Distans

Jag går runt i en liten dvala. Huvudet snurrar och jag känner mig yr utan att jag vet varför, händerna darrar och jag känner mig svag. Även när jag faktiskt har ätit. Jag förstår inte det här.

Trötthet antar jag. Lesshet. Allmänt blä kanske.

Det börjar bli jobbigt. Det känns som att jag ska trilla ihop när som helst.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Konstiga drömmar

Jag har börjat drömma väldigt mycket, och väldigt mycket våldsamma drömmar. Fast det allra konstigaste, det är att jag har börjat komma ihåg det jag drömmer. Det brukade jag inte göra. Idag när jag sov fem timmar efter att ha varit och städat, drömde jag till exempel om att jag skulle få Charlie and the Chocolate Factory, Charlie and the Great Glass Elevator och någon mer bok (som antagligen inte var skriven av Roald Dahl, den var stor och blå) signerade av Roald Dahl. Jag var jättenervös. Jättekonstigt, särskilt som jag inte har tänkt på dom böckerna på att bra tag.

Härom natten drömde jag att jag var ute och gick i en stad, träffade en vän, och plötsligt började någon skjuta mot oss och alla andra. Vi sprang upp i något som var ett hus, en klippa och en kulle, samtidigt. Vi kravlade uppför kanten för att dom inte skulle kunna skjuta på oss nedifrån, men runt om blev folk träffade av kulor ändå. Längst upp satt vi och vågade inte titta för långt ut, för då skulle dom kunna skjuta oss. Jag vet inte hur länge, men vi var belägrade där ett bra tag. Efter ett tag började vi skjuta tillbaka. Fler och fler dog, och till slut var vi bara tre kvar där uppe. Då släppte vi en bomb på dom tre-fyra som var kvar på motståndarsidan så att dom dog. Sedan skulle vi ta oss ner, vi gick nerför trappor och hamnade plötsligt på en gata i ett litet stadskvarter. Där hade ingen märkt någonting, så alla tittade jättekonstigt på oss eftersom vi var blodiga, smutsiga och vacklade fram längs gatorna. Och plötsligt hade jag glömt vad som hänt. Sen vaknade jag igen. Också en jättekonstig dröm. Jag skulle väl inte direkt kalla den en mardröm, men det var inte en mysig dröm så att säga.

Det lustiga (eller vad man ska säga) är att även när jag drömt väldigt våldsamma saker (drömde för ett tag sen om att bli jagad av våldtäktsmän över tak, några trillade ner, inklusive dom andra flickorna) så blir jag ändå ledsen när jag vaknar. Jag vill ändå hellre stanna kvar i drömlandet än att gå upp och hantera den riktiga världen. Jag undrar vad det säger om mig 😛

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Veckans psykologbesök

Idag har jag varit hos psykologen, för en gångs skull på tisdag eftermiddag istället för måndag morgon. Diskuterade bl.a. om mina problem med att skriva och läsa just nu, vad det än må vara (mail, foruminlägg, uppsatser, dagbok, whatever). Så jag bestämde mig för att verkligen försöka skriva någonting ikväll, vad det än må vara. Så det här inlägget kan bli väldigt rörigt.

Annars pratade vi om overklighetskänslor, åter igen. Och att, lustigt nog, jag nu uppvisar fler drag av social fobi än när jag faktiskt var mer socialfobisk. Jag älskar egentligen folkmassor, att titta på folk, röra mig i trängsel och annat som innebär att vara i närheten av folkmassor. Jag har aldrig haft problem att röra mig inne på Drottninggatan i full rusningstid. Nu däremot, finner jag att jag blir irriterad, stingslig, klaustrofobisk och känner mig instängd bara när det är trångt i trapporna i skolan (som ändå är breda). Höga ljudvolymer har större risk att störa mig, för många synintryck gör mig förvirrad. Förmodligen hör det ihop med koncentrationsproblemen som hör ihop med depressionen. Men jävligt irriterande är det ändå, eftersom det inte är jag. Egentligen.

Och nu känns det som jag tappar tråden igen, åtminstone i mitt huvud. Hade tänkt skriva något mer, men det här får räcka så länge.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Obalans i verkligheten

Många dagar rör jag mig i en slags overklighetskänsla, som att ingenting runt omkring mig egentligen finns. Detta fenomen uppträder främst när jag är i skolan (vilket kanske inte är helt förvånande). Det läskiga är när det sprider sig utanför, så att jag börjar tvivla på att jag ens existerar.

Pratade om att definiera ”existens” med F idag, och kom fram till att för mig i alla fall innebär existens bl.a. att andra människor ser mig. Vilket är anledningen till att jag blir så glad när folk lägger märke till att jag har klippt mig. Det är ett bevis på att de har sett mig förut, och att de nu ser att någonting är förändrat.

Ibland är det inte heller ett renodlat existenstvivel, utan bara en vag känsla av att någonting kan trilla omkull. Jag kan trilla omkull på något sätt. Det känns som att jag står på en balansbräda helt enkelt. Förmodligen är det osäkerheten inom mig som får mig att vackla.

Hur bygger man då bort osäkerhet? Det är frågan. Jag känner att jag skulle kunna hitta mig själv om jag slapp gå i skolan, men jag slutar ju snart! Bara den tanken borde väl hjälpa en del, göra så att jag står ut fram till juni? Tydligen gör den inte det. En del i det är nog mitt totala ovetande om att det finns en framtid. Sorgligt nog.

Det här behöver jobbas på, quite simply.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,