Besvikelse

Allting händer igen, och jag faller in i mönster som är så svåra att bryta. Idag igen sitter jag här och skolkar från morgonens lektioner. Jag klarar inte tanken på att gå till skolan. Jag måste dit till 12, får inte missa svenskan två veckor i rad. Allting bara mal i huvudet. Jag undrar ibland var jag är på väg, händer det verkligen något, är det någon skillnad? Det kändes som att det gick bättre ett tag, men nu är det på väg åt helvete igen…

Läste det Tanja och Julia skrivit om elitklasser. Har inte bildat mig en egentlig uppfattning ännu om själva klasserna, men kan definitivt intyga att det är ett problem med understimulans. Hela grundskolan fick jag låtsas att jag pluggade, för hur skulle det annars kunna gå så bra? Sa jag att jag aldrig pluggade tittade ju folk konstigt på mig. Jämför man med vissas historier är jag glad att dom mest bara tittade… Tack vare mina föräldrars tjat fick jag i alla fall lite lättare i femman, då jag fick läsa tyska i stället för engelskan som jag redan kunde. Men det sprack igen i sexan när jag bara fick läsa ett språk igen, inte både franska och tyska. Att hela tiden ha dåligt samvete för att det går ”oförtjänt” bra i skolan, eftersträvansvärt, eller hur?

Men nu kan jag inte plugga. Jag har aldrig lärt mig. Vilket helt klart ställer till problem för mig nu på gymnasiet, när det trots allt är fler personer som ligger på min nivå. Fatta då dom som inte får tillräcklig stimulans förrän på universitetet…

I alla fall, ska sluta gnälla. Men jag var på gnällhumör, för det känns som att jag trillar i bitar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser