Det jag egentligen ville ha som rubrik på det här inlägget var: Om en relation faller utan att det syns på facebook, har den relationen funnits då? Men det var lite för långt. Veckans tema på Vecka 6 är alltså offentligt.

Min första spontana tanke när jag läste temabeskrivningen handlade om alla dom där oannonserade relationerna. De som inte uppmärksammas på facebook (den moderna världens måttstock: finns det inte på facebook finns det inte alls), de som bara finns för mig och övriga inblandade, samt kanske ryktesvägen i bekantskapskretsen.

Jag har aldrig haft ett förhållande med någon på facebook. Däremot har jag ju definitivt haft relationer, mer eller mindre intima, ändå. Som relationsanarkist trivs jag inte med att sätta etiketten ”förhållande” på mina relationer, jag känner inte heller något större behov av att hela omvärlden ska känna till mina fluktuerande relationsformer och vilka personer som är inblandade.

Ibland kan jag dock sakna legitimiteten som kommer med en relation på facebook. I och med att facebook är sättet att hålla koll på ”officiella” relationer, blir det som att alla andra är ogiltiga. Och, jag är ju inte känslokall och osårbar bara för att jag gör relationsanarki. Kombinationen leder till att relationer som tar slut, och sorgen över det, blir osynliggjorda bland vänner och bekanta. Det finns inget att hänvisa till, ingen anledning att vara ledsen och nere – för relationen har ju aldrig funnits ”på riktigt”.

Facebook-skuggan är också kopplad till den känsla som uppstår när en relation tar slut, och eftersom det inte är en definierad officiell relation så finns den inte i det kollektiva medvetandet. Känslan går inte att beskriva, det närmsta som dyker upp i huvudet är skräck. Det är dels jobbigt för man har ingenting att hänvisa till när det känns jobbigt att prata om eller med en viss person, och även jobbigt för att man börjar tvivla på sig själv – hände det här egentligen? Man känner sig lite mer sinnessjuk än vanligt, helt enkelt.

Som sagt, om en relation tar slut utan att det syns på facebook, har den funnits då?

Hypereffektiv, eller så

Hmm. Verkar ha gått in i en liten hyperperiod här på kvällen. Skrev och skickade in en skoluppgift, doserade ut ytterligare en veckas medicinförbrukning, flyttade om bloggen, kikade på mina filosofi-papper (prov i morgon), packade väskan med alla relevanta papper, böcker osv till i morgon samt svarade på massa facebook-inlägg.

Allt detta på under två timmar. Känner inte heller för att gå och lägga mig då jag inte är trött, men vet att jag ska upp sju för att gå till skolan. Skulle behöva duscha egentligen, men det kommer jag nog inte hinna på morgonen. Känner mig rastlös trots att jag fått ovanligt mycket gjort idag. Helt otroligt! 

Nåja, på ett eller annat sätt somnar jag väl… Frågan är bara hur sent…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

25 random things about me

Skrev det här på facebook igår, men tänkte att jag skulle lägga till det här också. Ganska intressant att försöka klura ut 25 saker om sig själv faktiskt… Svårare än man kan tro.

RULES: Once you’ve been tagged, you are supposed to write a note with 25 random things, facts, habits, or goals about you. At the end, choose 25 people to be tagged. You have to tag the person who tagged you. If I tagged you, it’s because I want to know more about you.

(To do this, go to “notes” under tabs (+) on your profile page, paste these instructions in the body of the note, type your 25 random things, tag 25 people (in the right hand corner of the app) then click publish.)

1. I basically learnt to read in two languages at once: Swedish and English. When my family (I was 6) moved to the U.S. I could barely read in Swedish. There I learnt to read in English, which then apparently transferred into Swedish. After 4 months I was reading ”Little House on the Prairie” by myself.

2. While visiting Canada at the age of 7, I decided to learn French because I was so fascinated by the bilingual street signs of Quebec.

3. I fulfilled this goal 10 years later through moving to the middle of France for a year.

4. As long as I can remember, my bookcase has been sorted alphabetically. When I was younger I was practically the only one I knew (except my parents of course) having their books organised like that. Jeez, none of my friends had even half the amount of books that I had. And I still don’t have that many (only one wall).

5. Since my parents both used to work at the University of Stockholm, going there always feels like going home. It’s a weird feeling, since I’ve never studied there (yet, I’m too young) and only done spare work there since last November. Everything is familiar 🙂

6. I have always loved sorting things, my mom used to go nuts at me for packing things into bags when I was supposed to clean my room. My computer is extremely well-organised with lots of folders, and so are all my pictures. My room however, looks terrible 😛 Along with this comes my passion for lists and planning, structuring and so on. However, I’m quite bad at following my own plans. I just love making them 😛

7. When I feel down, or kind of mopey, instead of buying candy I go and buy notebooks and/or pens. There is something so uplifting with nice new notebooks, and I can look at pens for ever. There are so many nice ones!

8. My current overall favorite color is orange, closely followed by (in no special order) green, black, purple and red. But orange caps them all. It has to be the right kind of orange though, it can’t be to light or to dark. When it’s just right, it looks like it’s glowing, and that’s what I love about it.

9. The worlds of gaming, fantasy and science fiction were all brought to me by my brothers when I was small and they were still living at home. They lent me books, let me join in playing games when they had friends over and gave me my own games 😛 However, I think I took fantasy and science fiction more seriously than they ever did. They seem to have mostly stuck to the gaming 😉

10. For a year now I have been a dedicated vampire-LARPer in Stockholm by Night. It’s really fun, and the more I play the more I get stuck 😛 Currently playing an autistic, violent Nosferatu, which is loads of fun! ;D

11. I have several long-term projects that I’m working on: see all the Stanley Kubrick-movies, read something by every winner of the Nobel Prize in literature, read all books by Margaret Atwood and read all books by Jane Austen. Going moderately well anyway 🙂

12. Some jobs I have had (or done, some of them were single events): painting fences, serving at a wedding, putting books up at Stockholm University Library, baby-sitting, giving trumpet lessons, serving in the café of the Nobel museum, leading kids around a Narnia-track… All of them have been fun, except perhaps painting fences in blazing hot sunlight.

13. Keeping track of how many countries I have visited (sitting in the airport doesn’t count) is always fun. So far I have been to Sweden (duh), Norway, Denmark, Finland, Russia, U.S.A., Canada, France, Germany, Switzerland, Latvia, Estonia, China (Hong Kong), Greece, the Netherlands and Belgium. Hopefully in April I will get to add Bosnia & Hercegovina, Serbia, Croatia and possibly Montenegro to the list.

14. I love reading dictionaries, and can sit for ages just looking up words that lead to other words and so on. Scrabble is a fun game, but not really necessary. Just give me the dictionary!

15. One of my few long-existing passions is for languages. I am currently trilingual (Swedish, English, French), working on Italian, and hoping to learn many more as soon as I’m free of high school. Some languages on my wish-list are Welsh, Jiddisch, Hebrew and Arabic. But really any language would do actually. On a trip to Saint Petersburg in 2004 I went through a crash course in Finnish with a colleague of my father during the bus ride. Sadly, I’ve now basically forgotten it. My Russian is also basically forgotten, sadly I was too small to remember it when we moved back.

16. I have spent two weeks nearly every summer of my life on Gotland, yet last year (2008) was the first time ever I saw the city of Visby by night (and then I mean really night, not late evening). The results of having a house on the northern tip of the island.

17. Despite my not actually having the right to it, my parents managed to acquire ”mother-tongue” classes for me when we came back from the U.S.A. It’s probably because of this that I speak as good English as I do.

18. Growing up with mac, I have always been surprised when people with PCs never can use a mac (since basically all mac users also are able to use a PC). The controls are not that different, seriously! I learnt to handle them both at the age of 10!

19. I managed to pass my driver’s license nearly a year ago, at the age of 18. I turned 19 the month after, but who cares? My main reason for getting a license is not that I drive so much, but that I find it practical to be able to. For example when visiting friends across the city I can drive home in maximum 20 minutes instead of spending an hour and a half on the subway and buses. The down-side is that my parents started using me as a chauffeur since I live at home… Also, of course, it’s always fun to beat your brothers to something 🙂

20. Another area that interests me a lot is psychology, especially since I started going to a psychologist myself. The human mind, and how we use it and how it uses us (^^) is very interesting. I wouldn’t mind studying group psychology or something like that, norms and peoples’ behaviour in groups has always fascinated me. I have always been an observer 😉

21. It took a long while for me to make up my mind about piercing my ears. I finally did in March 2006. While I was in France I acquired another two holes in my right ear. I find it kind of funny that I didn’t touch them for almost 17 years, and then within one year I had a total of four piercings in them.

22. I can remember the exact day my music taste changed, and also what song it was that changed it. On my 14th birthday my best friend gave me a CD, and on that CD was the song Sleeping Sun by Nightwish. Before that I didn’t even care a lot about listening to music, I had enough music in my head. Since then my taste has evolved, but I’m still very fond of Nightwish 🙂

23. My memory is very visual. For example, my spellcheck on my writing consists of looking at the words to see if they ”look wrong”. I remember names much better if I know how they are spelled. When I remember things from books and notes, I usually see the page in front of me. I have a very good memory for faces, sometimes a bit too good since I have on occasion remembered people I’ve never met 😛 When I haven’t been listening to a lecture or if I’ve been gone, reading through the chapter usually makes it up. I seem to absorb information mostly through my eyes somehow 😛

24. I have a thing for sarcastic, ironic and cynical humor, which when I get together with other sarcastic friends can make me fall over laughing. This is one reason why I love Terry Pratchett, his books are an ironic wonderland 🙂

25. I’m good at seeing structures and patterns. This shows among other things when I learn languages, I draw parallells to other languages very quickly. I usually catch up on historical patterns rather fast as well, and social structures are fuzzier but very interesting 🙂 Am not so good at actually knowing what you’re supposed to do, but I can usually see that I’m supposed to do something at any rate 😛

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Jane Austen

I dessa tider med koncentrationssvårigheter och huvudet fullt av jox, återvänder jag till en gammal favorit: Pride and Prejudice av Jane Austen.

Häromdagen var jag ju på pubträff med sf fandom, där vi vid mitt bord bl.a. började diskutera Jane Austen och olika sätt att läsa henne. Vi var rörande överens om att hon är sjukt rolig, och inte bara som vissa tonåringar uttrycker det ”så roomaaaaaaaaantisk”. Läser man hennes böcker endast på det sättet har man missat något fundamentalt tror jag. Visst, Jane Austen är romantisk – men hon är också fruktansvärt bra på satir, och på att driva diskret med olika personer. Hennes karaktärer är verkligen uppbyggda som klichéer, men det går även att läsa hennes böcker som seriösa studier av ett samhälle i början av 1800-talet. Hon har förmågan att fånga de små detaljerna, och genom att visa på det löjeväckande visar hon även på hur det ska vara.

Jag har hört folk (lite diffust sådär, men ändå) klaga på att det aldrig händer någonting i Austens böcker. Och det är väl sant, förstås. Det händer inte speciellt mycket, kan man tycka. Personerna lever sina liv, sina kärlekshistorier, sina problem, men det finns inte så många stora omvälvande händelser. Det är lite vilsamt, tycker jag, för istället för att oroa sig över om huvudpersonen ska dö eller inte (vilket händer ganska ofta i en del annan litteratur), kan man koncentrera sig på att lära känna personen. Austens personporträtt är fantastiska. Hennes människor, framförallt de unga kvinnorna, är oerhört levande. Jag skulle kunna spela Elizabeth Bennet efter att ha läst Pride and Prejudice, läsaren får så mycket inblick i hur hennes sinne fungerar.

Det är också upplyftande att läsa välskrivna böcker om och av en kvinna från 1800-talet. Tyvärr dyker de inte upp så ofta om de inte räknas som ”klassiker”… Vilket tack och lov Jane Austen gör.

När vi avrundade vår diskussion fick jag även tips om Austenbook, en sjukt rolig parodi på Facebook. Helt enkelt Pride and Prejudice i Facebook-format 🙂 Läs och skratta!

Kolla även in den här fina sidan, massor med Austen!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,