Anti allt

Svårigheten som ligger i att förklara mig själv och mina innersta tankar på mitt tredjespråk.

Svårigheten i att inte ens kunna förklara mig själv på mitt förstaspråk.

Svårigheten i att se att jag gör någon illa bara genom att vara mig själv.

Svårigheten i att påverkas av mitt jobb så att jag inte klarar av att träffa folk.

Svårigheten i att veta att jag förstör för mig själv.

Svårigheten i att veta att jag är dum i huvudet och inte fattar vad som är bra för mig.

Svårigheten i att gå runt med en konstant stressboll, som jag inte vill ha, i magen. Utan att kunna övertyga min hjärna om att den inte behövs.

Svårigheten i att aldrig någonsin någonsin för en gångs skull veta vad jag vill.

Svårigheten i att allt alltid ska bli så jävla komplicerat. Kan inte saker bara få vara. Jag kan inte planera framåt, inte när det gäller relationer. Som det är nu, känner jag hela tiden i magkänslan att jag borde göra/vara något annat, något mer, något annorlunda. Även när andra hävdar att det inte alls behövs.

Svårigheten i att jag känner mig så jävla feg och sämst.

/endwhine

Annonser

Day 21 – Another moment

Det här inlägget ingår i det här projektet.

Inspirerad av #prataomdet, fast inte om något jobbigt tillfälle. Utan tvärtom.

Tillfället då allting för första gången kändes helt rätt och bra. När vi var överens om vad vi gjorde, och varför, och bestämde oss för att det var rätt. Och jag ville, och för första gången verkligen vågade erkänna för mig själv att jag ville. Och att smärtan inte spelade någon större roll, för jag kände mig så trygg att jag kunde prata om det och då blev det bättre. För vi provade och experimenterade.

Det ögonblicket är jag tacksam och lycklig över, och stolt över att ha varit en del av.

Privat, javisst? 🙂

Adrenalin och endorfiner

Det är helt sjukt hur hög på adrenalin man kan bli av att göra något läskigt. Och hur bra det känns! Kroppens belöningssystem går igång på högvarv, och plötsligt kan jag inte hejda mig själv från att skratta och studsa omkring i lägenheten. Bara för att jag gjorde något läskigt. Wow.

Jag är helt enkelt sjukt nöjd med mig själv i kväll, då jag efter påtryckningar från en älskad vän, faktiskt tagit tag i en sak som stört mig i ~8 månader (och jag vet att ni tänker ”men varför gjorde hon det inte förut, bara?”, men det är inte så enkelt…) och det känns så HIMLA MYCKET BÄTTRE! Det är en sådan oerhörd självförtroende-boost att känna att jag kan genomföra saker som jag verkligen, verkligen bestämt mig för.

Det var själva grejen av att faktiskt prata med den här personen som ger en sådan kick – oavsett vad som händer nu så har vi i alla fall pratat om det. Det är inte resultatet, utan själva kommunikation som är det som räknas. Just nu mår jag väldigt, väldigt bra, och skriver väldigt, väldigt osammanhängande 🙂 Jag skyller på endorfinerna.

Kommunikation

Den senaste veckan har jag gjort ett aktivt val att kommunicera med folk om känsliga och privata saker – och det har fungerat! Inte helt smärtfritt, men det har ändå fungerat och jag mår så himla mycket bättre av det.

Ja, ovissheten och ambivalensen är lite av charmen med att flörta och ragga, men känslan av att prata om sin relation och tryggheten det ger mig (som varande måttligt kontrollfreak) är oemotståndlig. Jag får en sådan adrenalinkick och endorfinboost av det! Dels för att jag känner mig duktig, och dels för att jag får säga vad jag tycker utan att behöva trassla till allt så himla mycket.

Sen att jag har lite problem att faktiskt veta vad jag vill, är en helt annan sak… Det går alltid att komma fram till så småningom, så länge alla inblandade faktiskt vet var de andra står (om så bara att de vet att jag inte vet). Jag borde verkligen hålla uppe den här vanan av att prata med folk, jag hade kunnat slippa ganska mycket onödig stress då.

Två månader…

…utan ett ord om någonting. Och jag vet att jag borde fråga, borde försöka prata om det, borde försöka åtminstone. Men det gör så ont, så jag skjuter upp det hela tiden, och väntar på att något vad som helst ska hända som förändrar det dödläge vi är i nu. Dödläget som jag inte vet om jag är den enda som ser.

Så rullar det vidare. Två månader har i alla fall visat att jo, jag föll ordentligt. Första gången på flera år som jag tillät mig själv att falla. Med det här resultatet kommer det dröja länge tills nästa gång jag försöker igen. Jag blir imponerad av folk som vågar öppna upp gång på gång och aldrig ger upp. Seriöst, jag blir verkligen det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,