Det där med tid

Det är konstigt hur man liksom aldrig har tid. Det är också konstigt hur lätt det är att tappa farten och entusiasmen över någonting. Tvånget att välja gör att jag tar avstånd från allt och gör något helt annat i stället. Flyktbeteende deluxe. Jag vill inte, men jag gör det ändå.

Jag vill inte vara en svikare, jag vill inte backa ur, jag vill inte vara alltför lättåtkomlig, jag vill vara själv, jag vill träffa folk, jag vill vara pepp, jag orkar inte vara pepp – allt bara krockar. Jag vill ha ett enkelt liv men samtidigt vet jag att jag skulle bli tokig utan aktivitet.

Saker krockar, jag vet att det är så. Man kan inte hinna med allt i livet. Jag vill ju inte heller göra riktigt allt, så är det. Jag gör för många saker av någon slags missriktad ”borde”-känsla. Och vissa människor kan verkligen göra mig så opepp, bara genom att vara fruktansvärt sjuhelvetes jävla pepp. Jag vill inte att det ska vara så, för pepp är ju bra! – men jag orkar inte. Overload.

Overloadoverloadoverload på allt. Jag blir less. Jag hoppas på att det går över tills det är dags för helgens aktiviteter, som jag ser fram emot. Mellan mig och helgen står flera opeppaktiviteter, dessvärre. Jag känner mig som en loser. Det är inte en bekväm känsla.

Annonser

Engagemang och sånt där

Det var det där med att engagera sig, ja. Jag vet liksom aldrig när jag ska sluta. Jag hittar nya saker hela tiden som jag brinner för, som jag vill göra och se till att de funkar.

Samtidigt så vill jag inte sluta med ett engagemang jag en gång påbörjat. Så i stället självdör entusiasmen, glöden och mitt brinnande intresse – åtminstone ibland. Ibland får mitt engagemang en käftsmäll, och ibland så fortsätter det bara helt enkelt. Jag blir ledsen varje gång jag på grund av tidsbrist eller något annat, tvingas avsluta ett projekt i förtid eller helt enkelt tappar motivationen. Jag vill ju göra så mycket saker!

För det finns ju sjukt mycket att göra, världen är full av spännande saker! Tyvärr hinner jag ju inte med allt, även om jag vill. Och prioritera har jag aldrig varit bra på.

Nu levande engagemang:

  • Kårsdraget
  • Stockholm by Night
  • Franska föreningen
  • Lindy hop

Vilande engagemang:

  • Humanistiska föreningens klubbmästeri
  • Sverok (både Riks och Stockholm)
  • SF Fandom (t.ex. Eurocon 2011)
  • Forodrim

Nya pepp-engagemang:

  • Airsoftlag inom Airsoft STHLM
  • Snakkeklubben
  • Post-aplajv

Finns ju som sagt hur mycket som helst… Förhoppningsvis lyckas jag väl kombinera ihop saker på lite olika sätt vid olika tillfällen, då alla dessa delar ju speglar en bit av mig och min personlighet. Den här listan visar inte heller dom intressen jag håller på med typ hela tiden, som att läsa, spela spel, lyssna på musik eller plugga språk. Jag räknar dom inte riktigt som engagemang, utan som mitt sätt att vara. Också ett intressant perspektiv. Vad är nödvändigt, vad är inte nödvändigt?

Jag hoppas i alla fall att jag aldrig kommer sluta bry mig om saker och bli entusiastisk över dem. Trots allt besvär och springande, skulle jag inte vilja ha det annorlunda – det skulle inte vara jag. Det är konstigt hur mycket man hinner med egentligen, om man verkligen försöker 🙂

Les maudits français

På lektionen igår lyssnade vi på låten Les maudits français av den kanadensiska sångerskan Lynda Lemay. Fantastiskt rolig och gulligt ironisk. Fick även min far att lyssna på den, han hade tydligen lite problem att hänga med i quebec-slangen 🙂 Den verkar inte finnas på youtube, tur att spotify finns!

(Okej, jag ska inte säga något, jag hade också problem med vissa av orden…)

I alla fall fick den här låten mig att sakna Quebec och Kanada något otroligt. Jag saknar deras språk, älskar hur Lemay uttalar orden. Kan inte sluta lyssna… Vill åka dit igen! Kändes väldigt passande att jag råkade ha min Montréal-tröja just igår. Vive la Quebec et les quebécois!

På tal om franskheter, så har jag nu blivit invald i styrelsen för L’association franco-suédoise vid Stockholms Universitet. Vi får väl se hur det går.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Ideellt engagemang

Det är lustigt hur svårt det kan vara att arrangera saker. Just nu försöker jag t.ex. styra upp ett flertal projekt inom den fantastiska organisationen Sverok. Som att se till att det händer någonting på Almedalsbiblioteket i Visby under Nationella Spelveckan (v. 44). Det går sådär… Men förhoppningsvis lyckas jag genomföra något i alla fall.

Sen försöker jag ju göra en bunt saker inom Forodrim också. Inte det lättaste det heller, det är så lätt att saker bara rinner ut i sanden. Tröttsamt men också lärorikt, är väl vad jag får sluta mig till. Min människokännedom ökar något ofantligt bara genom att jag försöker…

När jag nu själv försöker arrangera saker, stiger även min beundran för dom som faktiskt lyckas. Dom som kämpar emot människors ingrodda lathet och lyckas genomföra arrangemang som inte bara är bra, utan ibland helt fantastiska. Det är då man blir glad över att hålla på med sånt här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Invasion av barn

I helgen jobbade jag för första gången sedan vi öppnade efter renoveringen. Kaféet har blivit skitsnyggt! Vi har nu en jättefin disk ute i museirummet, så vi har blivit synligare. Vissa saker har blivit aningens mer praktiska, även om vissa andra har blivit mer opraktiska. Det är kul att få lite nya grejer att jobba med! Jag älskar den nya espressomaskinen t.ex. Det är så skönt att ha en som fungerar! Den nya kassaapparaten däremot, phew! Nu börjar jag lära mig hur den fungerar, men den lurar mig fortfarande… Nåja, det blir en del felkvitton så här i början…

I lördags hade muséet invigning av den nya Bubbelkammaren, så vi stängde kaféet halv två för att förbereda för invasionen kl tre. Smakisar, bullar och muffins, kaffe och te, laddades upp på två buffébord, och sen var det bara att vänta på barnhopen. Sjukt många barn! Det kändes lite ovanligt att arbeta med en massa folk i knähöjd som vimlade omkring, men det var rätt kul! Fick däremot upp ögonen för hur ouppfostrade föräldrar kan vara… Samt barnen förstås, men föräldrarna är värst. Det är ju trots allt meningen att dom ska veta bättre.

I söndags hade vi inte en fullt så stor invasion, men det var ändå familjedag så det trillade in ganska många barnfamiljer då med… Fullt ös hela dagen, höll på att somna på soffan när jag kom hem vid halv sex. Vi hade så mycket folk så jag inte kunde äta lunch förräns vid fyra på eftermiddagen. Men det gick överlag bra, även om en massa saker tog slut.

Överlag en mycket bra helg, det var kul att vara tillbaka på jobbet igen! Jag gillar verkligen mitt jobb, just för att det är så omväxlande 🙂 Det händer alltid en massa intressanta saker, och jag får reda på olika intressanta grejer som händer runt om. Samt förstås alla roliga människor som jag får träffa!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Onsdagsmiddag

Ikväll har jag varit på Sverok Stockholms traditionsenliga onsdagsmiddag på kansliet. Sedan jag var där sist (någon gång i höstas, jag är tydligen alltid upptagen på onsdagar…) har dom infört att alla som vill äta gratis måste städa. Helt okej, tycker jag, även om jag råkade städa fel rum 😛

Snart är det årsmöte i Sverok Stockholm, och denna gång är jag med i valberedningens förslag till styrelse för nästa år. Så efter 14 mars sitter jag förhoppningsvis med makt att kunna stödja bra verksamheter 🙂 Känns bra, särskilt eftersom jag känner flera av de övriga i förslaget sedan förr.

Det känns som att Sverok består väldigt mycket av samma personer som cirkulerar runt på olika poster, men jag antar att det lätt blir så. Så fort man har varit med lite grann känner man några, och sen blir det bara fler och fler. Till slut känner alla alla. Därför är det kul när nya människor engagerar sig 🙂

Kom hem nyss, och nu ska jag nog gå och lägga mig. Förhoppningsvis lyckas jag gå upp lite tidigare imorgon så att jag faktiskt hinner göra något på mitt projektarbete då…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Gäst hos overkligheten

Igår när jag ställde upp böcker på SUB hittade jag en trevlig liten bok under E: Gäst hos overkligheten – En 48-årig sjundeklassares dagbok av Gunilla Granath.

Boken är helt enkelt en vuxens studiebesök i en 13-årings vardag. Gunilla Granath börjar sjuan tillsammans med en klass, och går där en hösttermin. Visserligen kom den här boken ut 1996, när jag själv var precis i början av min skolgång, men vissa saker förändras inte. Det som Gunilla bygger sin titel på är känslan av overklighet som konstant finns i skolan. Den minns jag själv, och det är till stor del den som vållar mig problem fortfarande. Verkligheten är roligare än skolan, det finns så mycket mer!

Gunilla är helt slut efter en termin, och glad över att det snart är över (trots att hon kommer sakna sin klass). Tänk då på de andra eleverna, som sitter fast! Känslan av att det inte spelar någon roll vad man gör som elev, det är ingen idé att bli engagerad. Tack och lov har det ändrats en smula i alla fall, riktigt allt som Gunilla skriver känner jag inte igen från min egen sjua. Metoderna har uppdaterats något – hoppas jag i alla fall. För helst vill jag ju tänka att skolan har förbättrats, och inte bara att jag hade väldigt bra lärare.

Jag vet att det finns många engagerade och jätteduktiga lärare, jag har haft flera av dom. Tyvärr är systemet uppbyggt på ett sådant sätt att det inte finns så mycket tid. Något av det jag tycker bäst om med gymnasiet är att vi får mer tid att fördjupa oss. Nu längtar jag bara efter mer fördjupning. Jag vill ha tiden och möjligheten att kunna gräva ner mig i böcker om översättningsteori och lingvistik utan att läxor i naturkunskap kommer i vägen.

Snart är jag där.

Halkade bort lite från ämnet här. Boken var väldigt bra, och känns fortfarande aktuell trots sin ålder. Rekommenderas!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,