Ge mig våld – krig – ond bråd död!

Anneli har skrivit några inlägg nu som handlar om lajvroller och sex. Detta har nu lett mig in på lajvroller och våld.

Av någon anledning så spelar folk (däribland jag själv) väldigt mycket på våldsamma känslor, reaktioner och beteenden på lajv. Det är tillfredsställande på ett helt annat sätt än lugnare, snällare roller – kanske för att det handlar om beteenden som är förbjudna av samhället? Lajven ger en ett tillfälle att agera på dessa aspekter av mänskligt beteende på ett säkert sätt, i en säker miljö. En miljö där ingen kommer till skada på riktigt.

Det jobbiga dyker upp när roller dör, på olika mer eller mindre våldsamma sätt (mycket så klart beroende på vilken sorts lajv det är). Du har levt i din roll, satt dig in i hur den tänker och känner, agerat som den: och plötsligt är den borta. Du kanske t.o.m. hade ihjäl den med vilje. Någon i din närhet har dött, och sorgen känns fruktansvärt verklig. Det är helt otroligt hur fäst man kan bli vid fiktiva personer.

Jag håller på och bearbetar en rolldöd för tillfället, vilket är anledningen till att jag sitter och funderar på ämnet. I lördags spelade jag en slp (spelledarperson) på mitt vanliga lajv, och hon var där för att ge en av de ordinarie rollerna någonting att reagera på. Den här slp:n har jag spelat några gånger, alla gångerna har det varit mycket känslor och dramatik inblandat. Efter förra gången hamnade rollen på sjukhus, och lördagens lajv var delvis en personlig uppföljning på det. De två rollerna återsågs för första gången på ett halvår, och mötet var otroligt påfrestande för båda två.

Kvällen blev mycket intensiv, med många väldigt starka känslor som kulminerade i en publik konfrontation inför alla övriga deltagare. Det slutade med att min roll, slp:n, sköt sig själv och den roll hon hörde ihop med. Häftigt att spela, men sedan dess har jag inte riktigt kunnat sluta tänka på henne (det är nu två dagar sedan). Tack och lov har jag fått läsa texten som den andra rollens spelare skrev efteråt, och andra spelare har pratat med mig och gett andra perspektiv.

Men jag sörjer henne. Jag försöker komma förbi det, men det är svårt att släppa någon som gjorde ett så intensivt intryck. Speciellt eftersom jag dessutom känner att jag missade saker jag borde ha gjort, eller spelat mer på. Det är dock en normal del av efterlajvsältande.

Vad vill jag egentligen säga med det här inlägget? Kanske säga att det är viktigt att ge tröst och stöd, och ännu viktigare med avrollning och uppföljning, när en roll har mött ett våldsamt slut. Våra roller är en del av oss själva, och när de dör måste vi återfinna den biten av oss i något annat.

Annonser

Natthimmel

av Sofia Nordin

Tilda är ensam, rädd, osäker och har en ganska konstig familj. När hon får en ny bästa kompis som håller på med lajv börjar allt förändras.

Den här boken påminner mig så himla mycket om varför jag började lajva överhuvudtaget, eller framför allt varför jag fortsatte när jag en gång börjat. Den magiska känslan, och känslan av att plötsligt känna att man är på topp och kan göra vad som helst – det jag gör spelar roll (pun not intended). Natthimmel får mig att skratta igenkännande, flera gånger, kanske för att jag själv var 14 när jag drogs in i hela lajvsvängen av min bästa kompis (som inte hade varit på mer än ett lajv hon heller)…

Sofia Nordins beskrivningar flyter på bra, trots svårigheterna som alltid finns att återge när ungdomar pratar (på något sätt är det alltid svårare än ”vuxnas” dialog), och som läsare får man lätt sympati för Tilda och Jesper. I och med att jag inte är ungdomsbokskritiker men lajvare, hamnar så klart mitt fokus på någonting annat – beskrivningarna av lajvgemenskapen, mycket mer än beskrivningarna av 14-årsångest. De sammanfaller ändå. Jag tror inte det är någon slump att många börjar med lajv någon gång tidiga tonåren. Till slut har vi möjlighet att göra någonting självständigt av vårt sökande efter något annat. Det är en mycket mäktig känsla, och den förmedlar Nordin på ett väldigt bra sätt.

Arr-drömmerier

Efter att ha vaknat till ett ögonblick idag, somnade jag om och drömde att jag skulle arrangera lajv.

Tanken var att göra ett post-apokalyptiskt lajv med tåg inblandade. Fråga mig inte hur. Tåg som åkte ner i vattnet, jag tror att själva lajvet var tänkt att utspela sig på en brygga. Allting kändes jättelogiskt medan jag sov, men nu när jag är vaken förstår jag inte riktigt hur jag fick ihop det.

Jag tror jag ska tolka den här drömmen som att jag är sugen på att arrangera lajv. Roddande, administration, problemlösning, kreativitet… Mums. Gäller bara att få en tillräckligt bra idé, tror jag. Sen jäklar!

Day 08 – A moment

Det här inlägget ingår i det här projektet.

Gud vad svårt att välja ett enda tillfälle! Men ja, det får väl bära eller brista. Allt kan inte vara med, och det här får ändå vara ett alldeles speciellt ögonblick som jag fortfarande minns med en hisnande känsla i magen.

Jag vet inte exakt vilket år det här sker, förmodligen år 2005 eller 2006. Det är i vilket fall september, för nätterna är lite lagom kyliga. Jag är på lajv tillsammans med ett gäng tjejkompisar, och vi bor ganska långt från byn. En av nätterna vandrar jag sträckan mellan byn och vårt tält alldeles ensam. Går igenom skogen, och kommer ut på den stora ängen. Det är som sagt ganska kallt och mörkt, så jag har min mantel på mig.

När jag kommer ut ur skogen tittar jag upp mot himlen och ser att det är stjärnklart. Och allting liksom öppnar sig. Allting var så fruktansvärt vackert. Ovanför skogskanten ser jag ett svagt norrsken. En av de få gångerna i mitt liv jag sett norrsken (det händer inte så ofta i Stockholm).

Jag minns det här tillfället, när jag vandrade över ängen och inte kunde sluta titta upp i himlen, så väl. Framför allt minns jag känslan av att finnas. Jag tror att jag aldrig har varit så medveten om min egen existens.

Post-arr

Jag har varit ganska borta i huvudet både söndag och måndag (det här skrivs natten mellan måndag och tisdag), egentligen skulle jag behöva sova mycket mer men jag är för stressad vilket även märks på att jag skriver jättelånga meningar eftersom jag aldrig gör den naturliga pausen vid punkt i mitt huvud.

Maskeradbalen gick bra. Fantastiskt bra t.o.m., det gick mycket mycket smidigare än jag förväntade mig och de allra flesta deltagarna verkar jättenöjda. Så det är skönt! Känns häftigt att kunna tänka på något annat, även om det såklart fortfarande är saker kvar att ordna även efter balen.

Det är väl just alla dom där andra sakerna som stressar mig och gör att jag inte känner att jag kan gå och lägga mig… Städa, plugga, jobba, förbereda inför nästa lajv (som jag åker på på lördag, över dagen också), repa med orkestern inför konserten som är nästa vecka… Det är mycket nu. Och det säger jag alltid, jag vet. Snart, snart, tänker jag att det ska bli mindre att göra, men det blir liksom aldrig det.

Har dock bokat av en del saker den här veckan, för att hinna med annat. Så det är väl bra i alla fall, att jag börjar prioritera lite mer, och inser att jag nog faktiskt inte hinner allt. Det är en spännande insikt.

Balen med stort B

Idag smäller det. Jag är lite för stressad och kan inte sova just nu, så jag läser bloggar och ircar samtidigt som jag ligger i sängen och försöker komma på om jag glömt något. Jag har liksom den här smygande känslan av att jag inte gjort någonting viktigt…

Jag har skrivit en lista på allt som ska göras när vi får tillgång till lokalen. Jag har även skrivit en lista på vad jag personligen behöver fixa i morgon, med mina egna grejer.

Jag har påmint andra människor om vad de borde göra. Nu är det bara att hoppas på att alla utför sin del.

Och sen nojar jag vidare över om maten kommer räcka (vilket den förmodligen gör), om min sminkning kommer bli bra samt om alla kommer hitta fram eller ej.

Helt enkelt upplever jag för första gången i mitt liv arrangörsångest på riktigt. Och då är jag ändå inte ansvarig för de kreativa bitarna, utan bara för de praktiska detaljerna… Som jag hoppas kommer bli bra :S

Nu ska jag noja lite till, fixa lite prylar som går att fixa nu, och sen sova. 16 timmar kvar tills deltagarna anländer.

Maskeradbalsarrangerande

Senaste tiden har jag inte uppdaterat så mycket, jag har haft fullt upp med annat. Min förening arrangerar en vampyrlajvsbal på lördag, och eftersom jag är ordförande har jag haft en del att göra. Det mesta börjar ordna upp sig, hoppas jag på i alla fall! Det är ca 150 personer som kommer, lite häftigt men också lite skrämmande att vara ansvarig för så många människor. Det är ju första gången.

I övrigt så har jag precis ställt in dagens planer eftersom jag har ont i ryggen, huvudet och magen. Perfekt helt enkelt. Jag tror att det delvis beror på stress, även om en del av ryggontet säkert kommer från att jag spelade airsoft i lördags. Så nu ska jag vara hemma och pyssla om mig själv. Jag har ju tack och lov ledigt den här veckan, från lektioner i alla fall. Annars vet jag inte hur det här hade gått…