Officiellt, alltså.

Sedan början av januari har mitt liv i förhållande till mina föräldrar förändrats ganska radikalt. Eller ja, det känns fortfarande märkligt och annorlunda. Vad hände då?

Jo, den sjunde januari berättade jag för mina föräldrar att jag dejtar Y. I samma veva pratade jag med min närmsta bror, och någon vecka senare även med min äldsta bror. In other words, jag har outat mig själv för min familj och faktiskt presenterat någon som jag tycker otroligt mycket om.

Det känns jättekonstigt. Jag menar, senaste (och enda) gången jag presenterade en partner var för omkring fem år sedan när jag hade blivit ihop med en fransman under min Frankrike-vistelse. Jag har inte så stor vana av det här. För någon vecka sedan åt Y och jag middag hos mina föräldrar, på fredag ska vi åka och äta middag hos Ys föräldrar och lillasyster. När jag pratar med min mamma i telefon frågar hon hur Y har det, om Y har lust att följa med när vi ska på middag hos vänner och sådant där. Det känns ovant, märkligt – men så himla bra. Y finns.

För jag vill att min älskade familj ska veta varför jag är så lycklig och kär, och jag vill kunna prata om Y så att de vet vem det är, och jag vill att Y ska träffa min familj. Och det är underbart.

Samtidigt känns det märkligt att presentera Y som min partner; vi delar ju till exempel synen på relationer som säger att alla relationer är värda lika mycket. Eftersom åtminstone jag dessutom har flera andra nära relationer känns det ovant att låta den här relationen bli officiell i mina föräldrars och andras ögon. Men ja, det får väl vara så, just nu. Vi har också enats om att den enklaste förklaringen för vår relation, om folk frågar och inte vill ha en teoretisk utläggning, är att vi är ihop. Det kanske låter märkligt att bestämma sådant, måste man göra allt så komplicerat? Det är dock så vi funkar, och vi vill må bra. Y och jag vet var vi har varandra, och det är faktiskt det viktigaste.

Oavsett: det här är fantastiskt skönt och underbart. Jag kan prata med min familj på ett helt annat sätt (mina vänner har jag ju outat mig för förut). De är min familj, och det känns skönt att de kan ta större del av mitt liv på det här området också. Jag är lycklig just nu.

Annonser

Day 11 – Your siblings

Det här inlägget ingår i det här projektet.

Jag är yngst i en familj med tre barn. Mina två bröder är 7 och 10 år äldre än mig, vilket har lett till att jag i vissa sammanhang har känt mig väldigt mycket som ett ensambarn. T.ex. flyttade min äldste bror hemifrån när jag var 10 – jag minns helt enkelt inte riktigt hur det är att bo med honom. Vi ses inte heller speciellt ofta, i och med att han har flyttat från stan. Det är synd, men vi har alltid kommit bra överens ändå även om jag inte alltid tycker att jag känner honom.

Min andre bror umgås jag med mycket mer. Dels eftersom han konstant har bott i stan (även om vi inte har bott på samma ställe sen jag var 14), men också för att han inte har bildat familj ännu. Vi har mer gemensamt helt enkelt, speciellt sedan jag också började på universitetet.

Mina bröder ligger bakom flera av mina stora intressen, vilket är ganska roligt faktiskt. Det var t.ex. dom som fick mig att börja spela brädspel, läsa fantasy, älska spex, börja i studentorkester… Det var ganska roligt, förra julen fick jag i julklapp av dem att vi alla tre skulle åka till LinCon (konvent i Linköping). Så det gjorde vi! Sjukt kul var det, spännande att se hur våra spelstilar skiljer sig åt. Nog för att vi har spelat ihop förut, men aldrig så här lång tid i sträck.

Jag kan inte riktigt tänka mig livet utan mina bröder, vi har så himla många gemensamma referensramar. De är företagsamma, precis som jag, vi har samma humor, drar liknande skämt, gillar mycket samma böcker och filmer, pysslar med musik. Vi gör olika saker som de andra blir stolta över. Just nu är jag t.ex. en extremt stolt lillasyster, eftersom min närmsta bror precis haft premiär för Kårspexet, där han i år är directeur. Vi var och såg föreställningen igår, och det är så sjukt bra!

Egentligen finns det några personer till som borde vara med under den här rubriken. T.ex. min svägerska, som har varit en del av familjen sen jag var 9-10 någonting. Hon är näst-intill en storasyster. Hon har känt mig mer än halva mitt liv. Sen finns även en av mina kompisar, som jag lärde känna när jag var 18. Han hade aldrig haft några småsyskon, så han adopterade mig raskt som lillasyster och jag fick en extrabror. En bror som jag har ett helt annat förhållande till, i och med att han aldrig har sett mig som ett barn. För är det någonting som kan vara störande med mina bröder, är det att de inte ser att jag har vuxit upp. Typiskt småsyskon-syndrom, antar jag.

Day 03 – Your parents

Det här inlägget handlar om det här projektet.

Mina föräldrar har varit gifta i 29 år, och visar inga tecken på att sluta vara kära i varandra. Det gör mig både glad för deras skull – de hittade ju uppenbarligen så rätt i varandra! – men ger mig också en del att leva upp till som jag kanske inte vill egentligen. Jag är uppvuxen i en kärnfamilj (en väldigt kreativ, inspirerande och glädjande sådan, men kärnfamilj none-the-less), vilket har lett till en hel del ångest för min del när jag har insett att kärnfamilj nog inte är min grej.

Mina föräldrar är ambitiösa människor, men de har ändå lyckats ganska väl med avvägningen mellan bra krav och dåliga krav på sina barn. De har gett mig (och mina bröder), ett sinne för organisation, ett föreningsintresse, en vilja och förmåga att genomföra saker. För ja, mina föräldrar är precis som jag i det fallet, de är nästan alltid upptagna med något projekt antingen på fritiden eller på jobbet.

Mina föräldrar och jag har ganska mycket gemensamt faktiskt. När jag var yngre var jag framför allt ”pappas flicka”, men numera kommer jag lika bra överens med min mamma. Jag vet att jag kan prata om mina projekt med dem, för de kommer att förstå.

Det är svårt att göra en avvägning hur mycket jag kan berätta om mina föräldrar här – de har ju trots allt inte valt att figurera i min blogg. Det är därför det jag skriver om dem handlar mer om deras förhållande till mig. Det är ju också det som jag vet mest om när det gäller dem.

Men ja, för något slags avslutande ord om mina föräldrar. De är bra på att stötta, på att bygga upp saker, och det är framför allt det jag uppskattar med dem. De har lyckats genomföra ett antal äventyr med en familj i släptåg, och de har lyckats fortsätta älska varandra i mer än 30 år. Jag tycker att det är imponerande, och inspirerande. När jag förlorar hoppet om kärleken, så är de ett bevis på att kärlek kan fortsätta finnas även efter lång tid. Allt tar inte slut.

Språknörderi

Senast jag var hemma hos mina föräldrar diskuterade jag (som vanligt) grammatik med min far. Jag har nyligen börjat läsa bosniska/serbiska/kroatiska (BSK) och eftersom min far är slavist är han naturligtvis överförtjust. Jag muttrade i alla fall om att den ordbok jag har är så dålig, för den anger inte tillräckligt med grammatisk information (som genus).

Två sekunder senare hade han plockat fram sin gigantiska ordbok som han köpte under en språkresa, i september 1986. Nu är den hemma hos mig på långlån. Min inre (och yttre) nörd är lycklig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Sorg och saknad

I morse när jag låg och halvsov kom jag att tänka på tisdagen den 5 augusti i år. Dagen då jag ringde till min mamma medan jag vandrade in mot Visby – och fick reda på att mormor dött under natten.

Och trots att det gått flera månader, trots att begravningen varit och trots att jag gråtit floder, så började jag gråta igen. Minnena från den dagen dök upp i huvudet så tydligt, och i efterhand undrar jag lite hur jag lyckades vara kvar i Visby hela dagen innan jag åkte upp till min familj.

Jag vandrade in i folk på marknaden, på torget, överallt. Känslan av avlägsenhet och tomhet var överväldigande, faktiskt. Samt förstås frågan: hur hände det här? Mormor var inte sjuk, inte skröplig ens! Hur kunde hon plötsligt bara dö? Förklaringen ligger i hennes ålder: 85 år. Och, hur klyschigt det än låter, mormor var inte 85 år gammal, hon var 85 år ung. Sorgen, saknaden, är fortfarande överväldigande ibland. Jag kan fortfarande ägna timmar åt att minnas och gråta, även om just gråten inte kommer lika lätt längre. Tror aldrig jag kommer sluta sakna mormor, helt ärligt.

Den dagen (och många dagar därefter) överlevde jag tack vare mina vänner. Min familj fanns där förstås, men många av mina vänner är så oerhört stöttande. Dom är det dessutom vad som än händer – de finns alltid. Förmodligen är dom förklaringen till varför jag stannade kvar i Visby den där augusti-dagen. Jag behövde dom.

Men mormor, jag kommer aldrig sluta älska dig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,