Jag har egentligen bara två fobier som orsakat något egentligt problem för mig, det här är en av dom. Den här har t.o.m. min familj lagt märke till, jag som annars är så bra på att dölja saker.
När jag var liten var den ännu värre än vad den är nu. Då var det så illa att jag inte ens kunde svara i telefon när det ringde hemma. Det lärde jag mig efter ett tag, men än i dag kan jag absolut inte svara i någon annans telefon.
Förmodligen är det tack vare mobiltelefonernas utbredning som jag har blivit så pass telefonkompetent som jag är idag 🙂 Det var fantastiskt! Plötsligt kunde jag ringa en person och det var förmodligen rätt person som svarade, om inget oförutsett inträffade. Dessutom dök denna fantastiska tjänst upp: SMS! Plötsligt kunde jag skriva i stället för att prata! Mycket, mycket bättre…
I och med att jag har övat mig under ett antal år på att ringa till vänners mobiler kan jag nu hjälpligt klara att ringa även enstaka samtal där jag inte känner den i andra änden (förut kunde jag inte ens ringa till kompisar av risk för att deras föräldrar skulle svara). T.ex. kundtjänstsamtal klarar jag nu av, även om jag måste repetera för mig själv precis vad jag ska säga innan jag ringer. Tvångsmässigt planerar jag minsta ord. När jag skulle fixa min praoplats i åttan klarade jag inte att ringa, så jag åkte dit i stället och fixade. Mitt problem är inte att prata med okända människor, utan det sitter ihop med telefonen, att ringa till dom.
Då och då dyker det däremot upp sådana samtal som kastar mig rakt ner i fobiträsket igen. Ett sådant dök upp i förra veckan när jag fick numret till en översättare som jag skulle kunna intervjua till mitt projektarbete. I en vecka nu har jag gått runt och haft ångest för det här samtalet, som måste göras (eftersom min mamma gav mig numret förväntar hon sig att jag ska ringa). Varje dag har jag tänkt ”jag ska ringa idag, jag ska!” men det har inte blivit av. Men för en kvart sen så ringde jag! Jag klarade det! Hjärtat bultar fortfarande… I natt låg jag och planerade hur jag skulle säga, och jag lyckades nästan helt med det. Min stolthet är obeskrivlig.
Det känns så skönt när man väl lyckas övervinna sina fobier, åtminstone tillfälligtvis 🙂 Så nu ska jag ringa en god vän, för att återhämta mig ^^
Läs även andra bloggares åsikter om fobi, fobier, fobiträning, telefonskräck, telefoner, mobiltelefon, sms, telefonsamtal, tvång, tvångsmässig, planering, intervju, ångest, projektarbete, översättning, översättare, orange, stolt