Day 28 – Something that you miss

Det här inlägget ingår i det här projektet.

Det här bör handla om en sak, som jag tolkar inlägget. Jag kommer därför inte skriva om personer jag saknar. Saker är svårare, jag saknar inte så himla många. De saker jag är mest fäst vid har jag ju, så dem saknar jag inte. Svårt blir det…

Man skulle också kunna tolka det som att det handlar om en plats. I så fall blir det enklare. Jag saknar min stad i Frankrike. Inte byn jag bodde vid, inte skolan, men staden som den låg i. Den var gullig, ganska praktisk (och opraktisk!) och jag tillbringade rätt mycket tid i den. Den blev ett tredje hem. Jag lärde mig aldrig hitta jättebra, men jag gillade den verkligen. De romantiska promenaderna gör nog sitt till tror jag ^^

Annonser

Day 17 – Your favorite memory

Det här inlägget ingår i det här projektet.

Ett enda minne. Vete tusan om det går. Det finns så många minnen som jag har sparat som extra bra. Men vi kan väl ta ett som jag fortfarande är riktigt stolt över och som jag lovade mig själv att minnas för alltid…

Jag minns inte exakt var den här tävlingen skedde, men förmodligen någonstans i Stockholm. Jag minns inte ens exakt vilket simsätt det var jag tävlade i. Jag minns bara känslan, när jag stod där efteråt och fick en guldmedalj. Det hände inte speciellt ofta. Bara känslan av att jag klarade det, jag klarade det, jag klarade det, jag nådde mitt mål är det som finns kvar. Total lycka för en ~elvaåring. Jag lovade mig själv då att aldrig glömma det ögonblicket eller den känslan, och det har jag nog faktiskt lyckats med.

Nostalgimusik – Nightwish

De senaste dagarna har jag lyssnat väldigt mycket på Nightwish – bandet som förändrade mitt liv. Hur klichéartat och hemskt det än låter.

Som nybliven 14-åring fick jag en skiva i födelsedagspresent av min bästa vän, där en låt av Nightwish var med. Jag föll som en fura och kände att jag för första gången hade hittat musik som jag kunde uttrycka mig själv med.

Åren har gått sedan dess, och numera har jag även annan musik jag identifierar mig med (kanske t.o.m. mer än med Nightwish). Ändå är det så att när jag behöver trösta mig själv (som de senaste dagarna) och vill lyssna på något välbekant och som påminner mig om bra saker, då är det Nightwish som slås på i lurarna.

Med åldern har jag ju också fått en helt annan relation till vissa av texterna. Mitt 14-åriga jag hade inte upplevt så mycket, och även om jag väl inte kan påstå att mitt 20-åriga jag har gjort så värst mycket saker heller, så har det i alla fall gjort mer. Jag njuter fortfarande av musiken, men mitt förhållande till den är mer nyanserat i och med att jag har sex års mer livserfarenhet.

Trots allt, det är lite skönt att lyssna på samma musik jag lyssnade på som 14-15-åring. Alla krav på mig som vuxen person försvinner, och jag får chansen att vara den där lyckliga tonåringen igen som slänger sig huvudstupa in i musiken och skiter i allt annat. Det är ganska befriande.

”This one is for you for you
Only for you
Just give in to it never think again
I feel for you”

– Feel For You (Century Child, 2002), Nightwish

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Mitt rum fullt med skrot

I morgon går flyttlasset till min första egna lägenhet, alltså håller jag på och packar kartong efter kartong. Det är fascinerande att se hur mycket jox jag samlat på mig. Eftersom jag dessutom aldrig flyttat förut blir effekten slående… Min förhoppning är att det som inte följer med i morgon kommer att slängas. Men så är det alla dom där sakerna som jag inte vill slänga, antingen för att dom är fina eller bär på minnen, eller för att jag faktiskt använder dom…

Plus mina kartonger med böcker. Kartonger som skulle kunna vara färre, men det går inte eftersom då skulle de bli för tunga för att lyfta. Fascinerande. Jag har alltid tänkt att jag inte har så mycket böcker. Men tja, det beror ju på vad man jämför med… Jämfört med mina föräldrar eller min farfar, har jag inte speciellt mycket böcker alls. Jämfört med min lägenhetskompis har jag ofantliga mängder, eftersom hans totala mängd kan räknas på ena handens fingrar.

Och sen alla dessa småsaker… Pryttlar! Jag hoppas på att jag kommer slänga saker även när jag förflyttat mig, men jag vet hur svårt det är. Jag vet att jag borde ha börjat rensa tidigare, men nu blev det inte så. Jag får handskas med situationen som den är. Fullproppade flyttbilar och en flytt som kommer ta ett tag…

Mild materiell ångest alltså, så här på nyårsdagens kväll.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Sorg och saknad

I morse när jag låg och halvsov kom jag att tänka på tisdagen den 5 augusti i år. Dagen då jag ringde till min mamma medan jag vandrade in mot Visby – och fick reda på att mormor dött under natten.

Och trots att det gått flera månader, trots att begravningen varit och trots att jag gråtit floder, så började jag gråta igen. Minnena från den dagen dök upp i huvudet så tydligt, och i efterhand undrar jag lite hur jag lyckades vara kvar i Visby hela dagen innan jag åkte upp till min familj.

Jag vandrade in i folk på marknaden, på torget, överallt. Känslan av avlägsenhet och tomhet var överväldigande, faktiskt. Samt förstås frågan: hur hände det här? Mormor var inte sjuk, inte skröplig ens! Hur kunde hon plötsligt bara dö? Förklaringen ligger i hennes ålder: 85 år. Och, hur klyschigt det än låter, mormor var inte 85 år gammal, hon var 85 år ung. Sorgen, saknaden, är fortfarande överväldigande ibland. Jag kan fortfarande ägna timmar åt att minnas och gråta, även om just gråten inte kommer lika lätt längre. Tror aldrig jag kommer sluta sakna mormor, helt ärligt.

Den dagen (och många dagar därefter) överlevde jag tack vare mina vänner. Min familj fanns där förstås, men många av mina vänner är så oerhört stöttande. Dom är det dessutom vad som än händer – de finns alltid. Förmodligen är dom förklaringen till varför jag stannade kvar i Visby den där augusti-dagen. Jag behövde dom.

Men mormor, jag kommer aldrig sluta älska dig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,