Ju mer lingvistik jag läser, desto mer funderar jag på vad olika språk uttrycker. Inte vad olika språk kan uttrycka (jag är en varm anhängare av teorin att alla språk kan säga allt, frågan är bara hur omständligt det är), utan vad olika språk måste uttrycka. Vilka grundläggande regler som finns i vad man måste bestämma sig för innan man kan prata. Ett av mina favoritexempel är en fransk bok skriven av Anna Gavalda, som heter Je l’aimais. En fullständigt grammatiskt korrekt mening på franska, som orsakar en hel del problem vid sin översättning till svenska. Jag älskade… henne? honom? Vi vet inte, för det syns inte på originaltiteln. I det här fallet har franskan möjlighet att behålla en ambivalens som det inte finns utrymme för i svenskan (än så länge, det är typiskt sånt här man borde använda hen till!), där vi faktiskt måste uttrycka kärleksobjektets kön. Olika språk tvingar oss helt enkelt att uttrycka olika saker, de tvingar oss att ange en miniminivå av information i vårt tal.
Sådant här funderar jag en hel del på nu när jag faktiskt dagligen befinner mig i en potentiell ”komma-ut”-situation (vilket känns mycket ovant). Vilka ord kan jag använda om jag inte vill komma ut, men ändå inte vill ljuga? Vilka ord tvingar mig att ange kön på den jag har en kärleksrelation med? Vilka ord är laddade på olika språk? Är franskans parténaire lika värdeneutralt som svenskans partner? Älskling är könsneutralt på svenska, ma cherie/mon cheri är det inte, och dessutom känns det töntigt att konstant kalla någon för min älskling. Sambo är ju köns-och värdeneutralt, men nu bor vi faktiskt inte tillsammans… Co-locataire på franska betyder snarare en rumskompis än något mer kärleksartat. Jag fortsätter leta, hittills har jag inte kommit på något som känns helt bekvämt (å andra sidan har jag knappast vant mig vid att jag överhuvud taget har en relation att presentera för folk, så…).
Sånt kan man fundera på. Min stora skräck är att jag på mina lektioner i skolan ska säga något om ma copine (= min tjej) och bli rättad för att någon tror att jag sagt fel, eftersom ordet för min kille (= mon copain) är så pass likt och franska inte är mitt modersmål. En fånig rädsla, men likväl.
Min poäng är i alla fall att det förmodligen finns språk där jag skulle tvingas könsbestämma min partner hela tiden. Jag är tacksam över att de språk jag rör mig i för tillfället åtminstone innehåller några kryphål, även för heterosarnas skull. Det är en frihet att slippa könsbestämma om man inte vill. Som sagt, möjligheten finns ju alltid kvar – det handlar bara om vad minimikravet och tvånget är.