Day 24 – Something that makes you cry

Det här inlägget ingår i det här projektet.

Precis som att det är lätt att göra mig glad, är det också ganska lätt att få mig att gråta. Oftast handlar det om att någonting påminner mig om något känslosamt, eller helt enkelt bara att det är sorgligt i sig självt. Det kan vara en film, en låt, en bild, en text… Det handlar bara om sammanhang, och vilket humör jag är på. Ibland är jag på gråt-humör, då kan ett trevligt minne få mig att börja gråta. Jag kan nog inte säga en enda specifik sak som alltid får mig att gråta, förutom musiken till Braveheart. Det är helt otroligt vad sorglig den är. Men annars är det som med allt annat, det varierar ^^

Annonser
Publicerat i Bloggande. Etiketter: , , , . Leave a Comment »

A Day at the Races

Idag bad för övrigt min mor mig berätta om det var lindy hop som dansades i det här klippet, från bröderna Marx film A Day at the Races. Det är det 🙂 Sjukt snyggt är det också!

Det är lite roligt, jag växte upp med den här filmen (och alla bröderna Marx andra filmer också, för den delen) utan att någon veta att det var lindy som de dansade. Och nu kan jag göra delvis samma turer som finns med i det här klippet 🙂 Häftigt!

Young people fu**ing

DVD-omslaget till Young people fucking pryds av en kvinna i underkläder bakom en soffa, som hålls om av två män. Från soffan sticker det ut ben i varierande stadier av påkläddhet, och på golvet ligger det en kamera, en dildo och en champagneflaska. Undertitlarna är ”Sex without complications? …yeah, right.”.

Okej, så filmen handlar om sex. Den var överraskande bra, måste jag säga, trots att det fanns vissa saker som störde mig med den. Samtidigt så känns det som att, så få gånger som det görs filmer med en överhuvudtaget avvikande syn på sexualitet så får man väl vara nöjd med det som finns… Och ja, filmen är bra, framför allt rolig och någon enstaka liten tankeställare om varför vi gör vad vi gör i sängen och hur vi gör det.

Men.

Ett. När man nu gör en film som handlar om ”icke traditionellt sex”, varför tar man inte med homosexuella alls? Det antyds bara lite på slutet att en av tjejerna tyckte det var upphetsande med idén om två killar, men that’s it. Annars är det stenhårt hetero som gäller.

Två. Varför är det bara dom två som är i ett fast förhållande som använder en strap-on? Och varför blir den enda andra sexleksaken (en liten vibrator) i filmen tagen som ett bevis på att killen inte kunde få tjejen att komma?

Tre. Varför är det bara den tjejen som ligger med sin killes rumskompis framför ögonen på honom som överhuvudtaget verkar tycka att det är hett med två killar?

Fyra. Varför känns det som att hela poängen med filmen är att visa att man faktiskt inte har bra sex om man inte är kära i varandra? Och att den ende som har problem med potensen har det för att han försöker ligga med sin kompis och han känner henne ”för bra”?

Jag kanske är petig, eller helt enkelt bara för queer och relationsanarkistisk för romantiska (eller erotiska då, den här var faktiskt inte så romantisk…) komedier. Jag tror att den här filmen ses bäst med analysglasögonen av, för då var den faktiskt väldigt rolig och stundvis ganska träffsäker. Och som sagt, att det alls görs en film som ens försöker är ju bra. Så se den!

—-
Edit: Jag kom på när jag läste på IMDB-forumen om den här filmen att jag glömt den absolut största grejen (förmodligen för att jag är hemmablind). Det finns inte en enda huvudperson i den här filmen som inte är vit.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Reservoir Dogs

När jag hämtade bilen på plåtverkstaden i Kungens Kurva tidigare i veckan passade jag på att svänga in på Jula. Förutom en ficklampa gick jag därifrån med två nya filmer: Sleepy Hollow och Reservoir Dogs. Igår var jag hos en kompis för att se på film, och eftersom ingen av oss sett Reservoir Dogs blev det den.

Väldigt intressant film. Väldigt paranoid film. Jag är grymt imponerad av skådespelarprestationerna, ett flertal av dom (mr White, mr Pink och mr Orange) är riktigt, riktigt bra. Bakgrundsstoryn hamnar lite i skymundan, men det gör ingenting – spelet mellan personerna är så intressant i sig självt att praktiskt taget ingen story behövs. Den överlag mest sympatiske är mr White, även om även han är en gangster. Det är honom vi följer mest, och det är honom jag lider med när han på slutet får reda på det ultimata sveket.

Flera av scenerna är väldigt obehagliga, t.ex. när mr Blonde torterar en ung polis till tonerna av Stuck in the middle with you med Stealers Wheel. Ger lite Clockwork Orange-associationer, där Alex utför några av sina brutalaste brott till tonerna av vackert klingande klassisk musik. Just kontrasten mellan musiken och handlingarna gör brutaliteten så mycket mer brutal, och inskärper verkligen rollfigurernas galenskap (eller vad man nu ska kalla det).

Det filmen gör är att den drar till sin spets vad lojalitet, vänskap, våld, galenskap, helt enkelt vad människor är. Även dessa gangstrar har sin heder, och dom finner det otänkbart att en av deras vänner kan svika dom så. Det hemska är att den enda som överlever är den som aldrig vågade lita på någon av dom andra, som aldrig lät någon komma nära. Det är sorgligt.

Bra film, den här tänker jag definitivt se om, om inte annat för att få höra mer av dialogen när dom äter frukost 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Film i Sundsvall

I helgen var jag i Sundsvall och hälsade på en kompis som jag lärde känna i Frankrike. I och med att hon hade munsår gick vi inte ut så mycket utan låg mest och tittade på film samtidigt som vi åt kakor och Ben&Jerry’s: Half Baked. Vi hann med totalt sju filmer, den enda som vi hade tänkt se men inte hann var Team America. Dom vi hann se var:

Mycket bra blandning, skulle jag vilja säga. Av dessa var det bara Dogma som jag sett förut. Blev speciellt förtjust i Persepolis, måste jag medge. Riktigt bra film, och dessutom fransk! Kan det bli bättre? Kan nu pricka av ännu en film på min ”Kubrick-lista”, så det känns bra!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Die Welle – Vågen

I kväll har jag varit och sett en av de mest skrämmande filmer jag någonsin sett. Den är inte särskilt läskig i klassisk mening, det är inte en skräckfilm, och i princip hela handlingen tilldrar sig i ett klassrum på en tysk gymnasieskola.

Det som är skrämmande är det psykologiska spelet, och de psykologiska baktankar som skymtar. När jag ser den här filmen blir jag rädd för människor – mänskligheten.

Min historielärare klev in på min engelskalektion idag och frågade om någon ville gå på bio på kvällen, för att se Die Welle. Hans beskrivning av den var ”en lärare som på en vecka förvandlar en skolklass till nazister”. Det visade sig stämma ganska bra. Fast byt ut nazister till fascister.

Läraren Rainer ska leda en grupp elever genom en projektvecka om autokrati. Frågan kommer upp om eleverna tror att Tyskland idag skulle kunna bli en diktatur. Eleverna hävdar bestämt att det är omöjligt, vi är alldeles för upplysta. Rainer bestämmer sig för att göra ett experiment. Under projektveckan ska eleverna sitta ordentligt, vara tysta i klassrummet, resa sig upp när de talar, kalla honom för Herr osv. Successivt placeras eleverna om för att kunna hjälpas åt bättre, de bestämmer en uniform, ett namn (Die Welle = Vågen), en logga. Gruppen blir mer och mer sammansvetsad mot yttre faktorer. Mer och mer håller de ihop mot de andra på skolan, som snart antingen kallar dem ”vitskjortorna” med förakt eller går med i Vågen.

Det går långt. Väldigt, väldigt långt. Och läraren inser plötsligt vad som hänt, tack vare en elev – han har en armé. Inte en särskilt bra armé, men ändå. Slutscenen är otroligt skrämmande, men också kraftfull. Han manipulerar dem och visar dem sedan vad som hänt med dem. Tyvärr är det för sent.

Den här filmen rekommenderas verkligen, om inte annat så bara för att den behandlar ett så viktigt ämne: hur gruppgemenskap kan vändas till hat mot andra, så lätt! Rollfigurerna var kanske lite väl enkelspåriga ibland, men det gjorde det å andra sidan väldigt lätt att se vilka roller i dramat som de olika eleverna spelade. En väldigt tänkvärd film, och som sagt, obehaglig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Fight Club

Igår var jag hemma hos en god vän, M, och kollade på film. Först hade vi tänkt kolla på Kingdom of Heaven, men när M insåg att jag inte sett Fight Club stängde han av och satte igång den i stället.

Riktigt bra film, mycket intressant ur ett psykologiskt perspektiv. Jämförde med American Psycho (som för övrigt är en av dom två böcker min brors flickvän slängt – för att hon mådde illa av att ha den i hyllan) – den dubbla personligheten och det psykotiska. Det intressanta var att jag inte fattade att det var en enda person förrän närmare slutet. Då blev många av dom tidigare scenerna väldigt väldigt intressanta… Samt även Ms kommentarer om självdestruktivitet. Det enda som var tråkigt, eller vad man ska säga, var slagsmålsscenerna. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av meningslöst våld (om det inte är typ The Fifth Element, men det är för att Milla Jovovich är cool!), och det här var dessutom så pass brutalt. Men det var väl det som var meningen.

Jag vet inte om samhällskritiken är någon stor del i den här filmen. Förmodligen är det väl det som en del ser i den, men för mig handlade det verkligen inte mycket om det. Den här filmen handlar om Tyler och hans ensamhet, som jag ser det. Allt annat, alla andra händelser, är bara bieffekter. Vilket jag tror skildrar en del psykiska problem väldigt bra. Att det enda som är verkligt är en själv och ens tankar, inte omvärlden.

Hur som helst, mycket intressant och bra film, skulle gärna se om den med andra ögon 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,