Statsvetenskap, religion och filosofi – allt i ett!

Sitter och hänger på Gula Villan vid SU just nu, och lyssnar på folk som tentapluggar statsvetenskap. De diskuterar nationer, stater och vad som gör ett land till ett land. Sjukt intressant! Jag slängde mig lite raskt in i diskussionen och började snacka om Balkan, min favorithobby just nu.

Jag upphör aldrig att fascineras över hur man kan komplicera tillvaron för sig själv och andra. Jag vet, jag vet, det är inte bara folket på Balkan själva som orsakat detta, de har fått hjälp med det, men ändå! Ibland känns det som att i det forna Jugoslavien är nation = stat = folk = etnicitet = religion, i en salig blandning. Enda stället jag stött på det förut är fallet Israel/judendom. Åtminstone på ett sådant uppenbart sätt. Det är fascinerande, men skrämmande.

Allting går runt runt runt, och verkar hamna i dödlägen var och varannan månad. Och att det ska vara så viktigt att placera folk i rätt nationalitetsfack (med allt vad det innebär). En av platserna jag hemskt gärna skulle vilja besöka är Istrien, halvön som delas (just nu) mellan Kroatien, Slovenien och Italien. Vad jag har läst om platsen (Slavenka Drakulics bok Café Europa) får mig att tro att människorna där försöker motstå nationalismen. Men det kan ju bara vara en dröm, förstås.

Jag vill läsa mer om Balkan. Jag vill lära mig språket (notera hur politiskt korrekt jag är som inte skriver serbiska, kroatiska eller bosniska…), läsa om historien, försöka förstå hur området och dess länder fungerar. Jag vill åka dit igen, och då ha mer tid att stanna för att prata och tid att åka till fler platser. Åååå vad jag vill!

Annonser

Fight Club

Igår var jag hemma hos en god vän, M, och kollade på film. Först hade vi tänkt kolla på Kingdom of Heaven, men när M insåg att jag inte sett Fight Club stängde han av och satte igång den i stället.

Riktigt bra film, mycket intressant ur ett psykologiskt perspektiv. Jämförde med American Psycho (som för övrigt är en av dom två böcker min brors flickvän slängt – för att hon mådde illa av att ha den i hyllan) – den dubbla personligheten och det psykotiska. Det intressanta var att jag inte fattade att det var en enda person förrän närmare slutet. Då blev många av dom tidigare scenerna väldigt väldigt intressanta… Samt även Ms kommentarer om självdestruktivitet. Det enda som var tråkigt, eller vad man ska säga, var slagsmålsscenerna. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av meningslöst våld (om det inte är typ The Fifth Element, men det är för att Milla Jovovich är cool!), och det här var dessutom så pass brutalt. Men det var väl det som var meningen.

Jag vet inte om samhällskritiken är någon stor del i den här filmen. Förmodligen är det väl det som en del ser i den, men för mig handlade det verkligen inte mycket om det. Den här filmen handlar om Tyler och hans ensamhet, som jag ser det. Allt annat, alla andra händelser, är bara bieffekter. Vilket jag tror skildrar en del psykiska problem väldigt bra. Att det enda som är verkligt är en själv och ens tankar, inte omvärlden.

Hur som helst, mycket intressant och bra film, skulle gärna se om den med andra ögon 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Konstiga drömmar

Jag har börjat drömma väldigt mycket, och väldigt mycket våldsamma drömmar. Fast det allra konstigaste, det är att jag har börjat komma ihåg det jag drömmer. Det brukade jag inte göra. Idag när jag sov fem timmar efter att ha varit och städat, drömde jag till exempel om att jag skulle få Charlie and the Chocolate Factory, Charlie and the Great Glass Elevator och någon mer bok (som antagligen inte var skriven av Roald Dahl, den var stor och blå) signerade av Roald Dahl. Jag var jättenervös. Jättekonstigt, särskilt som jag inte har tänkt på dom böckerna på att bra tag.

Härom natten drömde jag att jag var ute och gick i en stad, träffade en vän, och plötsligt började någon skjuta mot oss och alla andra. Vi sprang upp i något som var ett hus, en klippa och en kulle, samtidigt. Vi kravlade uppför kanten för att dom inte skulle kunna skjuta på oss nedifrån, men runt om blev folk träffade av kulor ändå. Längst upp satt vi och vågade inte titta för långt ut, för då skulle dom kunna skjuta oss. Jag vet inte hur länge, men vi var belägrade där ett bra tag. Efter ett tag började vi skjuta tillbaka. Fler och fler dog, och till slut var vi bara tre kvar där uppe. Då släppte vi en bomb på dom tre-fyra som var kvar på motståndarsidan så att dom dog. Sedan skulle vi ta oss ner, vi gick nerför trappor och hamnade plötsligt på en gata i ett litet stadskvarter. Där hade ingen märkt någonting, så alla tittade jättekonstigt på oss eftersom vi var blodiga, smutsiga och vacklade fram längs gatorna. Och plötsligt hade jag glömt vad som hänt. Sen vaknade jag igen. Också en jättekonstig dröm. Jag skulle väl inte direkt kalla den en mardröm, men det var inte en mysig dröm så att säga.

Det lustiga (eller vad man ska säga) är att även när jag drömt väldigt våldsamma saker (drömde för ett tag sen om att bli jagad av våldtäktsmän över tak, några trillade ner, inklusive dom andra flickorna) så blir jag ändå ledsen när jag vaknar. Jag vill ändå hellre stanna kvar i drömlandet än att gå upp och hantera den riktiga världen. Jag undrar vad det säger om mig 😛

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,