Bokkedjan: Böcker

Hakar på igen, och denna gång handlar kedjan om böcker

Det är svårt att inte hamna i Terry Pratchetts Discworld när man pratar om böcker, i och med att Osynliga Universitetet har ett av dom mer fantastiska bibliotek jag läst om. Böcker som måste kedjas fast, böcker som flyttar på sig, studenter som går vilse, och L-space. Allt detta vaktas av en bibliotekarie som råkar ha blivit en orangutang.

På tal om konstiga (eller, ovanliga?) bibliotekarier läste jag nyss ut en bokserie om böcker där bibliotekarien i The Great Library är Cheshirekatten (den där från Alice ni vet). I denna serie skriven av Jasper Fforde kan folk röra sig in och ut ur böcker genom att läsa dem. Olika brott begås både i vår värld och i the Bookworld, och den som måste lösa alltihopa är en LiteraTec (en litterär detektiv) vid namn Thursday Next. 

Thursday Next bor i ett 1985 som är ganska annorlunda från det -85 som vi skulle minnas. Hon har t.ex. en dront (v 1.2) som husdjur, och zeppelinare är det stora transportmedlet – flygplan är bara för militären. Alternativhistoria, helt enkelt. Nu är jag ganska förtjust i alternativhistoria, men en serie jag gillar speciellt är The Chronicles of Chrestomanci av Diana Wynne Jones. Där är det nämligen själva parallellvärldarna som är i fokus. Den evige huvudpersonen är Chrestomanci själv – magikern som har fått ansvar att se till att magins regler efterföljs i alla parallellvärldarna. Han är den ende som har nio liv och därför inte har några alter-egon i de andra världarna. 

Till sist avslutar jag med en av dom första alternativhistorierna jag läste: serien om Dido Twite av Joan Aiken. Några av mina absoluta favoritböcker, som jag tycker det är synd och skam att de flesta inte finns översatta till svenska. De tilldrar sig i början av 1800-talet, i ett England som är nästan som vårt. Det är bara en annan kung på tronen, och världen är lite, lite mer magisk. Dido reser till alla möjliga ställen, och överallt, i hörnen på världen (eller vad man ska säga) hittar hon konstiga saker, oförklarliga saker, som bara kan förklaras på ett sätt – med magi. Böckerna skulle nog kunna kallas magisk realism, för det är verkligen det det handlar om. Världen är inte full av magi och trollformler, utan i utkanterna rör sig bara oförklarliga saker. Underbara böcker.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Valdemar och Darkover

Kontext inhandlade jag som tidigare nämnt en bunt böcker från Alvarfondens boklådor. Förra veckan läste jag Marion Zimmer Bradleys The Winds of Darkover & The Planet Savers, under helgen har jag läst några av Mercedes Lackeys Valdemar-böcker: Arrows of the Queen, Arrow’s Flight och Arrow’s Fall.

Alla böckerna har en sak gemensamt, och det är ”mind-magic”. Skillnaden är att hos Zimmer Bradley framställs det som vetenskap, och hos Lackey som mentala gåvor. Dvs ingen av dom ser det som ”riktig” magi. I böckerna om Valdemar talas det till och med om den gamla magin, som skulle vara mera traditionell magi (om det nu finns något sådant 🙂), det som Härolderna använder är något som lite nedvärderande kallas för ”Heralds’ Magic” – alltså inte riktig magi.

För mig framstår naturligtvis alltihop som magi 🙂 Oavsett om det bara är mentala trix så är det ändå så mycket mera än vad vi har här, på jorden. Jag blir speciellt avundsjuk på ”the Companions”, följeslagarna som finns i Valdemar. Fantastiska varelser, men lite väl goda ibland faktiskt. Det blir nästan tröttsamt att dom löser allt. Tack och lov gör dom det inte särskilt ofta, det är till och med inskrivet i böckerna. Jag tycker mig se en koppling till daemonerna som finns i Philip Pullmans böcker om den Mörka Materian (His Dark Materials). Följeslagarna är inte riktigt lika mycket speglingar och delar av sina Härolder som daemonerna är av sina människor, men ett tillräckligt starkt band finns emellan dom ändå. Det som är olikt är bl.a. att Följeslagarna kan välja nya Härolder – daemonerna dör när deras människor dör (och vice versa).

Överlag tyckte jag mycket om båda gängen böcker; just nu är det Lackey som är färskast i minnet eftersom jag läste ut sista boken igår, men även Darkover-böckerna var riktigt bra. Zimmer Bradley kändes aningens mer komplicerad än Lackey, även om ingen av dessa böcker är direkt svårlästa. Bra vilolitteratur helt enkelt! Mycket bra vilolitteratur t.o.m. 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nine Princes in Amber

Har nu läst ut första delen i Roger Zelaznys Amber-serie: Nine Princes in Amber. Det gick snabbt att läsa ut den, tog bara en dag som inte ens tillbringades bara med näsan i en bok.

Jag gillade den här boken, och har definitivt fått smak på att läsa mer i serien. Jag vet inte riktigt vad jag gillade, men jag kan helt klart förstå varför alla är så förtjusta i Amber. Det var någonting med tonen i boken, och språket. Det flöt på bra, men utan att bli för enkelt och utan att bli meningslöst. Det var trevligt att läsa en kort bok, dessutom. Numera känns det som att alla har fastnat i någon slags ”kvantitet-i-stället-för-kvalitet”-syndrom. Det kändes skönt med en bok (och därmed en författare) som vet att det inte blir bättre av att man drar ut på det i onödan.

Jag kan inte säga varför, men jag har helt klart blivit nyfiken på den här världen, och på personerna i den. Ser fram emot att läsa fler delar!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Un Lun Dun

Har idag läst ut Un Lun Dun av China Miéville. Inte helt förvånande tilldrar sig boken i ett alternativt London, precis som ett flertal andra böcker (detta diskuterades bl.a. under Kontext, panelen som handlade om alternativ historia). Naturligtvis kunde jag inte låta bli att jämföra Un Lun Dun med Neverwhere av Neil Gaiman – en av mina favoritböcker. Neverwhere är fortfarande min favorit, men Un Lun Dun var faktiskt väldigt underhållande.

Till skillnad från i Neverwhere har Londons platser annorlunda namn i Un Lun Dun. Det finns även andra alternativa städer, inte bara UnLondon utan även t.ex. Parisn’t och No York. Någonting annat som Un Lun Dun kör väldigt mycket med är ordlekar och variationer av ord.

Generellt känns Un Lun Dun skojigare än Neverwhere, hur man nu ska förklara det. Trots att UnLondon befinner sig i krig, och allting verkar gå helt fel, så tappar man ändå inte känslan av att det faktiskt kommer att gå bra. Vilket det också gör, naturligtvis. En del av förklaringen kan ligga i att Un Lun Dun uttryckligen är skriven för yngre läsare, det är inte Neverwhere. Bredvid Neverwhere känns helt enkelt Un Lun Dun lättviktig. Sen är nog författarnas stil annorlunda också, men eftersom det här är det första jag läser av China Miéville får jag väl återkomma om det när jag läst något mer 🙂

För att sammanfatta: Inget större fel på Un Lun Dun, men den känns lite för simpel. Det är nästan en barn/ungdomsbok som håller för äldre läsare, men inte riktigt. Som sagt, ordlekarna är fina och riktigt fyndiga ibland, det tog lång tid innan jag kom på att Shwazzy var det fonetiska uttalet av det franska ordet ”choisi”, dvs den ”utvalda” 🙂 Flera av ordlekarna gick inte riktigt att komma på innan man faktiskt läste ut orden högt. Det var kul!

Gullig bok, men antagligen inget jag kommer läsa om en massa gånger.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Publicerat i Kulturish. Etiketter: , , , . 3 Comments »

Kontext 2008

Helgen tillbringades på sf- och fantasykongressen Kontext i Uppsala. Fantastiskt kul, var första gången jag var på kongress! Det här känns som något jag skulle vilja fortsätta med… Eftersom jag aldrig varit i Uppsala heller, blev det flera bra grejer som drog ihop sig den här gången. En extra fördel var ju att jag inte behövde betala vare sig inträde eller boende, och inte tågbiljetten heller. Istället gjorde jag av med alla mina pengar på böcker, cider och mat 😛 Köpte sammanlagt 11 böcker, så dom ser jag fram emot att läsa! Ska bara ta mig igenom dom fem jag redan håller på med…

Nu har jag alltså dragit på mig ännu ett aktivt intresse. För det här vill jag ju hålla på med! Precis som allt annat. Egentligen kanske det inte var så bra att jag föll för det här med kongresser… ^^ Men i alla fall, det här har varit en av mina roligaste helger på länge. Det är alltid kul att träffa folk som är lika, om inte mer, nördiga än vad jag är! 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,