Bubbling around

Yes, that’s what I’m doing. I hardly recognize myself. This need to be with a certain person, my willingness to drop basically everything for this person. I think that’s what they call love. The total happiness while with this special special person.

I just hope I’ll manage to live up to my ideals. It’s so easy to have ideals when you’re not in love, now comes the true test.

At the same time trying to go on with my life and the things I do (like studying for example!). I should be writing an essay today, but so far (I’ve been awake for 3 hrs) nothing accomplished.

Dreams dreams dreams… And stress at the same time, over so many other things. I just want to bury myself in this happy feeling and forget about everything else, but sadly, that is not the way things work.

Oh well, I’ll manage, I’ll pull through, somehow, I always do. So far anyway.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Writer’s block

Jag har sådan lust att skriva. Essäer,, uppsatser, blogginlägg… Och dessutom har jag ett flertal dylika som jag behöver skriva till skolan. Men någonting hindrar mig. Jag sitter och vränger min hjärna ut och in, men lyckas inte samla mig runt något ämne, eller över huvud taget hålla koncentrationen såpass länge att jag kommer på ett ämne. Det är mycket, mycket frustrerande.

Jag har skrivklåda och för mycket att skriva om :/ Inte en bra kombination direkt…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Besvikelse

Allting händer igen, och jag faller in i mönster som är så svåra att bryta. Idag igen sitter jag här och skolkar från morgonens lektioner. Jag klarar inte tanken på att gå till skolan. Jag måste dit till 12, får inte missa svenskan två veckor i rad. Allting bara mal i huvudet. Jag undrar ibland var jag är på väg, händer det verkligen något, är det någon skillnad? Det kändes som att det gick bättre ett tag, men nu är det på väg åt helvete igen…

Läste det Tanja och Julia skrivit om elitklasser. Har inte bildat mig en egentlig uppfattning ännu om själva klasserna, men kan definitivt intyga att det är ett problem med understimulans. Hela grundskolan fick jag låtsas att jag pluggade, för hur skulle det annars kunna gå så bra? Sa jag att jag aldrig pluggade tittade ju folk konstigt på mig. Jämför man med vissas historier är jag glad att dom mest bara tittade… Tack vare mina föräldrars tjat fick jag i alla fall lite lättare i femman, då jag fick läsa tyska i stället för engelskan som jag redan kunde. Men det sprack igen i sexan när jag bara fick läsa ett språk igen, inte både franska och tyska. Att hela tiden ha dåligt samvete för att det går ”oförtjänt” bra i skolan, eftersträvansvärt, eller hur?

Men nu kan jag inte plugga. Jag har aldrig lärt mig. Vilket helt klart ställer till problem för mig nu på gymnasiet, när det trots allt är fler personer som ligger på min nivå. Fatta då dom som inte får tillräcklig stimulans förrän på universitetet…

I alla fall, ska sluta gnälla. Men jag var på gnällhumör, för det känns som att jag trillar i bitar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jane Austen

I dessa tider med koncentrationssvårigheter och huvudet fullt av jox, återvänder jag till en gammal favorit: Pride and Prejudice av Jane Austen.

Häromdagen var jag ju på pubträff med sf fandom, där vi vid mitt bord bl.a. började diskutera Jane Austen och olika sätt att läsa henne. Vi var rörande överens om att hon är sjukt rolig, och inte bara som vissa tonåringar uttrycker det ”så roomaaaaaaaaantisk”. Läser man hennes böcker endast på det sättet har man missat något fundamentalt tror jag. Visst, Jane Austen är romantisk – men hon är också fruktansvärt bra på satir, och på att driva diskret med olika personer. Hennes karaktärer är verkligen uppbyggda som klichéer, men det går även att läsa hennes böcker som seriösa studier av ett samhälle i början av 1800-talet. Hon har förmågan att fånga de små detaljerna, och genom att visa på det löjeväckande visar hon även på hur det ska vara.

Jag har hört folk (lite diffust sådär, men ändå) klaga på att det aldrig händer någonting i Austens böcker. Och det är väl sant, förstås. Det händer inte speciellt mycket, kan man tycka. Personerna lever sina liv, sina kärlekshistorier, sina problem, men det finns inte så många stora omvälvande händelser. Det är lite vilsamt, tycker jag, för istället för att oroa sig över om huvudpersonen ska dö eller inte (vilket händer ganska ofta i en del annan litteratur), kan man koncentrera sig på att lära känna personen. Austens personporträtt är fantastiska. Hennes människor, framförallt de unga kvinnorna, är oerhört levande. Jag skulle kunna spela Elizabeth Bennet efter att ha läst Pride and Prejudice, läsaren får så mycket inblick i hur hennes sinne fungerar.

Det är också upplyftande att läsa välskrivna böcker om och av en kvinna från 1800-talet. Tyvärr dyker de inte upp så ofta om de inte räknas som ”klassiker”… Vilket tack och lov Jane Austen gör.

När vi avrundade vår diskussion fick jag även tips om Austenbook, en sjukt rolig parodi på Facebook. Helt enkelt Pride and Prejudice i Facebook-format 🙂 Läs och skratta!

Kolla även in den här fina sidan, massor med Austen!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Veckans psykologbesök

Idag har jag varit hos psykologen, för en gångs skull på tisdag eftermiddag istället för måndag morgon. Diskuterade bl.a. om mina problem med att skriva och läsa just nu, vad det än må vara (mail, foruminlägg, uppsatser, dagbok, whatever). Så jag bestämde mig för att verkligen försöka skriva någonting ikväll, vad det än må vara. Så det här inlägget kan bli väldigt rörigt.

Annars pratade vi om overklighetskänslor, åter igen. Och att, lustigt nog, jag nu uppvisar fler drag av social fobi än när jag faktiskt var mer socialfobisk. Jag älskar egentligen folkmassor, att titta på folk, röra mig i trängsel och annat som innebär att vara i närheten av folkmassor. Jag har aldrig haft problem att röra mig inne på Drottninggatan i full rusningstid. Nu däremot, finner jag att jag blir irriterad, stingslig, klaustrofobisk och känner mig instängd bara när det är trångt i trapporna i skolan (som ändå är breda). Höga ljudvolymer har större risk att störa mig, för många synintryck gör mig förvirrad. Förmodligen hör det ihop med koncentrationsproblemen som hör ihop med depressionen. Men jävligt irriterande är det ändå, eftersom det inte är jag. Egentligen.

Och nu känns det som jag tappar tråden igen, åtminstone i mitt huvud. Hade tänkt skriva något mer, men det här får räcka så länge.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Utveckling, eller?

Idag var jag på utvecklingssamtal i skolan. 15 minuter var hade vi, eftersom vår stackars lärare skulle hinna med 30 elever på två eftermiddagar. Vanligtvis har varje klass två klasslärare som kan dela på jobbet, men inte vi tydligen.

Utvecklingssamtal. Vad ska man diskutera då egentligen? Nu gillar jag min mentor väldigt mycket (hon är dessutom psykologilärare – vilket ju alltid är bra!) så jag har talat om för henne ganska detaljerat hur jag ligger till. Det är skönt att känna att jag kan vara fullkomligt ärlig mot åtminstone en lärare i skolan. Nog för att jag har börjat släppa min ”duktig-flicka”-mask lite grann ändå, men det är svårt i skolan… Vi pratade om att jag är uttråkad och känner mig instängd, och mina koncentrationssvårigheter just nu. Det mest komplicerade jag klarar att läsa är liksom internatskoleböcker! Då är det illa, med tanke på att jag läser rätt mycket…

Min lärare lyckades dessutom säga precis vad min psykolog sa i måndags morse: tänk på delmålen, och gör dom, och tänk inte så mycket på det stora överhängande resultatet. Gör dom små bitarna, så har du i alla fall en början. Jag kanske helt enkelt får börja göra som dom säger… *suck*

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,