Humanister håller också på med vetenskap

Faktiskt. Ibland blir jag så trött. Som häromdagen ute på universitetet…

Jag satt och drack kaffe med två orkestervänner samt en bekant till dessa som sysslar med demografi. Vi kommer in på vad vi pluggar egentligen och jag förklarar att jag håller på med språk, och att jag funderar på att läsa lingvistik till hösten. Människan kläcker ur sig det fantastiska uttalandet:

”Jomen lingvistiker (sic) är bra, dom håller ju nästan på med vetenskap ju! Och struktur och metodik och sånt.”

En stund senare försöker samma människa förklara att det är mycket mer specialiserat att gå på fysik-konferenser, för ”där är ämnena verkligen specifika, liksom.” När jag säger, lite relaterande sådär, att ”ja, det är som om jag skulle åka på en konferens om konjunktiv ungefär, det är ju faktiskt inte så många som är jätteintresserade av det” får jag ett ”ja men alltså, det är verkligen specialiserat det här…” till svar. Jag kommer inte ihåg vad personen ifråga drog för exempel, i och med att jag inte är fysiker rann det rakt ut ur andra örat. Det känns inte heller som att det är den viktiga biten i det här samtalet.

Den viktiga biten är attityden gentemot humaniora. Attityden som säger att humaniora är oseriöst, lätt, flummigt och ovetenskapligt per definition. Det är klart att det finns humanister som flummar, men det finns också fantastiska mängder naturvetare som flummar. Det finns oseriös forskning inom alla fält.

Ett forskningsområde är inte ovetenskapligt bara för att det inte går att spalta upp varenda liten bit och dra logiska slutsatser utan att behöva involvera några andra sinnen (som att all naturvetenskap går att behandla så heller, för den delen). Eller att en forskare har ”rätt” bara för att labbar har gett ett visst resultat! Forskning blir inte ”lättare” för att det ”bara” handlar om folks ”attityder och känslor” och inte ”fakta” – snarare tvärtom, om något! Det finns inget som är svårare att mäta än människor, just för att de ändrar sig så snabbt… (Men det kanske bara är mina personliga fördomar, som humanist).

Jag blir trött på attityderna som gör att folk undrar inombords varför jag som är så smart väljer att läsa något så flummigt som språk, i stället för att plugga något riktigt och bli civilingenjör. Framför allt när jag råkar bekräfta deras bild av språkstudier som lätta genom att jag pluggar ett språk som jag talar flytande (franska) på grundnivå. Det är klart att det är lätt då! Det är klart att jag kan snacka mig ur saker och skriva rätt bra uppsatser utan att plugga så himla mycket då! Det är väl som att någon som läste upp till Matte E på gymnasiet plötsligt befinner sig på tekniskt basår och gör matte som motsvarar Matte A för att ta poäng som inte kan tas på något annat sätt. Det betyder inte att alla kurser inom franska på universitetet är lätta för mig, lika lite som alla mattekurser skulle vara det om jag riktade mig åt det hållet.

Det som irriterar mig är väl att alla inriktningar tydligen måste värderas gentemot varandra (enligt principen: är humaniora bättre/sämre än naturvetenskap? t.ex.), i stället för att bedömas efter sitt eget värde (är det här bra genomförd forskning?). Vissa saker går inte att jämföra, men det betyder inte att de är bättre eller sämre än det som de inte går att jämföra med. Så det så.

Jag vänder mig dessutom mot uppfattningen att vissa ämnen skulle vara inherent svårare än andra. Har man lätt för matte är kanske musik svårare, har man lätt för musik kanske fysik är svårare och så vidare. Det gör inte automatiskt att fysik alltid är svårare än matte, och därför bättre.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser

Vem säger att prat inte hjälper?

Den här veckan har hittills känts väldigt självcentrerad, av någon anledning. I måndags morse träffade jag min psykolog, igår hade jag först utvecklingssamtal med min mentor och sedan träffade jag M, en väldigt klarsynt god vän som vet typ det mesta om mig numera. Alla tillfällena gav massor med plats för mig att prata om mig själv – och jag kände att det var okej. Jag fick utveckla tankar jag haft inom mig väldigt länge, och även höra andras åsikter. Självklart var psykologsamtalet och mentorsamtalet mer ensidiga eftersom dom faktiskt uttalat handlade om mig, men det är det som är grejen. M lyssnade på mig för att hen ville, inte för att hen måste, och gav dessutom egna erfarenheter och tankar. Jag fick veta rätt mycket om henom också. Dessutom hoppar samtalet mycket mer med M, ena stunden pratade vi om anime, andra stunden om utanförskap och tredje stunden om ohälsosamt hög IQ 😛

Variation är bra, sägs det. Det sägs också att det är skönt att prata av sig. Efter två dagar av intensivt pratande kan jag inte annat än hålla med.

Alltså är jag på rätt bra humör idag – speciellt som jag är lagligt hemma från skolan, vi är lediga 🙂 Nu ska jag bara plugga lite också så känns det ännu bättre…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Skolan och jag

För tillfället kommer vi inte särskilt bra överens. De två senaste veckorna har det varit extra illa, så här mycket frånvaro har jag aldrig haft. Jag klarar helt enkelt inte att sitta där och lyssna, anteckna, hänga med. Jag vill egentligen, då det knappt finns något som skrämmer mig så mycket som att inte bli klar med skolan.

Problemet är att jag vet att jag kommer gå ut gymnasiet i vår. Jag vet att jag förmodligen kommer få minst g i alla ämnen. Det är bara min perfektionism som sätter sina spår. Jag vill inte gå ut med g, jag vill gå ut med mvg i allt! För jag vet att jag kan. Hur pretto det än låter. Och jag blir irriterad på att mitt mentala tillstånd just nu gör att jag inte kan utnyttja min kapacitet. Det stör mig något ofantligt.

Det stör mig ännu mer att jag inte klarar av ens så pass mycket självdisciplin att jag kan ta mig till skolan. Denna morgon är ett utmärkt exempel. Jag borde varit i skolan för en timme sedan, i stället sitter jag här och har ångest över att jag inte gör det jag ska. Typiskt mig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,