Att alltid vara den avvikande

Strax dags att åka iväg till universitetet för sista seminariet. Vi ska ha debatt, och senast så skulle vi välja debattämne. Som vanligt (som alltid) kommer debattämnet homosexuellas rätt till giftermål upp, och alla tycker att det är ett skitbra debattämne.

Jag tycker att det här är en jävligt gammal debatt nu, speciellt i Sverige. Och alla vet vad man ska tycka, för det är klart att man ska vara för deras, dom homosexuellas, rätt att gifta sig. Såklart. Så var ligger debatten i att några i gruppen ska tvingas hitta argument de inte tror på?

Det här säger jag inte, men jag föreslår att kan vi inte debattera giftermål i stället? Det är ju ett vettigt ämne där folk kan ha riktiga åsikter. Ska man gifta sig, ska man inte gifta sig? Hälften av gruppen skrattar och tycker att det är ett jättebra ämne, läraren ser irriterad ut och tror att jag driver, och några blir upprörda och säger ”men det kan man ju inte debattera, man kan inte förbjuda folk från att gifta sig bara så där”.

Och jag känner för att skrika:

MEN DET ÄR JU DET NI GÖR HELA TIDEN! Det finns folk som ÄR förbjudna från att gifta sig! Det finns folk där staten lägger sig i om dom tas på lika stort allvar som majoriteten, bara på grundval av kön. Men det ser ni inte, för det handlar om dom andra. Dom som vi kan debattera om, för att det finns ju ingen som har personliga åsikter i det här? För det är ju jobbigt att tvingas ta saker personligt i en lärosituation! Så det här är väl ett roligt, lagom ofarligt ämne?

Men jag är så JÄVLA TRÖTT på att alltid vara debattämnet. För det här är MINA rättigheter ni debatterar. Mina och min flickväns. Och det är ju jävligt bekvämt för er att inte behöva ta saker personligt. Jag vill OCKSÅ ha möjlighet att diskutera och debattera på ett intellektuellt plan.

Jag vill inte konstant vara den som ska godkännas eller icke godkännas av en fjantig debatt på ett seminarium.

Och sen kan man tycka att jag överreagerar, det är ju bara ett fjantigt seminarium? Men det är så många situationer, där såna som jag ska debatteras och tyckas saker om. Kan jag inte bara få vara? Utan att vara ett vandrande debattämne, vilka rättigheter jag ska få ha eller inte.

Det är så jävla tröttsamt.

Annonser

Officiellt, alltså.

Sedan början av januari har mitt liv i förhållande till mina föräldrar förändrats ganska radikalt. Eller ja, det känns fortfarande märkligt och annorlunda. Vad hände då?

Jo, den sjunde januari berättade jag för mina föräldrar att jag dejtar Y. I samma veva pratade jag med min närmsta bror, och någon vecka senare även med min äldsta bror. In other words, jag har outat mig själv för min familj och faktiskt presenterat någon som jag tycker otroligt mycket om.

Det känns jättekonstigt. Jag menar, senaste (och enda) gången jag presenterade en partner var för omkring fem år sedan när jag hade blivit ihop med en fransman under min Frankrike-vistelse. Jag har inte så stor vana av det här. För någon vecka sedan åt Y och jag middag hos mina föräldrar, på fredag ska vi åka och äta middag hos Ys föräldrar och lillasyster. När jag pratar med min mamma i telefon frågar hon hur Y har det, om Y har lust att följa med när vi ska på middag hos vänner och sådant där. Det känns ovant, märkligt – men så himla bra. Y finns.

För jag vill att min älskade familj ska veta varför jag är så lycklig och kär, och jag vill kunna prata om Y så att de vet vem det är, och jag vill att Y ska träffa min familj. Och det är underbart.

Samtidigt känns det märkligt att presentera Y som min partner; vi delar ju till exempel synen på relationer som säger att alla relationer är värda lika mycket. Eftersom åtminstone jag dessutom har flera andra nära relationer känns det ovant att låta den här relationen bli officiell i mina föräldrars och andras ögon. Men ja, det får väl vara så, just nu. Vi har också enats om att den enklaste förklaringen för vår relation, om folk frågar och inte vill ha en teoretisk utläggning, är att vi är ihop. Det kanske låter märkligt att bestämma sådant, måste man göra allt så komplicerat? Det är dock så vi funkar, och vi vill må bra. Y och jag vet var vi har varandra, och det är faktiskt det viktigaste.

Oavsett: det här är fantastiskt skönt och underbart. Jag kan prata med min familj på ett helt annat sätt (mina vänner har jag ju outat mig för förut). De är min familj, och det känns skönt att de kan ta större del av mitt liv på det här området också. Jag är lycklig just nu.

Det händer NU

av Sofia Nordin

I och med att jag blev så förtjust i Natthimmel var det inte så svårt att plocka upp Det händer NU när jag passerade Pocketshop idag. Jag har dessutom hört en del om den, om att den skulle behandla komma-ut-ångest på ett helt nytt och ångestfritt sätt, utan allt det jobbiga, när saker bara får vara bra för en gångs skull. Efter att ha läst boken undrar jag lite om jag och litteraturkritikerna läst samma bok. Vadå inte jobbigt, vadå ”det är så lätt att vara homo idag”?

Boken får mig att gråta, att fnissa, att känna igen mig i vardagsångesten. Det är fan inte så att något i Stellas och Sigrids liv ”bara är lätt och bra, för alla tycker att det är helt okej att de är lesbiska”. De råkar ut för all den vardagliga homofobin (kanske lite mindre, lite mildare), plus att de är 15 år gamla vilket gör allt oavsett vad det handlar om fem gånger så jobbigt. När man är 15 år är man inte en balanserad individ, per definition.

Det är klart att Stella har det lättare än många andra unga hbtq-personer, i och med att hennes mamma både förstår och respekterar henne som person och självständig individ. Men Stella själv uttrycker ju hur sjukt perfekt hennes mamma är, hon vet att resten av världen inte är sådan. Som till exempel Sigrids mamma. Eller de gemensamma vännerna, som säger att det är heeeelt okej – men ändå blir obekväma och drar dåliga skämt som faktiskt inte är roliga.

Boken behandlar flera saker väldigt bra, framför allt den där överväldigande längtan efter en speciell person. Men också hur jobbiga småsaker kan vara, även om man vet med sig att man borde veta bättre och inte vara så petig (för allt är ju mycket bättre nu). Den som läser boken som ett exempel på en bok ”där allting bara får vara bra” har fel. Allt är inte bra. Allt är inte jättetraumatiskt och våldsamt, men allt är inte bra. Heja Sofia Nordin, åter igen, för att hon skriver ungdomsskildringar som faktiskt skildrar ungdomar.