Karmelitsystrarna

Igår kväll gick jag på opera med min vän R och såg Karmelitsystrarna, en opera från 1950-talet. Reklamen om den som har synts lite överallt i tunnelbanan har framför allt hänvisat till franska revolutionens paroll Liberté Egalité Fraternité, men i den här varianten Frihet Jämlikhet Systerskap.

Bara det, samt att synopsis placerade den under revolutionen gjorde att jag blev sugen på att se den. Sen sjöngs den även på franska, något som drog ytterligare. Efter våldsamt bra recensioner från flera vänner var det helt enkelt bara en fråga om när jag skulle se den. Jag gick dit med höga förväntningar.

Jag är glad att jag verkligen kom iväg och såg den här operan. Jag är glad att Kungliga Operan vågar sätta upp något som är så provokativt, och att dom drar till ordentligt och slänger in ännu mer provokation.

Men historien om nunnorna som dör martyrdöden för sin religion är inte bara provokativ eller sorglig, utan viktig på riktigt. Den handlar om vad som händer när några av de demokratiska värderingar som hela vårt samhälle bygger på slår fel, och i stället för att värna människan blir ytterligare ett sätt att förtrycka – bara på ett annat sätt.

Operan handlar om historieskrivning: världen är inte svart och vit, och det är vinnarna som skriver historien. Franska revolutionen var i mångt och mycket en bra sak, men det hindrar inte att den i vissa fall var förfärlig och brutal och emot sina egna värderingar. Det är lätt att glömma.

I pausen konstaterade R och jag att det gick väldigt långsamt och var otroligt mycket ångest och religion. Efter slutet enades vi om att denna långsamma första akt var helt nödvändig, för att balansera upp och ge en bakgrund till akt två och tre. Första akten ger oss förståelsen för nunnorna, sympatin och medkänslan för dem som i nästa akt enligt revolutionens värderingar är uppviglare och samhällsfiender.

Slutscenen är en av de mäktigaste jag någonsin sett. När vi gick därifrån skakade mina händer, och jag kan fortfarande inte uttrycka allt som den scenen rörde upp. Orden räcker verkligen inte till.

Och allt det här mitt i mycket, mycket bra musik. Intrycket var överväldigande.

Försök att se den, ni som har chansen. Den kommer tillbaka i februari, jag funderar allvarligt på att se den igen. Den handlar verkligen om frihet, och vad den där friheten som vi eftersträvar egentligen innebär. Se den.

För övrigt är jag sjukt nöjd med att jag innan året är slut kommer att ha sett dubbelt så många operor som jag listat i min 2011-lista – om två veckor går jag på Carmen och är därmed uppe i fyra stycken.

La Bohème

Puccinis La Bohème är en sådan där opera man alltid hör talas om, precis som att operan Il Trovatore har varit något jag känner till för att jag har sett Bröderna Marx A Night at the Opera. Första stället jag fick en referens till La Bohème på var nog i Chalet School-böckerna, där de små flickorna gråter när Mimi dör trots att de inte förstår vad som egentligen händer. Sen har jag ju sett filmatiseringen av musikalen RENT också, som ju är baserad på operan.

Dock har jag innan i kväll aldrig sett La Bohème. Jag satt och tittade igenom Operans program förra veckan, såg att jag hade tid att gå i kväll (vilket dessutom var sista speltillfället för den här gången) och jagade sällskap. Till slut blev vi tre som satt ute på kanten där man inte ser så bra men hör framför allt orkestern jättebra. Det var lite synd att sångarna dränktes lite, men det mesta hördes ändå.

Snygg avskalad uppsättning, och två stycken fantastiska ersättare (kollade i Operans program) i rollerna som Rodolphe och Musette. Framför allt Lauryna Bendziunaite hade en otrolig röst och fantastisk karisma och kunde verkligen bära upp Musettes kaxiga attityd. Arnold Rutkowski och Jesper Taube som Rodolphe och Marcel hade några helt fantastiska bro-moments, och överlag sjukt bra samspel. Olga Mykytenkos Mimi var fantastiskt ljuv, utan att bli för smörig. Svårt att göra bra – Mimi är liksom inte mänsklig.

Och alltså, musiken. Jag fortsätter vara förälskad i italienska operor. Det är något med snabbheten och kvittrandet som jag gillar. Några riktigt imponerande arior, både solon och inflätade i varandra. En maffig körscen, annars mest Mimi och Rodolphe. Akt 3 som börjar och slutar med ett kort badam var fantastisk. Som mitt sällskap sa är tyvärr akt 1 den bästa, men i och med att den är så sjukt fantastisk gör det liksom inget att nivån sjunker lite. Slutet är brutalt och enkelt. Kaboom. Jag gillar det.

Överlag sjukt nöjd, får se om jag lyckas ta mig iväg på några fler operor under hösten. Potentiellt åtminstone Carmen och Karmelitsystrarna. Vi får se!

Stiffelio

Igår var jag på operan med brorsan, nyblivna svägerskan samt hennes kompis. Vi såg Stiffelio, den av Verdis operor som i princip aldrig uppförts i och med att den censurerades så hårt när den kom (1850). Det var inte den första av Verdis operor som censuren slog till mot (även Rigoletto låg rätt risigt till), men Stiffelio drogs till slut tillbaka helt av Verdi och Piave (som skrev librettot).

Så vad handlar denna opera om som var så fruktansvärt att det måste censureras? Jo, sex och religion. I kombination!

Stiffelio är präst någonstans i Italien i en protestantisk sekt. Operan börjar med att han återvänder hem för att finna att hans hustru Lina har begått äktenskapsbrott. Bara det är ju chockerande, om man ser till 1850-talet. Sen citerar han dessutom bibeln, och i stället för att fördriva Lina (även fast han tvingar henne att skriva under skilsmässopapper) förlåter han henne till slut.

Verdi är bra som alltid, och har skrivit några helt fantastiska partier i den här operan. Många riktigt läckra arior, för både en eller flera personer. Körpartierna är fantastiska, och läggs in på jättebra sätt både i storyn och musikaliskt. Ouvertyren var nästan den bästa biten, med riktigt snyggt stråk och ett flygelhornssolo i särklass. Roligt att det bara var flygelhorn genom hela operan, inga trumpeter alls! Det var några gånger som det var ganska lustigt att musiken var glad medan karaktärerna var jätteledsna, det stämde inte riktigt överens.

Stiffelio känns som en väldigt kort opera, men ja, allt är ju kort om man jämför med Wagner.

Så, ja, mycket nöjd med mitt operabesök trots viss trötthet efter SOF.

Kulturtant

På min 2011-lista finns det ju ett antal ganska kulturtantiga aktiviteter, som teater, opera och museum. Jag bad mina vänner på facebook om tips, och det här är det som har kommit in hittills (mina förslag fetstilta):

Opera:

  • Alcina (Göteborg)
  • Bohème
  • Stiffelio
  • Rhenguldet

Teater:

  • Paraplyerna i Cherbourg
  • Ingen Mans Land
  • Djungelboken
  • småföreställningar på Tribunalen, Tur och Galeasen

Muséer (här trillade det in flest förslag, redan besökta kursiverade):

  • Flygvapenmuseum (Linköping)
  • Armémuseum
  • Fotografiska
  • Musikmuseet
  • Strindbergsmuseet
  • Judiska museet
  • Historiska museet
  • Vasamuseet
  • Medelhavsmuseet
  • Vin-och sprithistoriska museet
  • Moderna museet
  • Skansen
  • Birka
  • Liljevalchs konsthall
  • Östasiatiska
  • Arkitekturmuseet
  • Dansmuseet
  • Porslinsmuseum (Värmdö?)
  • Waldemarsudde
  • Sjöhistoriska
  • Litografiska museet

Även om man tar bort de muséer jag redan har besökt någon gång (även om jag inte kommer ihåg det så väl för att det var länge sedan) så blir det några stycken. Det här tål att funderas på. Sen gör det ju faktiskt ingenting om det blir fler muséer än fem…

—uppdatering—

  • Skokloster
  • Tullgarns slott
  • Drottningholm

Il Trovatore

Nyss hemkommen från Operan, familjen var och såg Il Trovatore tillsammans med min farmor (hennes födelsedagspresent). Vilken musik! Och flera riktigt fantastiska sångare! Jag har inte smält det än… Jag är galet förtjust i italienska operor, till skillnad från min musiklärare i Frankrike som var galet förtjust i tyska operor (vi tittade på hela Lohengrin under lektionerna…). 

Men wow. Dramatiken i den här operan är helt fantastisk. Operan har även gjort en jättefin uppsättning, med mycket snygg scenografi och som sagt ett flertal sjukt begåvade sångare. Den enda som inte riktigt höll måttet i dom högsta styckena var Sara Olssons Leonora, men övriga, framför allt Stuart Neills Manrico och Ingrid Tobiassons Azucena var fantastiska. Vilka stämmor! Karl-Magnus Fredriksson som greve Luna var också bra, men gick inte igenom lika bra som Neill. I programmet stod även att Ferrando skulle vara en huvudroll, men John Erik Eleby dränktes tyvärr totalt. Både Neill och Fredriksson hade bra mycket mer pondus, kanske inte helt förvånande med tanke på att dom båda två är något större.

Vi har en lite speciell relation till just den här operan i min familj, eftersom Bröderna Marx underbara film A Night at the Opera utspelar sig bl.a. under en föreställning av Il Trovatore. Eftersom vi är fullkomliga Bröderna Marx-galningar allihopa kändes det extra roligt att se just den här 🙂 

Ingrid Tobiasson tog verkligen Azucena till fantastiska höjder, hon spelade henne verkligen. När Azucena till slut dog, så var det helt klart att det var hon som hade vunnit. Det var hennes mål som överskuggade de andras liv totalt, och det var hon som vann – trots sin död. Den store förloraren var greve Luna som, ironiskt nog, var den ende som överlevde. Verdi var bra på det där med ödets ironi! 

Jag kan inte säga annat än wow. Och nu har jag påmints om att jag har flera andra operor jag vill se: La Bohème och Tosca (som för övrigt är en opera som jag sett flera gånger och aldrig tröttnar på). Båda två Puccini-operor – yum 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,