Verklighetsflykt in i StarCraft2

Efter kvällens skivinspelning är det egentligen meningen att jag ska skriva på min uppsats. Precis som jag borde ha skrivit på den konstant senaste veckan. Totalt har jag kanske producerat en halv sida text sedan jag aktivt började försöka producera den.

Men i kväll har jag gett upp. Jag orkar inte. Vi får se om jag lyckas skriva något i morgon, över huvud taget. Jag tänker försöka, men för tillfället har jag liksom ingen aning ens om vad jag tänker skriva, ingen överblick, ingenting. I morgon kväll ska jag skicka in till min handledare, så får vi se vad som händer.

Så nu sitter jag och kollar på streamen från DreamHack på Annexet i Stockholm, där de just nu spelar en SCII-final. Sjukt intressant, och jag märker att jag börjar plocka upp mer och mer av taktiken, även om jag inte har så bra koll på spelet i sig. Däremot inser jag mer och mer vilken jäkla bra publiksport StarCraft är. Vi får se hur mycket av resterande final jag orkar kolla på, men shit vad spännande det är!

(Dessutom är det ju en svensk, ThorZain, i final, och det skadar ju inte så sällan som det händer…)

Annonser

Det tvingande språket

Ju mer lingvistik jag läser, desto mer funderar jag på vad olika språk uttrycker. Inte vad olika språk kan uttrycka (jag är en varm anhängare av teorin att alla språk kan säga allt, frågan är bara hur omständligt det är), utan vad olika språk måste uttrycka. Vilka grundläggande regler som finns i vad man måste bestämma sig för innan man kan prata. Ett av mina favoritexempel är en fransk bok skriven av Anna Gavalda, som heter Je l’aimais. En fullständigt grammatiskt korrekt mening på franska, som orsakar en hel del problem vid sin översättning till svenska. Jag älskade… henne? honom? Vi vet inte, för det syns inte på originaltiteln. I det här fallet har franskan möjlighet att behålla en ambivalens som det inte finns utrymme för i svenskan (än så länge, det är typiskt sånt här man borde använda hen till!), där vi faktiskt måste uttrycka kärleksobjektets kön. Olika språk tvingar oss helt enkelt att uttrycka olika saker, de tvingar oss att ange en miniminivå av information i vårt tal. 

Sådant här funderar jag en hel del på nu när jag faktiskt dagligen befinner mig i en potentiell ”komma-ut”-situation (vilket känns mycket ovant). Vilka ord kan jag använda om jag inte vill komma ut, men ändå inte vill ljuga? Vilka ord tvingar mig att ange kön på den jag har en kärleksrelation med? Vilka ord är laddade på olika språk? Är franskans parténaire lika värdeneutralt som svenskans partnerÄlskling är könsneutralt på svenska, ma cherie/mon cheri är det inte, och dessutom känns det töntigt att konstant kalla någon för min älskling. Sambo är ju köns-och värdeneutralt, men nu bor vi faktiskt inte tillsammans… Co-locataire på franska betyder snarare en rumskompis än något mer kärleksartat. Jag fortsätter leta, hittills har jag inte kommit på något som känns helt bekvämt (å andra sidan har jag knappast vant mig vid att jag överhuvud taget har en relation att presentera för folk, så…). 

Sånt kan man fundera på. Min stora skräck är att jag på mina lektioner i skolan ska säga något om ma copine (= min tjej) och bli rättad för att någon tror att jag sagt fel, eftersom ordet för min kille (= mon copain) är så pass likt och franska inte är mitt modersmål. En fånig rädsla, men likväl. 

Min poäng är i alla fall att det förmodligen finns språk där jag skulle tvingas könsbestämma min partner hela tiden. Jag är tacksam över att de språk jag rör mig i för tillfället åtminstone innehåller några kryphål, även för heterosarnas skull. Det är en frihet att slippa könsbestämma om man inte vill. Som sagt, möjligheten finns ju alltid kvar – det handlar bara om vad minimikravet och tvånget är. 

Försök till produktivitet

Så här på kvällen, efter att ha tagit mig hem från jobb (första jobbet som riktig guide!) och pratat i telefon med finaste Y, sitter jag och läser artiklar i förberedelse för morgondagens planerade skrivvända. 

Artikeln jag läser just nu beskriver ordet ‘enfin’ och dess olika funktioner, och artikeln jämförde just ‘enfin’ med ‘ouf’. Jag finner detta hysteriskt roligt. 

Klockan är också ganska mycket och jag har varit vaken för länge och sovit för lite, och är lite för stressad och uppvarvad (se ovan nämnda ”första jobbet som riktig guide” för förklaring), vilket bara gör det ännu roligare. Ouf!

Handlingsförlamning

Känslan när tanken på att klä på sig riktiga kläder i stället för pyjamas känns som ett oöverstigligt projekt.

Jag kan diska (möjligtvis). Jag kan läsa artiklar (nästan i alla fall). Jag kan gå upp på morgonen (sort of). Jag kan skriva det här, jag kan skriva på facebook. Men jag kan inte klä på mig. Tankeverksamheten som krävs för att bestämma kläder är för mycket. Det kräver abstrakt tänkande på en helt annan nivå, det kräver att jag kan tänka igenom en hel process. Jag kommer till momentet t-shirt (i mitt huvud) och sen tar det stopp.

Det är en fruktansvärt obehaglig känsla.

I väntan på för alltid?

Veckans tema på Vecka 6 handlar om seriell monogami, dvs den ”normala” sortens förhållanden i Sverige idag. Hur hanterar man ex, vad tar man med sig in i nästa relation, och går man in i en ny relation med målet att den ska vara för alltid?

Det jag finner intressant ligger på planet att egentligen behöver ens förhållanden inte vara monogama och konsekutiva för att de här frågorna ska vara relevanta. Om jag som poly är ihop med tre olika personer sedan 7 år och det sedan tar slut med en av dem, måste jag ju fortfarande förhålla mig till ett ex. Jag måste bestämma mig för hur mycket jag kan överföra på en ny relation, jag måste fundera på vad jag har lärt mig av relationen – oavsett om jag fortfarande är i andra förhållanden eller inte.

På just de här punkterna tror jag inte mono och poly skiljer sig så himla mycket åt. Det handlar om förhållanden överlag, även om inställningen till vissa av frågorna kan vara annorlunda. Men ja, även polymänniskor funderar ju över om varje relation kommer vara för evigt. Åtminstone gör jag det. På ett plan känns det dessutom som troligare att mina relationer kommer vara för evigt, eftersom de klassiska skälen till att mono-förhållanden tar slut inte går att applicera (=jag har blivit kär i en annan och därmed måste jag lämna dig).

Det är en lite skrämmande tanke, om man som jag tycker att det här med framtiden är lite läskigt. Det handlar ju dock om mig personligen och inte så mycket om just seriell monogami.

Okej, jag har helt enkelt lite svårt att se varför just de här frågorna ställs i ett inlägg om monogami, eftersom de är allmängiltiga för förhållanden. Jag hade hellre sett ett fokus på t.ex. hur man i mono-förhållanden förhåller sig till tanken att det är den här personen endast for the rest of my life, varför andra personer kan upplevas som hot och om man anser att den man har ihop det med ska vara ens enda någonsin (”gifta sig med oskulder” och liknande tankegångar). Men det hinner jag inte skriva om nu.

Orden

Ord är viktiga. Förändrar vi orden så förändrar vi vår egen upplevelse av företeelsen de beskriver.

Hur vi beskriver världen påverkar också hur vi tänker om den (även om jag inte håller med Sapir-Whorf om att språket styr tanken helt och hållet). Olika ord har olika laddning och värde vid olika tidpunkter. Språk förändras. Att inte inse att språk förändras och ord får nya konnotationer är korkat.

Ibland får man inse att just det här ordet går inte att använda på just det här sättet i just den här situationen.

Ibland får man inse att andra använder samma ord i en annan definierad betydelse, att det ordet har andra konnotationer för den personen.

Ibland får man inse att det kanske inte är orden vi ska hänga upp oss på, utan betydelse och tanken bakom – budskapet.

Ord är viktiga, och det är ofta värt att diskutera vad ord egentligen betyder för oss just här och nu. Vad är din definition av det här ordet? Vad tänker du på när jag säger det här? Det är nyttigt att tänka på vilka ord man använder, för ord är viktiga (vi har ju inte lärt oss telepati ännu). Orden är våra vägar till andra, så de är faktiskt värda att fundera över, hur slingriga och jävliga de än kan vara.

Jag gillar ord.

Publicerat i Språket. 1 Comment »

Officiellt, alltså.

Sedan början av januari har mitt liv i förhållande till mina föräldrar förändrats ganska radikalt. Eller ja, det känns fortfarande märkligt och annorlunda. Vad hände då?

Jo, den sjunde januari berättade jag för mina föräldrar att jag dejtar Y. I samma veva pratade jag med min närmsta bror, och någon vecka senare även med min äldsta bror. In other words, jag har outat mig själv för min familj och faktiskt presenterat någon som jag tycker otroligt mycket om.

Det känns jättekonstigt. Jag menar, senaste (och enda) gången jag presenterade en partner var för omkring fem år sedan när jag hade blivit ihop med en fransman under min Frankrike-vistelse. Jag har inte så stor vana av det här. För någon vecka sedan åt Y och jag middag hos mina föräldrar, på fredag ska vi åka och äta middag hos Ys föräldrar och lillasyster. När jag pratar med min mamma i telefon frågar hon hur Y har det, om Y har lust att följa med när vi ska på middag hos vänner och sådant där. Det känns ovant, märkligt – men så himla bra. Y finns.

För jag vill att min älskade familj ska veta varför jag är så lycklig och kär, och jag vill kunna prata om Y så att de vet vem det är, och jag vill att Y ska träffa min familj. Och det är underbart.

Samtidigt känns det märkligt att presentera Y som min partner; vi delar ju till exempel synen på relationer som säger att alla relationer är värda lika mycket. Eftersom åtminstone jag dessutom har flera andra nära relationer känns det ovant att låta den här relationen bli officiell i mina föräldrars och andras ögon. Men ja, det får väl vara så, just nu. Vi har också enats om att den enklaste förklaringen för vår relation, om folk frågar och inte vill ha en teoretisk utläggning, är att vi är ihop. Det kanske låter märkligt att bestämma sådant, måste man göra allt så komplicerat? Det är dock så vi funkar, och vi vill må bra. Y och jag vet var vi har varandra, och det är faktiskt det viktigaste.

Oavsett: det här är fantastiskt skönt och underbart. Jag kan prata med min familj på ett helt annat sätt (mina vänner har jag ju outat mig för förut). De är min familj, och det känns skönt att de kan ta större del av mitt liv på det här området också. Jag är lycklig just nu.