förstås).

Karmelitsystrarna

Igår kväll gick jag på opera med min vän R och såg Karmelitsystrarna, en opera från 1950-talet. Reklamen om den som har synts lite överallt i tunnelbanan har framför allt hänvisat till franska revolutionens paroll Liberté Egalité Fraternité, men i den här varianten Frihet Jämlikhet Systerskap.

Bara det, samt att synopsis placerade den under revolutionen gjorde att jag blev sugen på att se den. Sen sjöngs den även på franska, något som drog ytterligare. Efter våldsamt bra recensioner från flera vänner var det helt enkelt bara en fråga om när jag skulle se den. Jag gick dit med höga förväntningar.

Jag är glad att jag verkligen kom iväg och såg den här operan. Jag är glad att Kungliga Operan vågar sätta upp något som är så provokativt, och att dom drar till ordentligt och slänger in ännu mer provokation.

Men historien om nunnorna som dör martyrdöden för sin religion är inte bara provokativ eller sorglig, utan viktig på riktigt. Den handlar om vad som händer när några av de demokratiska värderingar som hela vårt samhälle bygger på slår fel, och i stället för att värna människan blir ytterligare ett sätt att förtrycka – bara på ett annat sätt.

Operan handlar om historieskrivning: världen är inte svart och vit, och det är vinnarna som skriver historien. Franska revolutionen var i mångt och mycket en bra sak, men det hindrar inte att den i vissa fall var förfärlig och brutal och emot sina egna värderingar. Det är lätt att glömma.

I pausen konstaterade R och jag att det gick väldigt långsamt och var otroligt mycket ångest och religion. Efter slutet enades vi om att denna långsamma första akt var helt nödvändig, för att balansera upp och ge en bakgrund till akt två och tre. Första akten ger oss förståelsen för nunnorna, sympatin och medkänslan för dem som i nästa akt enligt revolutionens värderingar är uppviglare och samhällsfiender.

Slutscenen är en av de mäktigaste jag någonsin sett. När vi gick därifrån skakade mina händer, och jag kan fortfarande inte uttrycka allt som den scenen rörde upp. Orden räcker verkligen inte till.

Och allt det här mitt i mycket, mycket bra musik. Intrycket var överväldigande.

Försök att se den, ni som har chansen. Den kommer tillbaka i februari, jag funderar allvarligt på att se den igen. Den handlar verkligen om frihet, och vad den där friheten som vi eftersträvar egentligen innebär. Se den.

För övrigt är jag sjukt nöjd med att jag innan året är slut kommer att ha sett dubbelt så många operor som jag listat i min 2011-lista – om två veckor går jag på Carmen och är därmed uppe i fyra stycken.

Le saxo, mais oui!

Förra sommaren spontanköpte jag en altsax av en kompis som behövde pengar och hade en över. Tanken var väl ungefär hur svårt kan det vara, och instrument är ju alltid bra! Jag får dock som bekant många bra impulsidéer men har lite svårt att faktiskt ta tag i saker, vilket har lett till att den stackars saxen knappt har fått leka alls.

Sedan jag köpte den, har dock en god vän till mig sagt att hon ska lära mig att spela sax. P.g.a. diverse orsaker har vi inte lyckats ta tag i det förrän igår, då hon kom hem till mig med sin egen sax och fast besluten att lära mig så mycket som möjligt. Till min stora glädje gick det förvånansvärt bra att spela! JAG KAN FÅ LJUD I DEN! Till min stora glädje, eftersom jag har så stort problem med klarinetter. Jag lyckades spela en skala! Flera skalor! Jag kunde spela Blinka lilla stjärna! AAAH!

Jag är helt enkelt sjukt nöjd, både med att jag faktiskt använder mitt instrument och med att jag nu har påbörjat ytterligare en punkt på min 2011-lista (det är ju bara två månader kvar nu…) nämligen lära mig spela altsax hjälpligt. Om det fortsätter gå lika bra som det gjorde igår, kommer jag nog klara den punkten också. Det känns bra!

Långt underbart hår

I kväll var jag på Stadsteatern och såg deras uppsättning av den fantastiska, otroliga musikalen Hair. Med mig hade jag en god vän som avslöjade när vi satte oss på plats att han aldrig sett den eller ens hört musiken förut. Vi hade alltså helt olika perspektiv på det hela, vilket var väldigt roligt och intressant!

När jag fyllde 15 år fick jag filmatiseringen av Hair i födelsedagspresent, och tittade väl på den någon månad senare. Jag föll pladask. Så mycket musik, så mycket idealism, så mycket känslor – ett överdåd av allt jag kunde önska mig! Sedan dess är jag hooked, ser om den med jämna mellanrum och gråter alltid i slutet.

Alltså hade jag väldigt höga förväntningar på Stadsteatern, även om jag naturligtvis inser att det inte går att göra exakt likadant som i en film. I och med att det från början var en scenmusikal, och det är den som sätts upp i Stockholm, var det också väldigt roligt att få se grundversionen. Den svenska översättningen var riktigt bra, även om min hjärna fyllde i vissa engelska ord som jag saknade av gammal vana.

På ett sätt var det synd att inte få se historien för första gången, för jag berördes mindre av vissa saker eftersom jag förväntade mig dem. Men slutet är fortfarande fantastiskt och sorgligt, och musiken är lika överdådig och otrolig som första gången jag hörde den.

Stadsteatern har gjort en sjukt bra uppsättning, och jag rekommenderar verkligen att försöka gå och se den.

Komplett bokserie!

Det är så sanslöst tillfredsställande att ha en komplett bokserie. Speciellt bra sådana! Det är ännu bättre om böckerna dessutom är i samma utgåva så att dom passar ihop. T.ex. så fyllde jag upp mina serier Mina Drömmars Stad och Fröknarna von Pahlen tidigare i år genom att helt enkelt beställa de saknade böckerna på bokus, i samma utgåva som jag hade.

En serie jag tycker om, men hittills bara har haft en enda bok av i min ägo, är Katharine Kerrs Deverry. Jag har läst nästan alla böcker i serien genom åren och de är verkligen bra. Jag har halvletat lite efter dem, men i och med att det är en så lång serie har jag liksom tänkt att jag nog inte kommer komplettera den, helt enkelt. Döm om min glädje när Tanja annonserade ut att hon skänkte bort böcker, bl.a. en komplett Deverry och dessutom i samma utgåva! Jag högg dem på stört, och även om jag fick med mig lite Hobb också så är jag sanslöst nöjd. Har börjat läsa om och ser fram emot att läsa serien konsekvent för en gångs skull.

Eftersom jag nu har en komplett serie, kändes det lite onödigt att behålla dubletten av den bok jag hade sen innan. Den får alltså ge sig av på BookCrossing, det känns riktigt roligt att kunna skicka iväg en så bra bok!

Minority Report

av Philip K. Dick

Den här novellsamlingen köpte jag på SF-bokhandelns rea för att Dick är en författare man borde ha läst om man ska kalla sig själv SF-nörd. Och det vill jag ju. Jag hade dock ingen uppfattning eller förväntning om hur boken skulle vara. Det enda jag läst av Dick innan är Do Androids Dream of Electric Sheep?, men jag tror jag köpte Minority Report innan jag läst den. Igår hade jag tid över, plockade boken med mig och har sedan dess läst och blivit förundrad.

Igår kväll (natt, egentligen) var jag tvungen att sluta läsa för att jag blev så rädd. Det är inte ofta jag får sådana djupa obehagskänslor av sådant jag läser som jag fick av novellen Second Variety. Samtidigt är det sjukt bra. Dick lyckas med att skriva på precis ett sådant sätt att jag får rysningar, twista alla koncept på precis det sätt jag tycker är obehagligt, visa att han tänker ett steg längre än alla andra och dessutom behandla sjukt intressanta ämnen.

Novellernas kvalité varierar, men överlag tycker jag att de är riktigt bra. Dick har som sagt en förmåga att vrida allting ett extra varv – det enda som går att förutse är att något oförutsett kommer inträffa. Jag gillar också att han lyckas med konsten att inte skriva ut allt, utan lämna saker till läsarens fantasi. Jag vill inte veta exakt vad de onda robotarna gör med människan som de grundlurat och tänker döda, det är inte intressant. Det intressanta är det som leder upp till händelsen och sen kan jag tänka mig resten själv. För mig handlar bra SF mycket om underförstådda koncept, det är det som gör den så trovärdig. Dick är bra på det.

Minority Report är definitivt en av mina starkaste läsupplevelser på länge. Det är inte lätt att göra mig mörkrädd, men vissa noveller däri lyckades verkligen. Cred för det.