Handlingsförlamning

Känslan när tanken på att klä på sig riktiga kläder i stället för pyjamas känns som ett oöverstigligt projekt.

Jag kan diska (möjligtvis). Jag kan läsa artiklar (nästan i alla fall). Jag kan gå upp på morgonen (sort of). Jag kan skriva det här, jag kan skriva på facebook. Men jag kan inte klä på mig. Tankeverksamheten som krävs för att bestämma kläder är för mycket. Det kräver abstrakt tänkande på en helt annan nivå, det kräver att jag kan tänka igenom en hel process. Jag kommer till momentet t-shirt (i mitt huvud) och sen tar det stopp.

Det är en fruktansvärt obehaglig känsla.

För mycket

Det är så mycket. Allt som ska skrivas, ordnas, klaras av.

Just nu borde jag förbereda en presentation, men det går inte. Eftersom jag inte klarar av att förbereda, så borde jag sova för att åtminstone inte vara snortrött i morgon när jag har tidigt seminarium. Det går inte heller.

I stället sitter jag här och lyssnar på RENT och gråter. Inte mycket, inte våldsamt, och egentligen mest för att jag är trött och inte orkar hantera saker hela tiden. Jag orkar inte gå vidare just nu. Försöker göra något konstruktivt av allting, men det är så jobbigt.

Jag orkar inte hantera all sorg och all kärlek. Inte på samma gång. Framför allt inte när jag är så jävla trött att jag inte orkar gå och lägga mig.

Då är det bara att lyssna på RENT och gråta som funkar. Efter snart tre år på universitet är detta det bästa jag kan prestera. Jag orkar inte ens bry mig.

Dimma

Allt annat tappade plötsligt all betydelse. Jag vill inte vara så här medveten om att jag är människa och dödlig.

Det ska inte vara så här. DET SKA INTE VARA SÅ HÄR.

Så sjukt mycket saknad. Det enda som gör det lättare är ni, min älskade förening, för vi finns här för varandra.

Nabil Jebari. Jag saknar dig så sanslöst mycket, och vet att jag kommer sakna dig än mer.

Less

Är bara less, och har varit det i flera dagar. Det leder till att studierna halkar efter, och att jag därmed blir ännu mer less. Jag ägnar mig åt tevetittande (mycket skidåkning av diverse slag), bokläsande och ett enormt frossande i Nightwish. Har hunnit diska lite också, och igår köpte jag två klänningar. Jag vill egentligen inte träffa folk eller prata med dem, men känner ändå för att vräka ut mitt självömkande på internet. Allting irriterar mig (framför allt alla människor), och för tillfället känns allt som jag har att se fram emot väldigt långt fram i tiden. Det är inte en bra känsla, men jag lyckas liksom inte ta mig ur den. Jag får väl helt enkelt konstatera att jag har en svacka just nu.

Men jag har åtminstone en fantastisk sak att vara glad över. För en vecka sedan, 1 mars, föddes min brorsdotter Ester. Det är bra och jättekul!

Årets emo

Så kom årets första emo-attack. Jag vet inte ens varför. Jo kanske.

Jag blir så less på att saker ska vara så svåra. På att man alltid måste prata om det, på att ingenting någonsin är självklart. Att saker gör ont, att det aldrig går att bara vara lycklig utan baktankar. Att saker alltid måste förklaras och förstås.

Samtidigt, jag kan inte leva utan den diskussionen. Jag vägrar låta saker vara slentrian-okej, även om det gör så fruktansvärt ont att öppna upp hjärtat och låta folk få hugga i det. Melodramatisk, javisst.

Ibland vill jag bara stänga av allting, jag orkar inte med människor. Det finns så många av dom. För många, jag har inget sätt att skydda mig på. Inget fungerande i alla fall. Som det är nu får jag antingen inte kontakt med någon alls, eller hela världen. Jag vet inte ens vad jag gör, så jag kan inte sluta. Men man kan inte pausa mänskliga relationer. Man kan inte säga: ”återkom om en månad”.

Emil Jensen – Spelar stor roll

Så nu sitter jag i soffan, kan och vill inte sova, letar desperat efter något att sysselsätta mig med i stället för att gråta. För jag orkar fan inte ibland.

Och känner mig samtidigt så jävla patetisk, för även när jag sitter här kan jag inte släppa det yttre perspektivet, och sluta se mig själv. Jag kan aldrig sluta analysera mig själv.

Emil Jensen – Inte vackrast i världen

L’chaim

Jag behöver inte hjälp att krossa mitt hjärta, jag klarar av att slå det i bitar helt själv tack.

Plötsligt massiv emo-attack, nu tänker jag dränka mig i Nightwish och nostalgi resten av natten.

Pendeltågsfilosoferande

Nerskrivet tidigare i kväll när jag åkte pendeltåg hem från en vän i Flemingsberg:

Radiohead gör mig emo. Musiken är en så stor del av min uppväxt, jag kan låtarna eftersom jag lyssnat på dem några tusen gånger. De har blivit väldigt känsloladdade, helt enkelt. Några av Radioheads låtar är så bra att det nästan gör ont att lyssna, jag vet liksom inte vad jag ska göra med mig själv. Speciellt inte sena nätter när jag står ensam på en perrong någonstans och är helt utlämnad åt musiken. Det är bara vi då. Nu, när jag skriver, har jag också Radiohead i lurarna, men texten skapar en mur som jag kan gömma mig bakom. Den, musiken, går inte lika djupt. Jag är bra på att lyssna, men jag är också bra på att stänga av.

Hela texten låter melodramatisk nu här hemma i soffan, men den innehåller ändå någonting jag tycker om. Känslan av att svepas med i musiken är helt ofattbar, och jag är glad att jag har hittat musik som jag kan uppleva det med. Jag är alltid i en konstig sinnesstämning sent på natten när jag är ute själv, inte så underligt kanske men jag undrar vad det beror på. Alla känslor och tankar får en chans att komma upp till ytan, för i mörkret kan ingen se om jag skrattar eller gråter för mig själv. Det är befriande att få vara helt och hållet jag, och musiken är bara en bekräftelse, egentligen.