Städa in det nya året

När man städar hemma hittar man så mycket intressanta saker. T.o.m. när man bara bott i lägenheten i ca ett år, som jag. Då jag slutligen ska ha inflyttningsfest håller jag frenetiskt på och försöker få lägenheten (framför allt mitt rum) att faktiskt se ut som att jag har bott här ett år – dvs få bort kartongerna från golvet.

T.ex. har jag hittat min franska kylskåpspoesi, så nu har jag satt upp den. Hela frysen är täckt av franska ord, det känns genast lite mer hemtrevligt. En mening har jag plockat ut hittills: Je suis dans la layrinthe et je cache mon désir. Alltså, jag är i labyrinten och döljer min längtan.

Jag har även hittat en av mina påbörjade stickningar, så nu kanske den kan bli klar om jag inte hittar på något annat… Jättefint vinrött garn från gården Skymnings på norra Gotland som ska bli en trekantssjal att användas på lajv, bland annat.

Annat som dyker upp i högarna är diverse intressanta tidningar, några franska, några Språktidningen och några Ottar. Dags för omläsning av vissa tror jag!

Day 27 – Your favorite place

Det här inlägget ingår i det här projektet.

Jag är verkligen dålig på att välja favoriter. Men det finns en plats som jag alltid älskar, även när jag har tråkigt eller när det är dåligt väder. För det är så vackert. Platsen heter Gotland, men mer specifikt så är det ett hus i närheten av Lergrav, i Rute socken. En mil från Fårösund, en kilometer från havet. I år är ett av de få åren då jag inte varit på ön alls, inte varit i vårt hus. Jag saknar det.

Det är något med ön, hela ön. De norra delarna är speciella – de södra är fina, men inte alls samma sak. Det är blandningen av hårt och mjukt, plus att jag naturligtvis associerar till sommar när jag tänker på den. Jag gillar de små fiskelägena, jag gillar Visby, jag gillar raukarna, jag gillar hagarna, skogarna, havet, vikarna… Jag överväger att någon gång i mitt liv tillbringa lite längre tid än ett par veckor i stöten där. Utforska ön mer ordentligt, få det att bli en vardag.

Tyvärr skulle jag nog inte kunna få ett kvalificerat jobb där, utan det får väl bli någon gång med distansjobbande. Så länge nöjer jag mig med att ha ön som en plats jag kan åka till, och där det alltid känns som att komma hem.

Highspeed

Ibland är det läskigt hur snabbt saker förändras. Hur plötsligt saker händer, utan att man kan stoppa dom. Tänker på det nu, p.g.a. att en väns pappa voltade med bilen i torsdags, och därmed numera är helkroppsförlamad. Hur snabbt någonting förstör ett helt liv. Samma känsla jag kände förra sommaren, när mormor plötsligt fick en hjärtattack och dog. Samma känsla som den av min pappas studenter måste ha haft, när han klantade sig lite på fyllan och därför nu är helt förlamad (han dök i vattnet och råkade dyka på en sten). Vi är så svaga, egentligen. Det krävs så fruktansvärt lite för att skada oss.

Morbida tankar så här på kvällskvisten. Men det är lite så mitt liv känns just nu. Allting rör sig framåt, och sen plötsligt kommer det ett ryck och allting tar ett skutt och man känner inte igen sig. Allt är förändrat. Det är läskigt att tänka att det är så lätt för oss att dö, det är snarare att vi lever som är det konstiga.

Nä, nu ska jag sluta vara morbid. Om några timmar går båten till Gotland. Jag har en känsla av att jag har glömt en massa saker, men förmodligen inbillar jag mig bara. Två väskor, en till första halvan av veckan och en till andra. Jag har ingen aning hur det här kommer bli, faktiskt. Vi får helt enkelt se!

Sorg och saknad

I morse när jag låg och halvsov kom jag att tänka på tisdagen den 5 augusti i år. Dagen då jag ringde till min mamma medan jag vandrade in mot Visby – och fick reda på att mormor dött under natten.

Och trots att det gått flera månader, trots att begravningen varit och trots att jag gråtit floder, så började jag gråta igen. Minnena från den dagen dök upp i huvudet så tydligt, och i efterhand undrar jag lite hur jag lyckades vara kvar i Visby hela dagen innan jag åkte upp till min familj.

Jag vandrade in i folk på marknaden, på torget, överallt. Känslan av avlägsenhet och tomhet var överväldigande, faktiskt. Samt förstås frågan: hur hände det här? Mormor var inte sjuk, inte skröplig ens! Hur kunde hon plötsligt bara dö? Förklaringen ligger i hennes ålder: 85 år. Och, hur klyschigt det än låter, mormor var inte 85 år gammal, hon var 85 år ung. Sorgen, saknaden, är fortfarande överväldigande ibland. Jag kan fortfarande ägna timmar åt att minnas och gråta, även om just gråten inte kommer lika lätt längre. Tror aldrig jag kommer sluta sakna mormor, helt ärligt.

Den dagen (och många dagar därefter) överlevde jag tack vare mina vänner. Min familj fanns där förstås, men många av mina vänner är så oerhört stöttande. Dom är det dessutom vad som än händer – de finns alltid. Förmodligen är dom förklaringen till varför jag stannade kvar i Visby den där augusti-dagen. Jag behövde dom.

Men mormor, jag kommer aldrig sluta älska dig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,