Att alltid vara den avvikande

Strax dags att åka iväg till universitetet för sista seminariet. Vi ska ha debatt, och senast så skulle vi välja debattämne. Som vanligt (som alltid) kommer debattämnet homosexuellas rätt till giftermål upp, och alla tycker att det är ett skitbra debattämne.

Jag tycker att det här är en jävligt gammal debatt nu, speciellt i Sverige. Och alla vet vad man ska tycka, för det är klart att man ska vara för deras, dom homosexuellas, rätt att gifta sig. Såklart. Så var ligger debatten i att några i gruppen ska tvingas hitta argument de inte tror på?

Det här säger jag inte, men jag föreslår att kan vi inte debattera giftermål i stället? Det är ju ett vettigt ämne där folk kan ha riktiga åsikter. Ska man gifta sig, ska man inte gifta sig? Hälften av gruppen skrattar och tycker att det är ett jättebra ämne, läraren ser irriterad ut och tror att jag driver, och några blir upprörda och säger ”men det kan man ju inte debattera, man kan inte förbjuda folk från att gifta sig bara så där”.

Och jag känner för att skrika:

MEN DET ÄR JU DET NI GÖR HELA TIDEN! Det finns folk som ÄR förbjudna från att gifta sig! Det finns folk där staten lägger sig i om dom tas på lika stort allvar som majoriteten, bara på grundval av kön. Men det ser ni inte, för det handlar om dom andra. Dom som vi kan debattera om, för att det finns ju ingen som har personliga åsikter i det här? För det är ju jobbigt att tvingas ta saker personligt i en lärosituation! Så det här är väl ett roligt, lagom ofarligt ämne?

Men jag är så JÄVLA TRÖTT på att alltid vara debattämnet. För det här är MINA rättigheter ni debatterar. Mina och min flickväns. Och det är ju jävligt bekvämt för er att inte behöva ta saker personligt. Jag vill OCKSÅ ha möjlighet att diskutera och debattera på ett intellektuellt plan.

Jag vill inte konstant vara den som ska godkännas eller icke godkännas av en fjantig debatt på ett seminarium.

Och sen kan man tycka att jag överreagerar, det är ju bara ett fjantigt seminarium? Men det är så många situationer, där såna som jag ska debatteras och tyckas saker om. Kan jag inte bara få vara? Utan att vara ett vandrande debattämne, vilka rättigheter jag ska få ha eller inte.

Det är så jävla tröttsamt.

Det tar aldrig slut

I fredags var det sex månader sedan Nubbe dog.

På onsdag är det fem månader sedan Y och jag kysste varandra första gången.

De här två händelserna kommer nog alltid vara sammanlänkade för mig, i och med att de skedde så nära inpå varandra och påverkades så mycket av varandra. Min höst 2011 präglades av dessa två händelser, och de balanserade varandra och gjorde att jag inte gick under. De är i princip det enda jag minns från hösten.

I fredags skulle vi se på film några stycken. På vägen stannade jag till hos Nubbe på gravplatsen. Tände ett ljus. Jag önskar att han hade fått lära känna Y. Jag önskar så mycket. Jag önskar att han levde.

Det tar aldrig slut. Jag kommer alltid att sörja Nubbe, och alltid vara tacksam över att jag vågade säga något till Y. Kanske tack vare att vi kom varandra nära i skuggan av Nubbes död.

Sammanlänkat, som sagt. I närheten av döden finns livet, och ibland blir det så jävla uppenbart. Även om det ibland vore skönare att inte vara så medveten om att vi balanserar på ingenting.

Vers la France

I september flyttar jag till Frankrike. Igen, fem år senare. Det känns häftigt och läskigt på samma gång (så klart). Jag ser fram emot det, samtidigt som jag vet att det kommer bli jobbigt. För det kommer det bli, jag vet det, jag har gjort det förut. Det kommer dock vara värt det, jag vet det, jag har gjort det förut. Det ska bli roligt att få slåss med franskheten igen, upptäcka en ny stad, träffa nya människor och läsa intressanta saker på universitetet.

Tyvärr måste man ju fixa saker innan det också. Som att fylla i ansökningar. Har i kväll försökt luska ut vad som ska fyllas i och hur, och börjat gråta av frustration. Inte helt enkelt alltså. Jag tänker att det är bättre en annan dag när jag har någon som kan hjälpa mig, och då jag inte är lika trött.

Just nu borde jag nämligen gå och sova för att orka jobba i morgon. Det är inte bara vanligt jobbande heller, i morgon ska jag hålla mina första riktiga visningar. Jag tror att det kommer funka och försöker att inte tänka på min nervositet just nu. I onsdags hade jag övningsvisningar, och sen var jag så uppe i varv att jag inte kunde sova, något som är i princip unheard of för min del. Konstigt det där med stress.

Oavsett. Saker rör på sig. Frankrike, liksom? Trop bizarre.

En vag känsla av att ha glömt något

Körsbärsblom

Det är alltid så. Efter intensiv stress, så försöker jag slappna av och har hela tiden en känsla i bakhuvudet av att jag har glömt bort någonting viktigt.

Som idag, när jag var klar på universitetet kl 15:30. Jag hade för mig att jag skulle göra något, och plugga kan man ju alltid göra, men det är inte så akut efter att jag lidit mig igenom de senaste dagarna, så jag orkade inte.

Det kändes hela tiden som jag borde varit någon annanstans. Det slutade med att jag åkte till Gamla Stan och köpte böcker, promenerade till Kungsträdgården och sällade mig till horden som fotar de blommande körsbärsträden, gick igenom gallerian och köpte en klocka och några filmer, och sedan åkte hem och lagade mat. Det saknas något odefinierat. Förmodligen kommer jag komma på det i morgon när jag inser att jag ligger våldsamt efter inom något område.

I kväll är jag bara glad och tacksam över att ha fått en trevlig solskenspromenad utan panikångest. Man ska vara glad för det lilla.

Publicerat i Världen omkring. Etiketter: , . Leave a Comment »

I väntan på för alltid?

Veckans tema på Vecka 6 handlar om seriell monogami, dvs den ”normala” sortens förhållanden i Sverige idag. Hur hanterar man ex, vad tar man med sig in i nästa relation, och går man in i en ny relation med målet att den ska vara för alltid?

Det jag finner intressant ligger på planet att egentligen behöver ens förhållanden inte vara monogama och konsekutiva för att de här frågorna ska vara relevanta. Om jag som poly är ihop med tre olika personer sedan 7 år och det sedan tar slut med en av dem, måste jag ju fortfarande förhålla mig till ett ex. Jag måste bestämma mig för hur mycket jag kan överföra på en ny relation, jag måste fundera på vad jag har lärt mig av relationen – oavsett om jag fortfarande är i andra förhållanden eller inte.

På just de här punkterna tror jag inte mono och poly skiljer sig så himla mycket åt. Det handlar om förhållanden överlag, även om inställningen till vissa av frågorna kan vara annorlunda. Men ja, även polymänniskor funderar ju över om varje relation kommer vara för evigt. Åtminstone gör jag det. På ett plan känns det dessutom som troligare att mina relationer kommer vara för evigt, eftersom de klassiska skälen till att mono-förhållanden tar slut inte går att applicera (=jag har blivit kär i en annan och därmed måste jag lämna dig).

Det är en lite skrämmande tanke, om man som jag tycker att det här med framtiden är lite läskigt. Det handlar ju dock om mig personligen och inte så mycket om just seriell monogami.

Okej, jag har helt enkelt lite svårt att se varför just de här frågorna ställs i ett inlägg om monogami, eftersom de är allmängiltiga för förhållanden. Jag hade hellre sett ett fokus på t.ex. hur man i mono-förhållanden förhåller sig till tanken att det är den här personen endast for the rest of my life, varför andra personer kan upplevas som hot och om man anser att den man har ihop det med ska vara ens enda någonsin (”gifta sig med oskulder” och liknande tankegångar). Men det hinner jag inte skriva om nu.

Att vara arg

Jag vet ju att det inte lönar sig att vara arg. Att det bara är jag själv som mår dåligt av det, och att det egentligen bara handlar om småsaker.

Vissa dagar är dock inte gjorda för mig. Vissa dagar klarar jag inte av att folk pratar så jävla mycket, att folk pussas på fel sätt, att folk inte lyssnar, att folk hela tiden måste höra sin egen röst. Och sen känner jag mig fånig.

Men vissa dagar är sådana. Andra dagar är allting fantastiskt, så det är ju skönt att det är kontrast i alla fall. Vissa dagar hör jag inte mig själv tänka om någon äter snacks, andra dagar hör jag ingen annan för att jag är begravd i tankar eller böcker. Förmodligen jämnar det ut sig.

Fast ändå, vissa dagar önskar jag att folk inte var så jävla jobbiga.

Karmelitsystrarna

Igår kväll gick jag på opera med min vän R och såg Karmelitsystrarna, en opera från 1950-talet. Reklamen om den som har synts lite överallt i tunnelbanan har framför allt hänvisat till franska revolutionens paroll Liberté Egalité Fraternité, men i den här varianten Frihet Jämlikhet Systerskap.

Bara det, samt att synopsis placerade den under revolutionen gjorde att jag blev sugen på att se den. Sen sjöngs den även på franska, något som drog ytterligare. Efter våldsamt bra recensioner från flera vänner var det helt enkelt bara en fråga om när jag skulle se den. Jag gick dit med höga förväntningar.

Jag är glad att jag verkligen kom iväg och såg den här operan. Jag är glad att Kungliga Operan vågar sätta upp något som är så provokativt, och att dom drar till ordentligt och slänger in ännu mer provokation.

Men historien om nunnorna som dör martyrdöden för sin religion är inte bara provokativ eller sorglig, utan viktig på riktigt. Den handlar om vad som händer när några av de demokratiska värderingar som hela vårt samhälle bygger på slår fel, och i stället för att värna människan blir ytterligare ett sätt att förtrycka – bara på ett annat sätt.

Operan handlar om historieskrivning: världen är inte svart och vit, och det är vinnarna som skriver historien. Franska revolutionen var i mångt och mycket en bra sak, men det hindrar inte att den i vissa fall var förfärlig och brutal och emot sina egna värderingar. Det är lätt att glömma.

I pausen konstaterade R och jag att det gick väldigt långsamt och var otroligt mycket ångest och religion. Efter slutet enades vi om att denna långsamma första akt var helt nödvändig, för att balansera upp och ge en bakgrund till akt två och tre. Första akten ger oss förståelsen för nunnorna, sympatin och medkänslan för dem som i nästa akt enligt revolutionens värderingar är uppviglare och samhällsfiender.

Slutscenen är en av de mäktigaste jag någonsin sett. När vi gick därifrån skakade mina händer, och jag kan fortfarande inte uttrycka allt som den scenen rörde upp. Orden räcker verkligen inte till.

Och allt det här mitt i mycket, mycket bra musik. Intrycket var överväldigande.

Försök att se den, ni som har chansen. Den kommer tillbaka i februari, jag funderar allvarligt på att se den igen. Den handlar verkligen om frihet, och vad den där friheten som vi eftersträvar egentligen innebär. Se den.

För övrigt är jag sjukt nöjd med att jag innan året är slut kommer att ha sett dubbelt så många operor som jag listat i min 2011-lista – om två veckor går jag på Carmen och är därmed uppe i fyra stycken.