Frisk?

Idag gick jag på mitt sista återbesök på öppenpsykiatriska. Blev friskförklarad, utvärderade och ska trappa ut medicinen. Känns konstigt. Har ju traskat där fram och tillbaka i ett och ett halvt år… Gått på medicin i ca 15 månader… Och nu är jag frisk?

Det är coolt. Jag mår bättre. Samtidigt är det skrämmande, för nu har jag ju ingenting att skylla på längre. Den där bekväma ursäkten finns inte längre – men samtidigt har jag inte behövt en ursäkt på länge. För jag mår bra. Tillräckligt bra för att klara mig och för att kunna ta mig uppåt på egen hand.

Det som står skrivet på min lilla anslagstavla är: Pour le moment c’est tranquille. Je suis libre. (För stunden är det lugnt. Jag är fri.) Det uttrycker det rätt bra, faktiskt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Annonser

Baklängesminne

I morse var jag hos psykologen som vanligt, och pratade bland annat om mitt dåliga korttidsminne just nu. Eller, det kanske inte egentligen är korttidsminnet det är fel på, utan arkiveringssystemet. Om någon skulle fråga mig vad jag gjorde i fredags skulle jag vara tvungen att fundera en lång stund, när var fredags egentligen? Den övergripande minnesstrukturen saknas, vilket är ganska jobbigt, faktiskt. Jag kommer inte ihåg hur lång tid som har gått mellan olika saker, eller hur lång tid det är kvar på en deadline. Jag klamrar mig fast vid min almanacka och skriver även upp saker i efterhand för att ens komma ihåg att jag har gjort dem.

Så psykologen bad mig ta några minuter och tänka igenom dagen som gått varje kväll – baklänges. Det vill säga, börja med det senaste som hände och gå i omvänd kronologisk ordning. Detta ska tydligen hjälpa koncentrationen eftersom det är åt ”fel” håll så att säga. Det viktigaste är inte heller att hinna komma igenom hela dagen och memorera allt som hänt, utan att identifiera mina känslor och tankar genom dagens olika situationer.

Vilket säkert är nyttigt, även om det kanske inte påverkar mitt strukturminne. Vi får se hur det går 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pappersberoende?

Hmm. Jag undrar varför jag nästan alltid, när jag är deppig, går och tröstköper papper och pennor. Mest papper, men pennor också ibland. Jag antar att det är nyttigare än att tröstköpa godis…

Block är en favorit. Det behöver inte vara fina block, eller speciella på något sätt. Pennor är jag petigare med, men även en enkel blyertspenna kan fylla mig med lycka. Känslan av att bläddra med ett kollegieblock, att hålla en ny penna i handen… Jag är beroende.

Idag var jag och köpte ett Anteckningsblock Linjerat (A4, perforerat, 60 g, 100 blad, hålat) på Akademibokhandeln för 25 kr. Såg just att blocket var av märket Emo. Så passande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Förresten så kan man läsa trollhares inlägg om sinnliga njutningar också. Väl talat.

Besvikelse

Allting händer igen, och jag faller in i mönster som är så svåra att bryta. Idag igen sitter jag här och skolkar från morgonens lektioner. Jag klarar inte tanken på att gå till skolan. Jag måste dit till 12, får inte missa svenskan två veckor i rad. Allting bara mal i huvudet. Jag undrar ibland var jag är på väg, händer det verkligen något, är det någon skillnad? Det kändes som att det gick bättre ett tag, men nu är det på väg åt helvete igen…

Läste det Tanja och Julia skrivit om elitklasser. Har inte bildat mig en egentlig uppfattning ännu om själva klasserna, men kan definitivt intyga att det är ett problem med understimulans. Hela grundskolan fick jag låtsas att jag pluggade, för hur skulle det annars kunna gå så bra? Sa jag att jag aldrig pluggade tittade ju folk konstigt på mig. Jämför man med vissas historier är jag glad att dom mest bara tittade… Tack vare mina föräldrars tjat fick jag i alla fall lite lättare i femman, då jag fick läsa tyska i stället för engelskan som jag redan kunde. Men det sprack igen i sexan när jag bara fick läsa ett språk igen, inte både franska och tyska. Att hela tiden ha dåligt samvete för att det går ”oförtjänt” bra i skolan, eftersträvansvärt, eller hur?

Men nu kan jag inte plugga. Jag har aldrig lärt mig. Vilket helt klart ställer till problem för mig nu på gymnasiet, när det trots allt är fler personer som ligger på min nivå. Fatta då dom som inte får tillräcklig stimulans förrän på universitetet…

I alla fall, ska sluta gnälla. Men jag var på gnällhumör, för det känns som att jag trillar i bitar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Återvändo

Jag har firat jul och nyår, börjat skolan igen, återupptagit diverse aktiviteter samt umgåtts med folk. Dessutom har jag haft skrivkramp. Egentligen har jag velat blogga, men det har inte gått. Förhoppningsvis blir det bättre nu. 

Eller kanske snarare: det måste bli bättre. Har ett flertal uppsatser att skriva i diverse ämnen (engelska, samhällsvetenskap), och de måste in…

Men i vilket fall. Jag är tillbaka år 2009. Inte nödvändigtvis gladare, piggare eller mer effektiv, men åtminstone lite stabilare än förut. Lite mer självkännedom, lite mer jag, vem vet?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Nattligt besök hos C.W. Scheele

I kväll (i skrivande stund är kl 01:30) vandrade jag iväg till Forodrims lokal på orch-källare. Två av föreningens orcher anordnade traditionsenlig födelsedagskällare. Mys och massa folk, men efter några timmar fick jag nog. Så när O. skulle dra sig hemåt hakade jag på mot centralen.

I eftermiddags ringde doktorn och vi kom fram till att jag skulle äta 2 x 75 mg Efexor om dagen. Hade tänkt hämta ut receptet på väg in till Kungsholmen, men det försvann ur mitt minne fram tills jag började fundera på att gå hem. Då slog det mig att apoteket C.W. Scheele vid centralen har öppet dygnet runt. Perfekt, med andra ord! Jag älskar när det finns möjlighet att faktiskt göra saker precis när man kommer på dem. Tack vare detta nattöppna apotek kommer jag att kunna äta min medicin i morgon bitti. Det hade jag inte kunnat annars. Typiskt bra! Dessutom typiskt bra att jag faktiskt befann mig i närheten av ett apotek när jag kom på detta – i stället för hemma i min säng.

Dessutom kan man ju inte låta bli att älska dekorationerna utanför apoteket och systemet som ligger vägg i vägg. Precis där är Klarabergsviadukten belagd med plattor. I plattorna finns två bilder: framför apoteket en liten apoteksorm, och framför systemet ett vinglas. Har aldrig sett dom förut. Kvällens Stockholmstips helt enkelt!

Och nu ska jag sova, för att orka gå på forodrimitiskt folkmöte och sjunga i morgon. Och så ska jag fortsätta läsa Pride and Prejudice 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Skolan och jag

För tillfället kommer vi inte särskilt bra överens. De två senaste veckorna har det varit extra illa, så här mycket frånvaro har jag aldrig haft. Jag klarar helt enkelt inte att sitta där och lyssna, anteckna, hänga med. Jag vill egentligen, då det knappt finns något som skrämmer mig så mycket som att inte bli klar med skolan.

Problemet är att jag vet att jag kommer gå ut gymnasiet i vår. Jag vet att jag förmodligen kommer få minst g i alla ämnen. Det är bara min perfektionism som sätter sina spår. Jag vill inte gå ut med g, jag vill gå ut med mvg i allt! För jag vet att jag kan. Hur pretto det än låter. Och jag blir irriterad på att mitt mentala tillstånd just nu gör att jag inte kan utnyttja min kapacitet. Det stör mig något ofantligt.

Det stör mig ännu mer att jag inte klarar av ens så pass mycket självdisciplin att jag kan ta mig till skolan. Denna morgon är ett utmärkt exempel. Jag borde varit i skolan för en timme sedan, i stället sitter jag här och har ångest över att jag inte gör det jag ska. Typiskt mig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,