Do Androids Dream of Electric Sheep?

av Philip K. Dick

Jag har trillat in i en fruktansvärt ineffektiv period just nu, som mest går ut på att jag sover, äter och tittar på teven/datorn. Men jag har hunnit läsa lite också, bl.a. denna klassiker bland sf-böcker. Igår läste jag ut den, och trots att jag hade vissa problem att ta mig igenom den (mest beroende på bristande koncentrationsförmåga) så blev ändå den slutgiltiga reaktionen: wow. Helt enkelt totalt överväldigad.

Egentligen inte av själva historien, när jag tänker efter, utan snarare av känslan och medmänskligheten i Dicks berättande. När det handlar om att döda robotar så brukar det sällan reflekteras över varför alla robotar bör dö, men Dick gör just det. Vad är det som är så fundamentalt olika med androiderna, och varför måste vi döda dem på grund av det? De är ju smarta, snygga och praktiska att ha för de kan göra typ allt. Som människor utan problemen, även om vissa av Dicks androider verkar ha en del mänskliga problem också. Dick ger mig helt enkelt en rimlig anledning till att man kan vilja förstöra androiderna, men han gör det inte hux flux och oproblematiskt.

Tanken bakom, plus känslan jag får av att det finns så mycket bakom den huvudsakliga historien som inte sägs, är de stora anledningarna till att jag föll så mycket för den här boken. Den är lagom lång, den ger mig precis så mycket att jag vill ha mer bakgrund, mer detaljer, mer kött, mer verklighet. Precis som det ska vara.

Day 15 – Your dreams

Det här inlägget ingår i det här projektet.

Det här var ett svårt ämne, det är därför delvis som listan hakade upp sig. Det är lite svårt att sammanfatta sina drömmar, poängen med dem är ju att de är drömmar? Jag drömmer om så himla mycket, både abstrakt och konkret, stort och smått.

Jag drömmer om saker jag vill göra, platser jag vill åka till, människor jag vill träffa, böcker jag vill läsa, filmer jag vill se… Ibland är det inte allvarligare än att jag drömmer om den där chokladbiten jag skulle vilja äta, ibland är det inte mindre än att jag drömmer om att starta ett förlag. Allting blandas, flyter ihop och blir en del av mig och dom val jag gör i mitt liv.

Och det där är bara mina personliga drömmar. Sen har jag drömmarna som handlar om andra, som handlar om min familj eller vänner, eller bara världen i allmänhet. Jag drömmer om att min brorsdotter inte ska möta samma hinder som mig, jag drömmer om att min brorson ska få det bemötande han förtjänar, jag drömmer om att världen en dag kanske förändras till det bättre. Drömmarna kopplas ihop, personligt och allmänt, stort och smått här också.

På gymnasiets svenska C-kurs höll jag ett tal om drömmar och vikten av dem. En del av det jag sa då tror jag verkligen fortfarande på, t.ex. drömmars betydelse för oss som människor. Vi behöver drömmar, för de får oss att sträva vidare och att fortsätta även om vi sitter fast i en situation vi inte kan förändra omedelbums. Sitter jag på jobbet och har tråkigt kan jag drömma om personen jag ska träffa på kvällen. Är jag tvungen att arbeta från låg ålder kan jag drömma om att en dag gå i skolan. Alla har vi våra drömmar, de gör oss mänskliga.

Det finns hopp

Artiklar som den här ger mig hopp om mänskligheten.

Den ger mig något att sträva mot, något att hoppas på, något att visa på, något att inspireras av.

Den visar mig att jag, faktiskt, har möjligheten att bygga ett liv som fungerar för mig själv. Även dom dagar när allting känns som skit.

Virrvarr

Det känns som att mitt huvud bubblar och kokar, så mycket jag vill göra och säga och skriva och prata och sjunga och dansa och hitta på… Jag fladdrar mellan saker, försöker samla mig till att åstadkomma någonting. Söker jobb, letar lägenhet, drömmer om framtiden…

Jag är helt enkelt mitt uppe i livet. Jobbar om dagarna och drömmer om nätterna. Läser och leker och läser igen. Tiden går och snart är sommaren slut känns det som, trots att det fortfarande bara är juli.

Allting går så snabbt, och tiden räcker liksom inte till. Konstigt det där! Och alltid när jag har saker jag vill skriva här har jag ingen dator i närheten 😛

Och nu kom farsan in och tyckte jag skulle plocka undan mina kläder, så jag får väl göra det… I’ll be back.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Återvändo

Jag har firat jul och nyår, börjat skolan igen, återupptagit diverse aktiviteter samt umgåtts med folk. Dessutom har jag haft skrivkramp. Egentligen har jag velat blogga, men det har inte gått. Förhoppningsvis blir det bättre nu. 

Eller kanske snarare: det måste bli bättre. Har ett flertal uppsatser att skriva i diverse ämnen (engelska, samhällsvetenskap), och de måste in…

Men i vilket fall. Jag är tillbaka år 2009. Inte nödvändigtvis gladare, piggare eller mer effektiv, men åtminstone lite stabilare än förut. Lite mer självkännedom, lite mer jag, vem vet?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Obalans i verkligheten

Många dagar rör jag mig i en slags overklighetskänsla, som att ingenting runt omkring mig egentligen finns. Detta fenomen uppträder främst när jag är i skolan (vilket kanske inte är helt förvånande). Det läskiga är när det sprider sig utanför, så att jag börjar tvivla på att jag ens existerar.

Pratade om att definiera ”existens” med F idag, och kom fram till att för mig i alla fall innebär existens bl.a. att andra människor ser mig. Vilket är anledningen till att jag blir så glad när folk lägger märke till att jag har klippt mig. Det är ett bevis på att de har sett mig förut, och att de nu ser att någonting är förändrat.

Ibland är det inte heller ett renodlat existenstvivel, utan bara en vag känsla av att någonting kan trilla omkull. Jag kan trilla omkull på något sätt. Det känns som att jag står på en balansbräda helt enkelt. Förmodligen är det osäkerheten inom mig som får mig att vackla.

Hur bygger man då bort osäkerhet? Det är frågan. Jag känner att jag skulle kunna hitta mig själv om jag slapp gå i skolan, men jag slutar ju snart! Bara den tanken borde väl hjälpa en del, göra så att jag står ut fram till juni? Tydligen gör den inte det. En del i det är nog mitt totala ovetande om att det finns en framtid. Sorgligt nog.

Det här behöver jobbas på, quite simply.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,