Oflyt

Förlåt för den fruktansvärt dåliga rubriken. Jag har märkt att jag inte är bra på rubriksättning.

Anyway. Eftersom Tensta simhall hade den dåliga smaken att stänga för renovering den 16 mars, och eftersom jag är en upptagen människa, lyckades jag inte gå och simma förrän den 31 mars. In the nick of time!

I linje med dagens allmänna tillbakablickande tema (jag sov över hos min mamma, åt frukost med henne, gick min gamla skolväg till grundskolan, träffade massa gamla grundskolelärare och pratade om min skoltid från grundskola till gymnasium) gick jag även och simmade på en simhall där jag brukade vara flera gånger i veckan när jag var 11-12 år: Eriksdalsbadet. Det kändes ytterst märkligt att vara där själv, i och med att jag i princip alltid varit där i en stor grupp som har tränat eller tävlat. Jag glömmer att äventyrsbadet finns nästan, för jag har inte varit där så ofta. Ännu märkligare blev känslan när det dök upp ett gäng kids i samma färger som jag hade när jag tränade simning, svart och orange.

För att bygga på mina flashbacks tillbringade jag sen kvällen hos en kompis som nyligen flyttat in i en lägenhet som jag senast besökte för ca 6 år sedan. Intensiv dag, minst sagt, och lite väl mycket reflekterande över mig och mitt liv och mina val för att jag ska vara riktigt bekväm med det.

Sommar!

Ja, nu är jag vuxen. I fredags tog jag studenten. Tiden fram tills dess har varit en enda lång ångestperiod, vilket har gjort att jag har skrivit alldeles för lite generellt, inte bara här. Men nu är jag klar! Det enda som är kvar är att få betygen, vilket sker nu på onsdag.

Idag har jag varit och röstat, för första gången. Det kändes som en bra start på det officiella vuxenlivet. För trots att jag känner mig som en vuxen – herregud, jag är ju 20 år! – har jag alltid suttit fast i ”jag går på gymnasiet”. Men nu är det slut med det. Och jag vet, jag vet att vuxenlivet är hårt och jävligt och att gymnasiet är den lättaste perioden i ens liv och blablabla. Det spelar ingen roll. För nu är jag fri. Däremot inte fri i betydelsen ”arbetslös”, vilket har inneburit en så stor lättnad nu under vårterminen. Jag har ett arbete, vilket har gett mig möjligheten att verkligen njuta av att skolan tar slut.

Och det ger mig chansen att ha sommarlov, på riktigt 🙂 Så nu ska jag gå ut och njuta av solen, kanske äta en glass eller två, och tänka på att nu NU är jag FRI! Hurra!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Besvikelse

Allting händer igen, och jag faller in i mönster som är så svåra att bryta. Idag igen sitter jag här och skolkar från morgonens lektioner. Jag klarar inte tanken på att gå till skolan. Jag måste dit till 12, får inte missa svenskan två veckor i rad. Allting bara mal i huvudet. Jag undrar ibland var jag är på väg, händer det verkligen något, är det någon skillnad? Det kändes som att det gick bättre ett tag, men nu är det på väg åt helvete igen…

Läste det Tanja och Julia skrivit om elitklasser. Har inte bildat mig en egentlig uppfattning ännu om själva klasserna, men kan definitivt intyga att det är ett problem med understimulans. Hela grundskolan fick jag låtsas att jag pluggade, för hur skulle det annars kunna gå så bra? Sa jag att jag aldrig pluggade tittade ju folk konstigt på mig. Jämför man med vissas historier är jag glad att dom mest bara tittade… Tack vare mina föräldrars tjat fick jag i alla fall lite lättare i femman, då jag fick läsa tyska i stället för engelskan som jag redan kunde. Men det sprack igen i sexan när jag bara fick läsa ett språk igen, inte både franska och tyska. Att hela tiden ha dåligt samvete för att det går ”oförtjänt” bra i skolan, eftersträvansvärt, eller hur?

Men nu kan jag inte plugga. Jag har aldrig lärt mig. Vilket helt klart ställer till problem för mig nu på gymnasiet, när det trots allt är fler personer som ligger på min nivå. Fatta då dom som inte får tillräcklig stimulans förrän på universitetet…

I alla fall, ska sluta gnälla. Men jag var på gnällhumör, för det känns som att jag trillar i bitar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Die Welle – Vågen

I kväll har jag varit och sett en av de mest skrämmande filmer jag någonsin sett. Den är inte särskilt läskig i klassisk mening, det är inte en skräckfilm, och i princip hela handlingen tilldrar sig i ett klassrum på en tysk gymnasieskola.

Det som är skrämmande är det psykologiska spelet, och de psykologiska baktankar som skymtar. När jag ser den här filmen blir jag rädd för människor – mänskligheten.

Min historielärare klev in på min engelskalektion idag och frågade om någon ville gå på bio på kvällen, för att se Die Welle. Hans beskrivning av den var ”en lärare som på en vecka förvandlar en skolklass till nazister”. Det visade sig stämma ganska bra. Fast byt ut nazister till fascister.

Läraren Rainer ska leda en grupp elever genom en projektvecka om autokrati. Frågan kommer upp om eleverna tror att Tyskland idag skulle kunna bli en diktatur. Eleverna hävdar bestämt att det är omöjligt, vi är alldeles för upplysta. Rainer bestämmer sig för att göra ett experiment. Under projektveckan ska eleverna sitta ordentligt, vara tysta i klassrummet, resa sig upp när de talar, kalla honom för Herr osv. Successivt placeras eleverna om för att kunna hjälpas åt bättre, de bestämmer en uniform, ett namn (Die Welle = Vågen), en logga. Gruppen blir mer och mer sammansvetsad mot yttre faktorer. Mer och mer håller de ihop mot de andra på skolan, som snart antingen kallar dem ”vitskjortorna” med förakt eller går med i Vågen.

Det går långt. Väldigt, väldigt långt. Och läraren inser plötsligt vad som hänt, tack vare en elev – han har en armé. Inte en särskilt bra armé, men ändå. Slutscenen är otroligt skrämmande, men också kraftfull. Han manipulerar dem och visar dem sedan vad som hänt med dem. Tyvärr är det för sent.

Den här filmen rekommenderas verkligen, om inte annat så bara för att den behandlar ett så viktigt ämne: hur gruppgemenskap kan vändas till hat mot andra, så lätt! Rollfigurerna var kanske lite väl enkelspåriga ibland, men det gjorde det å andra sidan väldigt lätt att se vilka roller i dramat som de olika eleverna spelade. En väldigt tänkvärd film, och som sagt, obehaglig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Skolan och jag

För tillfället kommer vi inte särskilt bra överens. De två senaste veckorna har det varit extra illa, så här mycket frånvaro har jag aldrig haft. Jag klarar helt enkelt inte att sitta där och lyssna, anteckna, hänga med. Jag vill egentligen, då det knappt finns något som skrämmer mig så mycket som att inte bli klar med skolan.

Problemet är att jag vet att jag kommer gå ut gymnasiet i vår. Jag vet att jag förmodligen kommer få minst g i alla ämnen. Det är bara min perfektionism som sätter sina spår. Jag vill inte gå ut med g, jag vill gå ut med mvg i allt! För jag vet att jag kan. Hur pretto det än låter. Och jag blir irriterad på att mitt mentala tillstånd just nu gör att jag inte kan utnyttja min kapacitet. Det stör mig något ofantligt.

Det stör mig ännu mer att jag inte klarar av ens så pass mycket självdisciplin att jag kan ta mig till skolan. Denna morgon är ett utmärkt exempel. Jag borde varit i skolan för en timme sedan, i stället sitter jag här och har ångest över att jag inte gör det jag ska. Typiskt mig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Gäst hos overkligheten

Igår när jag ställde upp böcker på SUB hittade jag en trevlig liten bok under E: Gäst hos overkligheten – En 48-årig sjundeklassares dagbok av Gunilla Granath.

Boken är helt enkelt en vuxens studiebesök i en 13-årings vardag. Gunilla Granath börjar sjuan tillsammans med en klass, och går där en hösttermin. Visserligen kom den här boken ut 1996, när jag själv var precis i början av min skolgång, men vissa saker förändras inte. Det som Gunilla bygger sin titel på är känslan av overklighet som konstant finns i skolan. Den minns jag själv, och det är till stor del den som vållar mig problem fortfarande. Verkligheten är roligare än skolan, det finns så mycket mer!

Gunilla är helt slut efter en termin, och glad över att det snart är över (trots att hon kommer sakna sin klass). Tänk då på de andra eleverna, som sitter fast! Känslan av att det inte spelar någon roll vad man gör som elev, det är ingen idé att bli engagerad. Tack och lov har det ändrats en smula i alla fall, riktigt allt som Gunilla skriver känner jag inte igen från min egen sjua. Metoderna har uppdaterats något – hoppas jag i alla fall. För helst vill jag ju tänka att skolan har förbättrats, och inte bara att jag hade väldigt bra lärare.

Jag vet att det finns många engagerade och jätteduktiga lärare, jag har haft flera av dom. Tyvärr är systemet uppbyggt på ett sådant sätt att det inte finns så mycket tid. Något av det jag tycker bäst om med gymnasiet är att vi får mer tid att fördjupa oss. Nu längtar jag bara efter mer fördjupning. Jag vill ha tiden och möjligheten att kunna gräva ner mig i böcker om översättningsteori och lingvistik utan att läxor i naturkunskap kommer i vägen.

Snart är jag där.

Halkade bort lite från ämnet här. Boken var väldigt bra, och känns fortfarande aktuell trots sin ålder. Rekommenderas!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,