Birthday girl

Idag fyller jag 21. Det känns konstigt, men samtidigt bra. På ett sätt är jag förvirrad över att jag är så liten, men samtidigt över att jag är så stor. I mitt huvud är jag ju jag, som jag varit sen ett flertal år tillbaka. Ålder är verkligen bara en siffra. Jämfört med många av mina vänner är jag pytteliten (även om det jämnats ut en aning nu). Samtidigt känner jag mig så oerhört mycket äldre än vissa andra, som kanske är lika gamla eller bara något år yngre. Jag är en kameleont.

Det här är min första födelsedag som helt fristående. Ingen kommer väcka mig om några timmar med sång och paket. Jag kommer få ett antal sms och grattishälsningar, förmodligen några telefonsamtal också. Men jag bor i min egen lägenhet, och min första prioritet är inte att fira med min familj. Förmodligen ska jag äta middag med en kompis i kväll. Efter att ha haft lektioner, och varit och dansat. Det är liksom en vanlig dag, fast ändå inte… Den första födelsedagsfesten hade jag i fredags, med en kompis som fyller år på samma dag. Antagligen blir det några fester till, jag har ju heller inte haft inflyttningsfest riktigt ännu.

Jag vet inte riktigt var jag vill komma med den här texten. Den är mest lite lösa funderingar kring ålder, och självständighet, och kanske lite identitet åter igen. Hm. I vilket fall som helst, ser jag fram emot en bra dag, då jag med relativt gott samvete kan strunta i att göra vissa saker 😉

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Identitet?

Läser runt på olika bloggar (som Trollhare, Julia Skott, Tanja Suhinina, Tjej på tjej m.fl.) och börjar åter fundera på frågan om identitet och vad jag identifierar mig som.

Det faller ner i kategori-tänket igen, och jag inser hur väldigt lite jag kategoriserar mig själv när det gäller mig, mitt inre. Jag stoppar gärna mig själv i fack som nörd, språkvetare, stockholmare, irriterande, uppkäftig, 20-åring eller vad det nu må vara. Inga problem där. Men jag placerar inte mig själv i facken tjej, vuxen, bisexuell eller relationsanarkist – trots att många nog skulle placera in mig i dessa kategorier om de visste vem jag var (möjligtvis kan jag placera mig själv i facket ”tjej”, men det sitter långt inne…). Jag skriver de här orden och kopplar inte ihop dem med mig själv, för varför skulle jag det?

Jag är ju bara jag.

Jag undrar varför just dessa epitet känns obekväma. Det verkar ju som att de är mer känsloladdade än de andra. Vad är det med just kön, ålder, sexuell läggning och relationssyn som gör dem viktigare än mina största intressen och mina personliga egenskaper?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Nostalgimusik – Nightwish

De senaste dagarna har jag lyssnat väldigt mycket på Nightwish – bandet som förändrade mitt liv. Hur klichéartat och hemskt det än låter.

Som nybliven 14-åring fick jag en skiva i födelsedagspresent av min bästa vän, där en låt av Nightwish var med. Jag föll som en fura och kände att jag för första gången hade hittat musik som jag kunde uttrycka mig själv med.

Åren har gått sedan dess, och numera har jag även annan musik jag identifierar mig med (kanske t.o.m. mer än med Nightwish). Ändå är det så att när jag behöver trösta mig själv (som de senaste dagarna) och vill lyssna på något välbekant och som påminner mig om bra saker, då är det Nightwish som slås på i lurarna.

Med åldern har jag ju också fått en helt annan relation till vissa av texterna. Mitt 14-åriga jag hade inte upplevt så mycket, och även om jag väl inte kan påstå att mitt 20-åriga jag har gjort så värst mycket saker heller, så har det i alla fall gjort mer. Jag njuter fortfarande av musiken, men mitt förhållande till den är mer nyanserat i och med att jag har sex års mer livserfarenhet.

Trots allt, det är lite skönt att lyssna på samma musik jag lyssnade på som 14-15-åring. Alla krav på mig som vuxen person försvinner, och jag får chansen att vara den där lyckliga tonåringen igen som slänger sig huvudstupa in i musiken och skiter i allt annat. Det är ganska befriande.

”This one is for you for you
Only for you
Just give in to it never think again
I feel for you”

– Feel For You (Century Child, 2002), Nightwish

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Personligheten enligt stjärntecken

Gick en lång promenad igår (från Slussen till Kungsträdgården till Alvik) med en vän, och någonstans vid Thorildsplan kom vi in på stjärntecken. Går det att förklara sig själv med astrologi? Vi fokuserade mest på elementen, framförallt i kontraster mellan dem (då vi båda är eldelement och en gemensam god vän till oss är vatten).

Jag identifierar mig mer och mer som en eldmänniska – trots att jag inte tror på horoskop är det mer och mer som visar sig stämma i personlighetsbeskrivningarna. Ibland har läsandet på olika astrologihemsidor t.o.m. gett mig olika insikter om mig själv, saker som jag inte hade identifierat annars. Min vän och jag jämförde våra intryck, och hur vi själva upplevde oss som människor. Ibland ger astrologin ett redskap för att kunna prata om sig själv. Det är svårt att helt lösryckt börja prata om hur vi fungerar i en given situation, men genom att utgå från vårt element har vi någonting att bygga på. Ett mycket bra samtal, med andra ord. Dessutom mysigt att träffa min vän igen, vi har inte setts ordentligt på ganska länge.

Just nu leker jag mycket med definitioner, framför allt med definitioner av mig själv. Det känns på något sätt som att jag måste definiera vad jag är, för att sedan kunna bryta mig ur definitionerna. Oftast stör dom mig nämligen bara.

Jag tror det kallas för identitetsskapande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,