Utrop

av Céline Curiol

Den här boken hittade jag på Stadsbiblioteket – jag reagerade på att det var en fransk bok i översättning, samt att den getts ut av förlaget [sekwa] som jag bevakar en del. Ibland är mina nördområden så uppenbara när jag letar böcker!

Konstigt nog fanns nästan ingenting av Curiol på franska på bibblan, men jag lånade åtminstone den här, som heter Voix sans issue på franska.

Så sjukt mycket ångest. Herregud. Jag sugs in och blir fascinerad, kan inte sluta läsa trots att jag nästan mår illa. För mycket av det som hon berättar kan jag relatera till, för mycket av hennes ångest är lik den jag själv har upplevt. Samtidigt är hennes så mycket mer. Förtvivlan över att det finns människor som mår så här.

Intensitet, flyt och helt omöjligt att inte bry sig. Jag ska nog leta upp mer böcker av Curiol. Om jag orkar, just nu är jag faktiskt lite kluven (men det kan ju bero på kombinationen av den här boken och Karmelitsystrarna, förstås).

Annonser

I’m only human

Jag har en tendens att överprestera, att aldrig vara nöjd och därmed må ganska dåligt över mina prestationer oavsett vad det gäller – jobb, skola, umgänge, relationer… Jag tycker sällan att jag räcker till, helt enkelt, även om det inte är helt sant alla gånger. Därför är jag väldigt nöjd över att jag på Pride hittade ett litet stånd som sålde silversmycken med text på. Jättefina allihopa, men ett armband fastnade jag för så fort jag såg det – jag var tvungen att köpa det. Det är ett enkelt silverband som det står ”IM ONLY HUMAN” på.

Det är väldigt skönt att ha den påminnelsen på armen, när allt känns som att det står stilla och jag inte räcker till. Det är en påminnelse om att det är okej att misslyckas ibland, allt kan inte bli perfekt och alla kan inte alltid vara glada och nöjda, för jag är inte mer än människa. Sen kan jag alltid kämpa för att saker ska bli så bra som möjligt, men om något går fel är det inte nödvändigtvis för att jag är en hemsk, hemsk människa som aldrig gör något rätt. Jag är bara mänsklig, och det är alla andra också.

Jag gillar mitt nya armband.

Balen med stort B

Idag smäller det. Jag är lite för stressad och kan inte sova just nu, så jag läser bloggar och ircar samtidigt som jag ligger i sängen och försöker komma på om jag glömt något. Jag har liksom den här smygande känslan av att jag inte gjort någonting viktigt…

Jag har skrivit en lista på allt som ska göras när vi får tillgång till lokalen. Jag har även skrivit en lista på vad jag personligen behöver fixa i morgon, med mina egna grejer.

Jag har påmint andra människor om vad de borde göra. Nu är det bara att hoppas på att alla utför sin del.

Och sen nojar jag vidare över om maten kommer räcka (vilket den förmodligen gör), om min sminkning kommer bli bra samt om alla kommer hitta fram eller ej.

Helt enkelt upplever jag för första gången i mitt liv arrangörsångest på riktigt. Och då är jag ändå inte ansvarig för de kreativa bitarna, utan bara för de praktiska detaljerna… Som jag hoppas kommer bli bra :S

Nu ska jag noja lite till, fixa lite prylar som går att fixa nu, och sen sova. 16 timmar kvar tills deltagarna anländer.

Två månader…

…utan ett ord om någonting. Och jag vet att jag borde fråga, borde försöka prata om det, borde försöka åtminstone. Men det gör så ont, så jag skjuter upp det hela tiden, och väntar på att något vad som helst ska hända som förändrar det dödläge vi är i nu. Dödläget som jag inte vet om jag är den enda som ser.

Så rullar det vidare. Två månader har i alla fall visat att jo, jag föll ordentligt. Första gången på flera år som jag tillät mig själv att falla. Med det här resultatet kommer det dröja länge tills nästa gång jag försöker igen. Jag blir imponerad av folk som vågar öppna upp gång på gång och aldrig ger upp. Seriöst, jag blir verkligen det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Mitt rum fullt med skrot

I morgon går flyttlasset till min första egna lägenhet, alltså håller jag på och packar kartong efter kartong. Det är fascinerande att se hur mycket jox jag samlat på mig. Eftersom jag dessutom aldrig flyttat förut blir effekten slående… Min förhoppning är att det som inte följer med i morgon kommer att slängas. Men så är det alla dom där sakerna som jag inte vill slänga, antingen för att dom är fina eller bär på minnen, eller för att jag faktiskt använder dom…

Plus mina kartonger med böcker. Kartonger som skulle kunna vara färre, men det går inte eftersom då skulle de bli för tunga för att lyfta. Fascinerande. Jag har alltid tänkt att jag inte har så mycket böcker. Men tja, det beror ju på vad man jämför med… Jämfört med mina föräldrar eller min farfar, har jag inte speciellt mycket böcker alls. Jämfört med min lägenhetskompis har jag ofantliga mängder, eftersom hans totala mängd kan räknas på ena handens fingrar.

Och sen alla dessa småsaker… Pryttlar! Jag hoppas på att jag kommer slänga saker även när jag förflyttat mig, men jag vet hur svårt det är. Jag vet att jag borde ha börjat rensa tidigare, men nu blev det inte så. Jag får handskas med situationen som den är. Fullproppade flyttbilar och en flytt som kommer ta ett tag…

Mild materiell ångest alltså, så här på nyårsdagens kväll.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Sommar!

Ja, nu är jag vuxen. I fredags tog jag studenten. Tiden fram tills dess har varit en enda lång ångestperiod, vilket har gjort att jag har skrivit alldeles för lite generellt, inte bara här. Men nu är jag klar! Det enda som är kvar är att få betygen, vilket sker nu på onsdag.

Idag har jag varit och röstat, för första gången. Det kändes som en bra start på det officiella vuxenlivet. För trots att jag känner mig som en vuxen – herregud, jag är ju 20 år! – har jag alltid suttit fast i ”jag går på gymnasiet”. Men nu är det slut med det. Och jag vet, jag vet att vuxenlivet är hårt och jävligt och att gymnasiet är den lättaste perioden i ens liv och blablabla. Det spelar ingen roll. För nu är jag fri. Däremot inte fri i betydelsen ”arbetslös”, vilket har inneburit en så stor lättnad nu under vårterminen. Jag har ett arbete, vilket har gett mig möjligheten att verkligen njuta av att skolan tar slut.

Och det ger mig chansen att ha sommarlov, på riktigt 🙂 Så nu ska jag gå ut och njuta av solen, kanske äta en glass eller två, och tänka på att nu NU är jag FRI! Hurra!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Fobier: Telefonskräck

Jag har egentligen bara två fobier som orsakat något egentligt problem för mig, det här är en av dom. Den här har t.o.m. min familj lagt märke till, jag som annars är så bra på att dölja saker.

När jag var liten var den ännu värre än vad den är nu. Då var det så illa att jag inte ens kunde svara i telefon när det ringde hemma. Det lärde jag mig efter ett tag, men än i dag kan jag absolut inte svara i någon annans telefon.

Förmodligen är det tack vare mobiltelefonernas utbredning som jag har blivit så pass telefonkompetent som jag är idag 🙂 Det var fantastiskt! Plötsligt kunde jag ringa en person och det var förmodligen rätt person som svarade, om inget oförutsett inträffade. Dessutom dök denna fantastiska tjänst upp: SMS! Plötsligt kunde jag skriva i stället för att prata! Mycket, mycket bättre…

I och med att jag har övat mig under ett antal år på att ringa till vänners mobiler kan jag nu hjälpligt klara att ringa även enstaka samtal där jag inte känner den i andra änden (förut kunde jag inte ens ringa till kompisar av risk för att deras föräldrar skulle svara). T.ex. kundtjänstsamtal klarar jag nu av, även om jag måste repetera för mig själv precis vad jag ska säga innan jag ringer. Tvångsmässigt planerar jag minsta ord. När jag skulle fixa min praoplats i åttan klarade jag inte att ringa, så jag åkte dit i stället och fixade. Mitt problem är inte att prata med okända människor, utan det sitter ihop med telefonen, att ringa till dom.

Då och då dyker det däremot upp sådana samtal som kastar mig rakt ner i fobiträsket igen. Ett sådant dök upp i förra veckan när jag fick numret till en översättare som jag skulle kunna intervjua till mitt projektarbete. I en vecka nu har jag gått runt och haft ångest för det här samtalet, som måste göras (eftersom min mamma gav mig numret förväntar hon sig att jag ska ringa). Varje dag har jag tänkt ”jag ska ringa idag, jag ska!” men det har inte blivit av. Men för en kvart sen så ringde jag! Jag klarade det! Hjärtat bultar fortfarande… I natt låg jag och planerade hur jag skulle säga, och jag lyckades nästan helt med det. Min stolthet är obeskrivlig.

Det känns så skönt när man väl lyckas övervinna sina fobier, åtminstone tillfälligtvis 🙂 Så nu ska jag ringa en god vän, för att återhämta mig ^^

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,