Det tar aldrig slut

I fredags var det sex månader sedan Nubbe dog.

På onsdag är det fem månader sedan Y och jag kysste varandra första gången.

De här två händelserna kommer nog alltid vara sammanlänkade för mig, i och med att de skedde så nära inpå varandra och påverkades så mycket av varandra. Min höst 2011 präglades av dessa två händelser, och de balanserade varandra och gjorde att jag inte gick under. De är i princip det enda jag minns från hösten.

I fredags skulle vi se på film några stycken. På vägen stannade jag till hos Nubbe på gravplatsen. Tände ett ljus. Jag önskar att han hade fått lära känna Y. Jag önskar så mycket. Jag önskar att han levde.

Det tar aldrig slut. Jag kommer alltid att sörja Nubbe, och alltid vara tacksam över att jag vågade säga något till Y. Kanske tack vare att vi kom varandra nära i skuggan av Nubbes död.

Sammanlänkat, som sagt. I närheten av döden finns livet, och ibland blir det så jävla uppenbart. Även om det ibland vore skönare att inte vara så medveten om att vi balanserar på ingenting.

Day 26 – Your fears

Det här inlägget ingår i det här projektet.

Det bara fortsätter radas upp svåra ämnen här! Men när jag tänker efter lite, så är jag i grunden rädd för ganska få saker. Rädd på riktigt alltså, sådär så att jag kan bli helt skräckslagen.

En av dem är att något ska hända med min familj eller mina vänner, så att de dör eller försvinner på annat sätt. Kopplat till det här är min egen dödsångest. Jag vill inte vara så här rädd för döden, men det är tyvärr så det är. Numera tänker jag inte på det speciellt ofta, förutom när något särskilt inträffar. När jag var typ 11 däremot, låg jag ofta och grät på natten för att jag var rädd för att dö, eller rädd för att min familj skulle dö. Tack och lov är det inte så längre.

Min enda starka fobi brukar folk tycka är ganska löjlig. Jag tycker det också, men kan ändå inte låta bli att vara rädd för dem – sniglarna. Både med och utan skal. Med åren har det blivit bättre där också, nu kan jag åtminstone gå över dem vilket jag inte kunde förut. Otroligt fånigt, som sagt.

Publicerat i Bloggande. Etiketter: , , , , , . 1 Comment »

Tick tock

Ibland stressar det mig, med tiden som går. Ibland blir jag bara förvånad. Igår insåg jag att det var exakt sex år sedan en klasskompis till mig dog i cancer. Vi var femton år gamla.

Ibland läker inte tiden riktigt alla sår.

Publicerat i Förflutenhet. Etiketter: , , , . Leave a Comment »