Le Dernier Jour d’un Condamné

Har precis, för några minuter sedan, läst ut Victor Hugos Le Dernier Jour d’un Condamné. Min övergripande känsla just nu är bara uuääääääh, ungefär, det är verkligen den känslan som boken förmedlat till mig. Jag blir ledsen, deprimerad och börjar tänka väldigt mycket på döden.

Vilket ju är ett bra resultat, med tanke på att Hugo skrev boken som ett debattinlägg om dödsstraff – för att visa på hur fruktansvärt det är med dödsstraff. Det funkar. Jag var inte direkt för dödsstraff innan jag läste den här boken, men nu är jag verkligen, verkligen emot. På ett ganska mycket mer personligt plan (som i att jag när jag var yngre hade ganska kraftig dödsångest, och den här boken påminde mig väldigt mycket om den).

Det är ju det som är kraften med litteratur, att den kan få oss att känna, tänka och leva oss in i situationer vi inte varit med om. Litteratur överbygger skillnader och får oss att förstå varandra. Det är häftigt. Och Hugo är ganska häftig, han också.

Annonser

Tematrio: Nobelpristagare

Snubblade in på en ny blogg: Lyrans Noblesser, som just idag (!) startade en ny utmaning om böcker – tematrion. Denna första tematrio handlar om nobelpristagare, och tanken är att man ska välja ut tre favoritböcker skrivna av nobelpristagare. Allt som har med Nobelpris att göra är naturligtvis oemotståndligt, så jag hakar på 🙂

1. Min första stora kärlek bland Nobelpristagare måste nog bli Samuel Beckett, som fick priset 1969. Människokännedom, absurditet, livet… Han fångar allt. Dessutom älskar jag hans avskalade språk. Favoritpjäsen blir nog Fin de Partie (Slutspel), men flera andra ligger strax därefter…

2. Nästa pristagare är T.S. Eliot, som erhöll sitt pris år 1948. Hans dikt The Waste Land läste jag för ett år sedan i skolan, och jag föll direkt. Djupet, ordbyggandet och intertextualiteten – jag är fast!

3. Här blir det tajt mellan Snö av Orhan Pamuk (2006) och Huis Clos av Jean-Paul Sartre (1964), så jag låter båda få vara med även om det är mot reglerna 🙂 Snö gjorde mig oerhört nyfiken på att läsa mer av Pamuk, och jag älskar landskapet som målas upp i boken. Han har ett detaljsinne som jag tycker om, han skriver böcker jag kan gräva ner mig i. Huis Clos är enligt mig Sartres bästa pjäs. Oerhört stark skildring av helvetet och vad vi människor egentligen är, och kan vara, mot varandra.

Jag lyckades inte riktigt hålla mig till tre, men jag hoppas att det inte gör för mycket 😉 Har införskaffat flera nya Nobelpristagare att läsa (Saramago, Grass, Martinson), så förhoppningsvis kommer det lite rapporter så småningom!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bokkedja: Renovering/Reparation

Dags för bokkedja igen! Denna gång med tema renovering eller reparation.

The Chalet School

The Chalet School

En bokserie där det renoveras och återuppbyggs väldigt mycket är The Chalet School av Elinor M. Brent-Dyer. Klassiska flickböcker med en liten twist, skolan ligger i Tyrolen och har fokus på flerspråkighet (!). Första boken tilldrar sig i början av 1930-talet, och under seriens fortgång (det finns över 60 böcker) passerar man andra världskriget och kommer nog hela vägen fram till 50-talet i alla fall (jag har inte läst de senare böckerna). I framför allt de tidiga böckerna i serien repareras det väldigt mycket eftersom skolan råkar ut för ett antal bränder, översvämningar och dylikt. Mycket spännande 🙂

 

Special Topics in Calamity Physics

Special Topics in Calamity Physics

 

Börjar man prata om ovanlig skolgång (som flickorna i the Chalet School åtminstone upplever att dom har) kan man koppla vidare till Fördjupade studier i katastroffysik (Special Topics in Calamity Physics) av Marisha Pessl. Handlar om Blue, 16 år, som flackar omkring med sin far i U.S.A. och därför i princip aldrig går i skolan. Hon har trots detta (eller på grund av det?) ovanligt bra koll på litteraturhistoria, teknik och naturvetenskap samt allt annat som en 16-åring inte borde veta. Det jag gillade främst med den var alla hänvisningarna till böcker och tavlor.

I tvåan på gymnasiet skrev jag en uppsats om ”Intertextuality in Eliot’s The Waste Land”. T.S. Eliot hänvisar i denna dikt till sjukt många andra litterära och icke-litterära verk. Jag älskade den, men resten av min klass var inte lika förtjust. Att jag läste Eliot ledde till att ännu en Nobelpristagare kunde läggas till min lista, vilket kopplar mig till min favoritpristagare hittills.

En attendant Godot

En attendant Godot

I väntan på Godot (En attendant Godot) av Samuel Beckett läste jag första gången en bit av på litteraturlektionerna i Frankrike. Jag föll direkt. Ingenting händer i pjäsen, de två rollfigurerna samtalar endast om Godot – som de väntar på. Rörande och hemskt om livets meningslöshet. I min hjärna sitter Beckett för evigt ihop med en annan författare som liksom Beckett skrev på franska som andraspråk, och som jag lärde känna vid samma tid: Eugène Ionesco.

Den första pjäsen jag läste av honom var Den skalliga primadonnan (La Cantatrice Chauve), en pjäs som handlar om m. och mme Smith. Mycket surrealistisk och jag tror att det var det jag gillade. Så, här avslutar jag min bokkedja: från engelska flickböcker till Ionescos absurdism.

La cantatrice chauve

La cantatrice chauve

M. Smith:

Bobby et Bobby comme leurs parents. L’oncle de Bobby Watson, le vieux Bobby Watson, est riche et il aime le garçon. Il pourrait très bien se charger de l’éducation de Bobby.

Mme Smith:

Ce serait naturel. Et la tante de Bobby Watson, la vieille Bobby Watson, pourrait très bien, à son tour, se charger de l’éducation de Bobby Watson, la fille de Bobby Watson. Comme ça, la maman de Bobby Watson, Bobby, pourrait se remarier. Elle a quelqu’un en vue?

La Cantatrice Chauve, Eugène Ionesco

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nobellia

De senaste dagarna har varit väldigt fokuserade på Nobelpriset. Kanske inte helt förvånande, med tanke på att jag jobbar på Nobelmuseet. För att ta det hela i kronologisk ordning…

I lördags (6 december) dök alla nobelpristagare upp på museet för att äta lunch och bekanta sig lite med varandra. Kul att se dem allihop, vi hade fusklappar för att försöka känna igen dem 🙂 När det franska teveteamet från France 2 traskade in hade litteraturpristagaren Le Clézio gått därifrån, så de fick intervjua en ur museipersonalen istället. När inslaget var filmat fick de mat av oss, och då passade jag på att prata lite franska med dem. Det imponerade tydligen, fick jag höra senare från hon som blev intervjuad! ”Till och med servitrisen pratar franska!” Fick dessutom beröm för mitt uttal, och det är ju alltid trevligt.

Sen var det en liten paus på ett par dagar, men i tisdags (9 december) var det dags för nästa evenemang: mottagning på Nordiska Museet. Två timmars snittätning och champagnedrickande, samt mingel med nobelpristagare och övriga inbjudna. Kul, och snittarna lika fantastiskt goda som vanligt! Gåsleversnittarna är verkligen en höjdare, man kan inte sluta äta dem…

På tisdagskvällen kom det ett litet mellanspel med pubmöte med Stockholms Fandom. Trevlig kväll på Bishop’s Arms där det diskuterades allt möjligt, inte bara sf och fantasy. Kom hem strax innan midnatt efter några mysiga timmar!

Igår (10 december) var det så dags för den stora höjdpunkten: Nobelfesten! P.g.a. kabelbranden vid Mariatorget fick jag åka en omväg till museet, i stället för att åka raka vägen till Gamla Stan fick jag åka till Liljeholmen, ta tvärbanan till Gullmarsplan, och sen slutligen tunnelbanan till Gamla Stan. Så jag blev lite försenad till vår middag, men det gick bra! Jättegod mat (som vanligt) och roligt bordssällskap. Varje bord fick även en uppgift att ta fem bilder på ett speciellt tema. Mitt bord fick det fina temat yttrandefrihet och sexualitet. Vi lyckades få till flera ganska roliga bilder, men de är nog sådana som inte ska spridas på internet 😛 Strax efter tio packade vi in oss i taxibilar och rullade iväg till Stadshuset. Där mötte mitt sällskap för kvällen upp, och strax efter 22:30 blev vi insläppta till garderoben. Upp i Gyllene Salen, lite dans, spaning på Nobeldiplomen och medaljerna, sen lite mer dans och sen var klockan strax efter midnatt. Vi hakade på en bunt av mina kollegor och åkte iväg mot Nobel Night Cap på KTH. Och där måste jag bara säga: Wow. Det går inte att säga något annat. Hela Nymble var förvandlat till ett litterärt mästerverk 🙂 De olika rummen hade var sitt tema från olika böcker och andra verk. Narnia, Kalle och Chokladfabriken, Röda Rummet, 1984, 20 000 leagues under the sea, En Midsommarnattsdröm, Mordet på Orientexpressen, Fantomen på Operan, Liftarens Guide till Galaxen, Ali Baba och de 40 rövarna, Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, IKEA-katalogen, A Study in Scarlet och till slut ett vinterlandskap (där det serverades sushi!). I alla rummen (utom IKEA-katalogen) fanns det barer med tema-drinkar (IKEA hade glassbar istället 🙂). Helt fantastiskt! Vi vandrade runt, och hann faktiskt igenom alla rum minst en gång. Sen gick vi runt, dansade lite, pratade med lite folk, tog lite dricka eller tilltugg (det fanns en chokladfontän i Chokladfabriken…) och helt enkelt njöt av stämningen. Tyvärr var det lite mycket folk i början, så det var ganska trångt. Men det gjorde nästan ingenting. Strax innan fem delade jag, min dejt och två av mina vänner på en taxi hem, så jag var hemma vid fem vilket var jätteskönt! Sov som en stock i några timmar innan jag var tvungen att gå upp och gå till skolan… En jättestor eloge till KTHs studenter som organiserade och genomförde hela Night Cap! Många underbara detaljer (och jättegoda drinkar!), trevligt folk och fantastiska musiker och underhållare. Begåvade människor!

Så nu är Nobelfestligheterna nog slut för i år, åtminstone för min del. Och det här räcker bra, kan jag ju säga 🙂 Hoppas verkligen att jag får chansen att gå igen nästa år!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,